tisdagen den 31:e mars 2009

BP 45 -Hey yo mannen, va händer, va händer?



Idag fyllde BP 45 och jag var hos honom och hans fästmö, V. Vi firade med kaffe och smörgåsar efter att jag kommit från arbetet. BP och jag har varit vänner i över 30 år och haft mycket roligt ihop.
















Vi pratade gamla minnen, tex om den gången vi tog tåget till Grekland 1982, och bodde en månad på en nakenstrand på Mirtiotissa Beach på ön Korfu. Där träffade vi en rad märkliga personer som översomrade halvårsvis. Eller då vi härjade runt i Hamburg, arton och nitton år gamla. V avhandlade alla dagar på Kafe Focus i Umeå, då vi spelade jukebox och flipper under en tidsperiod då hela livet bara låg framför oss. Vi läste Fantomerna och Gentlemän av Klas Östergren och romantiserade tillvaron. Valmöjligheterna var oändliga, tidsperspektivet så annorlunda. Världen var stor och outforskad.
Vi kom fram till att den största delen av sitt liv lever man i drömmarna.












Här har det blivit kväll. Vi tog fram gitarrerna och spelade och sjöng Rolling Stones "Time Waits for No One" Alltför sent upptäckte jag att blixten inte fungerar på min mobilkamera.

BP:s dator och stränginstrumentpark

måndagen den 30:e mars 2009

Hissen


Den här hissen, som alltså också hängt med sedan 1933, har alltid fascinerat mig. Den tar 3 personer som tillsammans väger max 180 kg. Idag då folk är tyngre än vad de spinkiga knegarna var, är det mer lagom med två 90 kiloskroppar. Jag minns en gång en sen kväll då jag och Mattias L kom ut från lägenheten och det satt två dvärgar i trappen ned mot källaren. De var proportionerliga i kroppen som vanliga människor, men kanske en och trettio, en och fyrtio långa. Det var en man och kvinna i rock och kappa. De sa att de hade låst sig ute och jag erbjöd dem att komma in i min lägenhet och ringa en låssmed. De avböjde dock artigt med förevändningen att det snart skulle ordna sig ändå ; en bekant hade deras nyckel och skulle snart komma. Det hela lät ihåligt och de märktes att de inte var hemtama i huset. Jag hade inte sett någon av dem tidigare. Men så var det ofta, ständigt nya ansikten. Mannen var kraftig berusad och jag tyckte synd om dem. Förmodligen tillhörde de den tidens uteliggare. Så fort vi gått en halvtrappa upp försökte mannen resa sig. Jag vände mig om och såg till min förskräckelden lille mannen falla baklänges mot stengolvet. Det smällde otäckt då bakhuvudet mötte marmorn. Jag och Mattias skyndade fram till dem. Mannen gav först intryck av att vara medvetslös och jag ringde en ambulans som dock tog så pass god tid på sig att komma att paret, då mannen oväntat kvicknade till, hade hunnit ta sig därifrån. De såg ut att komma direkt ur någon Fassbinderfilm som utspelade sig under ett halluciantoriskt 1940-tal. Jag har aldrig sett något liknande sedan början av 1980-talet.


Träet i hissen är mörknat av åren som gått och har inte renoverats på länge. Jag minns att vi diskuterade om vi skulle göra en riktig uppfräshning av hissen då jag var med i styrelsen, men det blev aldrig av. De åren befann sig föreningen i ett kärvare ekonomisk läge. Det var just då vi hade köpt huset. Allt blev dyrare än den kalkyl vi fick av den ekonomiske rådgivaren innan vi köpte. Numer är föreningen ganska solid.






En märklig detalj med hissen är hisschaktet här fotograferat längst upp i huset där. Här är fallhöjden ca 20 meter. På bilden ser man hissen några våningar längre ner. Vi undrade vad det berodde på att hisschaktet var så stort när hissen är så liten, och fick svaret av någon arkitekt, att man förmodligen hade planerat att göra en hiss också för halvplanen, men att det antagligen blev för dyrt. Så nu upptar hissen alltså inte mer än halva utrymmet. Resten är en outnyttjad skön rymd.






