lördag 4 juli 2009

Bacongubben


När jag pluggade i början av nittiotalet , jobbade jag ibland extra på en städfirma. Den hade specialiserat sig på att städa ur hem där det hade brunnit. En måndagmorgon blev mitt team skickade till Årsta Centrum, en lägenhet hade brunnit där någon vecka tidigare.

I lägenheten hade det bott ett par. Efter branden var bara kvinnan kvar. Jag vill minnas att det var en trerummare. Paret hade separata sovrum och gemensamt vardagsrum. Det som skulle saneras inför ommålning var sovrummet där mannen bott. Det jag slogs av när jag kom in i lägenheten var hur starkt det luktade av mat, som av osigt bacon och ägg.
Det var märkligt att se lägenheten, att en ganska liten del av den var illa eldhärjad, medan tex köket och kvinnans sovrum såg orört ut. Vardagsrummet fanns det lite skavanker i men inte värre än att det kunde ordnas med färg och tapeter.
Kvinnan, som vi kan kalla Agnes, hade överlevt branden, satt i köket. Hon hade ännu inte hämtat sig efter den hemska händelsen och verkade vilja prata hela tiden. Hon propsade på att vi städare skulle ha kakor och kaffe redan när vi kom trots att vi sa att vi redan druckit kaffe på kontoret. Hon berättade att mannen (som hon varit gift med i fyrtio år och som nu var död) hade varit sängrökare. Han måste ha tappat glöd i sängen som tänt eld på hans rum. (Det här var innan de bromerande flamskyddsämnena kom som eventuellt kommer att göra många män infertila i från nu och framdeles)
Mannens rum hade snabbt blivit ett eldhav och Agnes hade vaknat av explosionen då fönstret i hans rum trycktes ut mot gatan. Inte mycket rök fanns då i den övriga lägenheten.
Hennes berättelse skakade om mig, men för mina arbetskamrater var det här förstås vardagsmat. De skämtade och pratade snart om någon fyllefest de hade varit på under helgen, och meddelade Agnes, som ännu befann sig i ett chocktillstånd, att vi måste börja sanera nu. Väggarna och taket skulle tvättas med något speciellt antifettmedel. Det var mycket jobb att göra.
Jag minns att jag stod med en lång svabbliknande käpp och skrubbade väggar och tak och att det var oerhört mycket fett som satt där. det rann ner över armar och bröst, ett riktigt skitigt jobb. Det ville liksom aldrig ta slut och jag fick gå och tömma hink på hink med oljigt vatten. Jag minns inte exakt när jag fick veta varför det var så mycket fett (jag var fortfarande ganska naiv) och varför det luktade just bacon. Men en av kollegorna upplyste mig roat: lukten och fettet var ju från gubben jag just var i färd med att skrubba ner från väggen! Lite senare fick jag också se en bild av honom. Han hade varit en stor och tjock man, en riktig pjäs. Och nu hade han alltså hamnat på väggarna och taket i sitt sovrum!
Vid lunch stannade jag kvar med Agnes i köket medan mina kollegor gick ner och åt pizza. Jag kände ett slags moraliskt ansvar att prata med henne och hade heller ingen speciell aptit. Jag antog erbjudandet om smörgås och läsk.
När dagen var slut var vårt uppdrag klart och målarna skulle kunna komma och färdigställa. Dagen efter satt jag förmodligen och lyssnade på någon föreläsning. Det var sista gången jag jobbade åt den saneringsfirman.

5 kommentarer:

Kraka sa...

Men kära nån! Var för var det ingen vettig människa som tog hand om den stackars kvinnan som ju måste ha varit i chock. Hon borde ju inte alls varit där medan man tvättade ner hennes man från väggar och tack.

Tomas Carneheim sa...

Förmodligen var det en kombination av: inga nära anhöriga, och ekonomisk pragmatism från samhällets sida.Jag reagerade också starkt inte minst över mina arbetskamraters totala brist på medkänsla. Det var pga av den jag aldrig mer ville jobba där.

Mischa sa...

Yes, you're back. visste väl att bloggen skulle vara svår att motstå ifrån!

tenderbeat sa...

Kanske lugnande mediciner och vårdpersonal hade varit bättre för kvinnan än 3 grabbar?
Ja jobbet lät riktigt skitigt. Liknande firmor finns säkert kvar, jag menar folk brinner ju upp i lägenheterna fortfarande. Kanske inte alla är lika baconälskande som din man?

Tomas Carneheim sa...

Tenderbeat. Håller med dig. Han hade nog luktat mer av CornFlakes om han älskat det istället för bacon ;-D