På denna bild ser ni genom gallren halvplanen där det tidigare gick in långa korridorer, men där det nu - och förmodligen för all framtid - kommer att vara ytterdörrar.











Den här bilden är tagen från vinden och visar husets dubbelgångare som ligger på Bondegatan. Den bruna fastigheten är en exakt kopia av det hus jag bor i fast spegelvänd. Husen uppfördes samma år och är ritade av samma arkitekt. Jag vet att den fastigheten (som jag har varit inne i en gång) inte fick en lika hårdför sanering och att den också har kvar samma bruna färg på fasaden som på 113 Förhoppningsvis ska bilder därifrån kunna hjälpa mig att komlettera bilden av hur huset på Skånegatan 113 såg ut innan totalsaneringen. Som ni ser är dubbelgångarhuset byggt på en lägre höjd.

söndagen den 29:e mars 2009

Rastlös väntan


Den här portuppgången har jag passerat ut och in genom mer eller mindre dagligen i 27 år nu. Den är vacker, och har inte förändrats nämnvärt sedan huset stod färdigt, 1933. Det var samma år som nazisterna tog över makten i Tyskland. På den tiden var det inte ovanligt att en hel arbetarfamilj trängdes i en etta. Det var väldigt många enrumslägenheter i huset innan totalsaneringen 1985.








Man gjorde treor och fyror av ettorna och tog bort de dunkla korridorerna som fanns innan saneringen.











En kväll när vi var unga och dumma, 18 eller 19, hade vi en förfest i min lägenhet. Larry, som var på besök från Umeå, ristade in sitt namn i nederkanten av denna målning som pryder väggen just innanför porten. Vi var på väg till någon tillställning och tyckte väl att det var punkigt att förstöra. Vi kände ingen vördnad för antika värden såsom konst och arkitektur. Inristningen hjälper mig att så länge jag bor i huset, rekonstruera minnet av denna kväll som förmodligen hade startat med några flaskor Tirnave eller Beyaz.


När jag var ordförande i Bostadsrättföreningen Lyhörd (som den hette då) berättade jag inte för någon av de övriga i styrelsen om Larrys dåd. Däremot fick jag av en konstvetare reda på att målningarna är gjorda av en på 30-talet aktad konstnär, vars namn jag har glömt. Tyvärr är den inte signerad, och det var tydligen kutym, att konstnären inte skulle framhävas.

Erstagatan 12.37
Jag tänker på att en del av antikulturen som punken stod för har spritt sig i samhället och färgat av sig även på arkitektkontorens ansikte ut mot kunderna. En sådan här vämjelig staty i skyltfönstret hade knappast varit accepterad ens på 1990-talet. Men det spektakulära och obscena har fått en naturlig plats i vår estetik och hjärtan.








Galleri LundhÅstrand heter galleriet där konstnären som gillade blodiga nakenmodeller ställs ut och som jag skrev om förra söndagen.
Undrar vad Ovetenskapsakademien är för något?


Plötsligt när jag passerade Bondegatan blev det tjockt av folk, någon tilldragelse i närheten tydligen.














De här personerna ställde sig också bara och stirrade nedför gatan under tystnad. Spännande! Ser de ett spöke? Lite Hitchcock- stämning spred sig över platsen och jag promenerade raskt vidare.











En eloge till Sofiakyrkan som var helt nedsläkt igår mellan 20.30-21.30, precis som vår egen och många andras lägenheter i området.

lördagen den 28:e mars 2009

Ägandets trygghet

Härom veckan var jag hembjuden till en kompis, M, som är musikintresserad. Vi pratade om den gamla svenska 1970-talsproggen, som under en period under 1990-talet lockade japaner att vallfärda till Stockholm för att dammsuga den svenska second hand LP-marknaden, på artister som Blå Tåget, Hoola Bandola och Gudibrallan. Vad fann dessa asiatiska skivköpare egentligen i låtar som "Fy på sig Sosse", eller " Staten och Kapitalet"?

"Det är själva samlandet, och ägandet.", sa M.
Efter att ha avnjutit en mycket god middag ville han visa mig sin egen samling av svensk progg. M bor i en villa utanför Stockholm, och vi gick upp till övervåningen där M har sitt data- och musikrum. Där fanns hyllmetrar med LP- och CD-skivor, kanske tre gånger så mycket som jag själv har. Men detta var ändå bara en liten bråkdel av vad han hade i sina hårddiskar. M hade 4 terawattsdiskar fyllda av musik, att jämför med mina kanske 90 gigabyte. Vi satte oss framför hans gigantiska dataplattskärm och M öppnade ständigt nya kataloger tills det nästan gick runt för mig i huvudet. Han hade mycket saker som jag själv länge har suktat efter inom svensk progg, som t.ex. Thomas Wiehe, Mikael Wiehes bror (som enligt mig skulle ha varit den stora kända proggstjärnan i Sverige istället för brodern). Han hade också Turids samlade produktion.
"Snälla, skulle du kunna bränna Wiehe och Turid åt mig, givetvis betalar jag för skivorna!", sa jag.
"Självklart betalar du inte för skivorna, de kostar mig bara ett par kronor styck", sa M ivrigt. Han verkade lycklig över att kunna göra en Turildfrälst broder glad.
När jag hade kommit hem hade jag ytterligare 20 gb med artister att lägga in i min hårddisk. Jag kände en slags trygghetskänsla över att ha erhållit T Wiehe och Turidplattorna medan jag lät Balladen om BB fylla vardagsrummet. Underbart!
Men sedan dess har det varit tyst från mina datorhögtalare. Jag har nu tiotusentals låtar i mp3- format, men nöjer mig med att de finns där så snart jag skulle vilja lyssna på dem.

torsdagen den 26:e mars 2009

Bröllop efter Sky burness


När jag öppnade min hotmail idag hade jag fått ett meddelande med en länk till framtida lycka. Länken ledde till en sida som utlovade en snabb viktnedgång på ca 9 kilo med hjälp av en mirakelprodukt.
Som om denna leverantör kände till min innersta önskan om att gå ner ungefär detta till sommaren, för att kunna vara glad och befriad på badstranden.







Innehållet i flaskan får dig att vilja äta mycket mindre.














Den här saliga kvinnan får man följa både före och efter kuren.











I början av reportaget är hon bekymrad. Om en vecka ska hon gifta sig och vågen visar 9 kilos övervikt. Men så hittar hon av en slump Sky Burness One Week i en affär...








Och vipps kommer hon i storleken. Både hon och maken är mycket nöjda med resultatet.












Såhär såg jag ut 1980 och med Sky burness kan det bli verklighet igen.

Bofills Båge ikväll



Lilla M och jag tar oss ganska ofta ut efter mörkrets inbrott. Ikväll är det någon minusgrad så jag kränger på mig skinnrocken och packar, efter att ha råttsäkrat vagnen, ner M. Hon somnar i ungefär samma sekund som hon läggs på pläden. Ofta är det Årstaviken som gäller, men ikväll tar vi vägen ned genom Vita Bergsparken och följer sedan Ringvägen till Zinkensdamm. Det tar ungefär 25 minuter. Sedan följde vi Hornsgatan österut till Mariatorget och Södra Stationsområdet. Funderade ett slag på att gå och hälsa på hos BP:s, men så tänkte jag att det blir jobbigt om Märta vaknar och jag inte har med någon mjölkersättning.










Inne i Bågenhusen lyser blått tv sken från många av fönstrena. Folk kollar på Canal+ i träningsoverallsbyxor och njuter av att vara lediga, och imorgon är det fredag igen.

Det här området kommer aldrig att ge mig en känsla av romarriket även om arkitekten lär ha haft sådant i tankarna. Snarare väääldigt mycket 1980-tals-tal.

Det är fascinerande att tänka på att Bofills Båge är byggt på den gamla Fatbursjön som i omgångar dikats ut för att lämna plats för diverse byggprojekt. Götgatan anlades på 1600-talet. Under medeltiden var Fatburssjön rik på fisk och bidrog till matförsörjningen. Sjön har också i perioder varit en smitthärd tex då man under pestens tid lär ha begravt lik genom att kasta dem i sjön.










Pampigt från den här vinkeln. Men på nätterna härjar här ungdomsgäng, brottsstatistiken är hög i Söders Bronx.







Uppe på Medborgartorget ligger Pölsemannen som har dragit in mången miljon på sitt strategiska läge och klassiska snabbmat. Pölsemannen kom till Medborgartorget för att stanna i början av 90-talet och lockar med sina danska goda rödepölser. Jag brukar ta en sådan ibland, med stark senap, rostad lök och varmt bröd på en pappersbricka.











Här inne på stadsbiblioteket arbetade jag närmare ett år som biblioteksassistent 1988-89. Det var ett trivsamt men oerhört dåligt betalt jobb. Jag minns att alla, inklusive bibliotekarierna, hade med sig matlådor till jobbet. I min var det ofta råris och stekfärsbiffar och rårivna morötter och kål. En redig och nyttig portion mat som man stod sig länge på.











Billigare än så här blir nog inte en pilsner på Södermalm.

onsdagen den 25:e mars 2009

Uppspeedande av datorn

Det är otroligt hur mycket tid jag tillbringar vid datorn numer, det är minst en timme, ibland två per kväll. Förr tittade jag på tv. Nu sedan Märta har fötts och jag har börjat med bloggen har tv mist mycket av sin attraktionskraft. Jag inhämtar det mesta av nyhetsflödena via DN:s hemsida eller P1 som ganska ofta står på som bakgrundsbrus. Jag kan verkligen rekommenderna Studio 1 och Vetandets värld.

Datorn har dock, på senare tid, börjat uppföra sig sjukt, eller överhettat. Program hänger sig, fläkten går på högvarv. Det låter som om arbetsbelastningen är extrem, trots att jag bara har Firefox igång. Jag slog lite på Google för att ta reda på vad det här kunde bero på och hamnade på den här bloggen, som gav hjälp till självhjälp. http://blogg.tkj.se/5-enkla-tips-for-snabbare-windows-xp/

Här fick jag veta att med varje program jag tankar ner får jag samtidigt med onödiga bakgrundsprogram som står och stjäl kraft från processorn. Eftersom de egenligen inte behövs enligt bloggaren, Tommy K JOhansson, följde jag de enkla tipsen och avaktiverade dem. Jag blev varse om att jag hade ungefär femtio, sextio sådana program som stått och slukat processorkraft helt i onödan.

Sedan följde punkt två i städningen: att ta bort alla effekter Windows XP har för att göra användarmiljön snygg, med skuggor, rullande menyer etc.
Effekten märktes direkt, miljön såg plötsligt ut som i en av de första datorerna jag haft, ganska grådaskig. Men vad spelar det för roll. Man vänjer sig vid allt i princip.

Datorn (som redan har fyllt 3 år) känns direkt mer välmående, och håller förhoppningsvis i ett par år till.

tisdagen den 24:e mars 2009

Tantogården är ett minne blott



För några veckor sedan brann Tantogården ner och nu verkar det mer eller mindre bestämt att här ska byggas bostadshus! Inte en tanke verkar finnas hos politikerna på att försöka återskapa den lilla kulturoasen i den omgivande framväxande betongdjungeln. Man förstår att byggföretagen gnuggar nävarna när detta område har slukats av lågorna: äntligen lite ny mark att exploatera på Söder där alla vill bo. Hade jag inte varit en sån som inte är lagd åt konspirationsteorier, hade jag känt mig mer eller mindre säker på att någon torped, utsänd från en korrupt vd på ett byggbolag hade varit där och tänt på.
Man vet visserligen inte vad som orsakat branden, den kan mycket väl ha varit anlagd: http://www.sodermalmsnytt.se/index.php3?use=document&cmd=show_inline&fileid=717&filename=sn-2009-12.pd

Byggbolagen har som sagt länge trängtat efter marken i detta fina läge vid Tantolunden, och nu är det äntligen fritt fram, i en tid av djup lågkonjunktur dessutom. När starka ekonomiska krafter vill i en viss riktning brukar de få som de vill.

När Mischa och jag var ute och gick häromdagen kom vi fram till att vi sett otaliga konserter här genom åren, Pugh, Olle Ljungström, Eldkvarn, Stefan Sundström, Thåström, Winnerbäck, för att nämna några. Det känns sorgligt att den eran nu är över. Var försvinner kulturen när det byggs nya, sterila hus här? Skulle det vara möjligt att bygga upp något liknande nere vid Eriksdalsbadet, där Nyfiken Gul ligger? Nej, förmodligen blir det svårt att skapa något som liknar gamla Tantogården, som behållt sin prägel av liten folkpark genom alla år. Nu finns snart ingen genuin söderkänsla kvar. Ett ovärderligt kulturminne har gått förlorat och politikerna vill inte göra något för att det ska återställas.

måndagen den 23:e mars 2009

Amy akustiskt

Kommer hem klockan halv tio från arbetet, frusen av minusgraderna som är tillbaka. Har inte tid att skriva så vad blir väl en bättre lösning än denna fantastiska underhållerska?

They tried to make me go to rehab but I said 'no, no, no'
Yes I've been black but when I come back you'll know know know
I ain't got the time and if my daddy thinks I'm fine
He's tried to make me go to rehab but I won't go go go

I'd rather be at home with ray
I ain't got seventy days
Cause there's nothing
There's nothing you can teach me
That I can't learn from Mr Hathaway

I didn't get a lot in class
But I know it don't come in a shot glass

They tried to make me go to rehab but I said 'no, no, no'
Yes I've been black but when I come back you'll know know know
I ain't got the time and if my daddy thinks I'm fine
He's tried to make me go to rehab but I won't go go go

The man said 'why do you think you here'
I said 'I got no idea
I'm gonna, I'm gonna lose my baby
so I always keep a bottle near'
He said 'I just think you're depressed,
this me, yeah baby, and the rest'

They tried to make me go to rehab but I said 'no, no, no'
Yes I've been black but when I come back you'll know know know

I don't ever wanna drink again
I just ooh I just need a friend
I'm not gonna spend ten weeks
have everyone think I'm on the mend

It's not just my pride
It's just 'til these tears have dried

They tried to make me go to rehab but I said 'no, no, no'
Yes I've been black but when I come back you'll know know know
I ain't got the time and if my daddy thinks I'm fine
He's tried to make me go to rehab but I won't go go go

söndagen den 22:e mars 2009

Råttsäkring i barnvagsförrådet

Idag skulle Märta och jag ta oss en promenix och träffa Mischa. Det vi möttes av utanför barnvagnsrummet var denna skylt. Råttorna har alltså till sist tagit sig in även i vår fastighet!

Då dök minnet upp av en granne som nyligen har sagt att vi bör råttsäkra barnvagnarna, eftersom råttor "gillar att mysa och äta av plädarna som ligger i barnvagnarna."

Jag låste upp den tunga metalldörren. Hur i all sin dar kan råttor ta sig in i denna betongbunker? Sen var jag bara tvungen att gå bort och titta under "kartongen" Erik skriver om, under vilken fällan skulle vara gillrad.

Men först måste M:s barnvagn råttsäkras. Jag slog ett par slag ovanpå säcken hon ska ligga i. Ingen rörelse. Väntade ett par sekunder, några små slag till, tryckte ned påsen där Märtas fötter ska ligga och följde med handflatan uppåt. Ingen reaktion. Först därefter vågade jag stoppa ned handen i liggvagnen. Under tiden sprattlade, stånkade och pustade, fullt vinterpåklädd Märta mot mitt bröst.



Efter att Märtas vagn var säkrad tog jag mig så fram till kartongen ovanför vilken Erik har placerat den här skylten. Jag förbereddde mig mentalt på att få se en råtta i fällan.










Ok! Jag kan direkt konstatera att hålet ni ser ovan värmeledningen har ett stort hål, som gnagarna mycket väl kan ha tagit upp. Det behöver naturligtvis muras igen omedelbart.
Fällan ser inte mycket ut för världen på den här bilden, men är en riktigt ordentlig anordning på cirka femton centimeter i längd längd och sju centimeters bredd. En katt knäcker nacken om den försöker norpa den där stora betesbiten, som jag tror är av samma slag som man fiskar karp med och köper på säck.













Jag rös till vid tanken på hur det ser ut i avloppstunnlarna ute under Skånegatan. Dessa individer är cirka 25 cm mätta utan svans och kan ta kål på en katt och för med sig de mest fruktansvärda smittor. Precis den typen av råttor finns nu alltså i vårt hus.






En och en halv timme senare satt Mischa och jag på Folkets Kebab, bäst i Stockholm på friterad blomkål. Idag tog jag mig en vegetarisk mix.

En fin linssoppa med krutonger ingår som förrätt.









Många söderbor har hittat hit och det är alltid knökfullt vilket är jobbigt om man har barnvagn med sig som jag hade idag.
Mischa i sin "White-trashkeps" som hennes kille, Tobbe hatar att hon har.















På hemväg sedan upptäckte jag att ett nytt galleri (som tyvärr inte var öppet nu) hade flyttat in på Erstagatan. Jag såg inte vad den här konstnären heter, men utställningen verkar spännande.
















Lite lagom naivistiskt och absurt...















är kul, tycker en man med min svartsyn.

lördagen den 21:e mars 2009

Kväll med Uffe


Fick igår ett erbjudande av Adam, kolla in honom här: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewProfile&friendID=438057409
Erbjudandet gällde att gå med och se Ulf Lundell på Globen ikväll. Adam jobbar extra som säkerhetsvakt där.

Bara 7000 av 14 000 biljetter var sålda till konserten vilket är ovanligt för Lundell. Då är han på riktigt dåligt humör, han är van vid utsålda hus, tänkte jag. Mycket riktigt, konserten startade stelt med en introvert Ulf, som rev av några för mig okända låtar från senare album. Ikväll tänkte han minsann inte vara någon publikfriare.

Men så var det något som gjorde att det plötsligt lyfte. Lundell körde tre låtar helt själv med gitarr, något jag aldrig hört honom göra förr, och det var som att trycka på en knapp. Han är en betydligt bättre gitarrist än jag trott. Utan bandet blev det så intimt och avskalat, som om scenen var en liten krogscen - riktigt bra! Rythm&Blues -skalet föll av. Temperaturen steg och när bandet klev på igen var Lundell glad, skämtade med publiken, pratade, och var i högform. Spelningen, som är den sista på den här turnén gick uppåt med ett crescendo av allt bättre låtar och avrundades med "Folket bygger landet".


Jag ger den här konserten betyg fyra av fem möjliga. Läs mer om konserten här: http://kulturbloggen.com/?p=7893



Ulf Lundell har som poet och författare betytt mycket för mig, vilket jag ska berätta om en annan gång. Nu är klockan mycket, dags att sova!

fredagen den 20:e mars 2009

Ungdomar och miljö


Igår när jag funderade över arbetslösheten leddes jag in på det jag anser vara den viktigaste politiska frågan överhuvudtaget -miljöhotet.
Den sysselsättningspolitik som politiker av idag eftersträvar leder ofrånkomligen till ett konsumtionssamhälle som hamnar i konflikt med en för planeten hållbar utveckling.


Som lärare är jag ålagd att föra vidare miljötänkandet och "ekologisk hållbarhet"till ungdomar. Jag vet inte vilken effekt min undervisning har men jag har ett genuint intresse för de här frågorna och ser mitt uppdrag som viktigt. Jag ska bla annat lära ut vad växthuseffekt, sura regn, ozonskiktshot och atomsopor är.
Jag minns när jag för några år sedan visade jag några avsnitt av den utmärkta dokumentären Planeten som SVT gjorde, där världens främsta experter får uttala sig om tillståndet för miljön. Ganska snart förstod ungdomarna att flygresan som många av dem gör varje år till Thailand ihop med familjen, tillsammans med föräldrarnas bilåkande, ganska kraftigt bidrar till att hetta upp planeten så att öknarna sprider sig och polarisarna smälter bort, med enorma konsekvenser som följd.
De fick lära sig att sura regn och atomavfall kommer från industrin som producerar elekticiteten i husen de bor i. Sopbergen av gamla datorer växer nere i tredje världen dit Sverige och den övrig Västvärlden skickar sitt avfall. Till fattiga som inte har någon möjlighet att ta hand om bromerande flamskyddsmedlen och andra gifter, som får rinna direkt ut i grundvattnet från gigantiska sopberg.




Redan efter det första programmet satt eleverna nedstämda i sina bänkar.


"Vi har ingen framtid!" sa någon.
" Det är kört!"
"Men det här går ju att förändra", sa jag idealistiskt, fast jag innerst inne delade deras uppgivenhet.
"Hur då? Våra föräldrar kommer aldrig att sluta köra bil eller leva som de gör", sa en kör av elever.
"Ni kan ju i alla fall försöka påverka dem genom att vara goda förebilder själva" , sa jag.
"Hurdå?"
"Sopsortera, handla närproducerat, stänga av lyset i rum ni inte är i ."
Dagen efter kom flera elever vars föräldrar hade sagt att det redan var kört för världen.
" Men ni får försöka göra så gott ni kan för att leva som goda förebilder", sa jag.
"Men vi vill åka till Thailand, vi vill äta på McDonalds, vi vill bli hämtade i bilar efter hockeyträningarna och ridningen", menade kören.
"Ok, men ni har ändå ett val!"

Ungdomar tänker inte så mycket på miljön. De lever här och nu i sina hormonstinna sinnen.
Efter en vecka hade de kusligaste framtidscenarierna från Planeten börjat blekna lite grann. Efter ytterligare en vecka var provet i "Jordens resurser" avklarat och vi lämnade miljöfrågan bakom oss och det var ganska skönt. Sommarlovet hägrade med flygresor till Grekland.
Jag tror att miljöfrågan blir för abstrakt för dem. De lever inte i naturen och därför angår den dem inte. Ungdomar agerar dessutom väldigt sällan som man säger att de ska agera. De tar efter hur vuxna agerar i praktiken. Konsumerar vuxna mycket gör barnen det också. Dricker eller röker vuxna tar barnet ofta efter även detta.
Vi som är vuxna stoppar huvudena i sanden och hoppas att någon annan ska lösa det här åt oss. Vi vill inte offra vår livsstil för miljöns skull och tvingas välja obekväma alternativ. Det är först när konsekvenserna blir riktigt påtagliga som vi börjar förändra vårt beteende. Kom med en vettig förklaring till varför den här regeringen tex avskaffat de stimulanser som infördes av den förra för att påverka människor att skaffa miljöbilar.
Mitt eget miljömedvetande vaknade sent och i en tid då det egentligen inte existerade någon miljödebatt. Det kom inte förrän jag hade flyttat hemifrån och började irritera mig på drivorna av reklam som rasade genom brevinkastet. Där började min tanke om att det är något sjukt med att vi hugger ner en enorm mängd träd, gör papper av dessa som vi sedan färgar och blandar med plast. Sedan ska dessa papper fraktas ut med bilar som släpper ut en massa bly(det här var innan växthuseffekten var känd, och innan katalysatorerna blev ett krav för bilarna) Sedan ska den kastas i soporna och eldas upp utan att ens ha blivit läst.








Många tankar denna kväll om ett ämne som jag säkert kommer att återkomma till.