tisdag 16 juni 2009

Island


I morse, när jag nyvaken tittade på termometern som visade 10 grader Celsius kom jag att tänka på Keflavik.
1991, när jag var på väg hem till Sverige efter en längre vistelse i New York gjorde planet en lång mellanlandning i Keflavik. I New York graserade en värmebölja med mellan 40-45 grader, dag efter dag, vecka efter vecka. Nu var det juli, och New Yorkarna pratade oroligt om något allvarligt fel på klimatet. Aldrig regn, bara stark och het sol, och värmevågor vibrerande över den mjuka asfalten. I Harlem och Alphabet City vred gangstagängen igång vattenbrunnarna så att kallvattnet sprutade ut över gatorna i kraftiga strålar.
Bredvid mig i min rökarsstol på jumbojeten på väg tillbaka mot Skandinavien (jag tror att runt 30 procent av oss svenskar änu var rökare vid den här tiden) satt en amerikanska, vi kan kalla henne Diane. Vi drack ett antal reguljärflygglas vin ihop och tände nya cigaretter. I min taxfreepåse låg förmodligen minst en limpa Marlboro.
Diane tyckte att det på sätt och vis skulle bli skönt att komma från USA. Där var det alltför varmt, medan det på Island aldrig kunde bli mer än 15 plusgrader. Kunde det inte finnas något mellanting? Sverige, sa jag, där är allt lagom.
Dianes destination var Reykavik dit hon flyttat med sin man några år tidigare. Han jobbade för flyget, men jag minns givetvis inte med vad. Nu hade hon varit och hälsat på släkten i USA, och det var med blandade känslor hon åkte tillbaka till denna gudsförgätna plats. Vännerna på Island var få och hon förstod sig inte riktigt på kulturen. Folk var karga och fåordiga ja, ungefär som gamla vikingar.
När planet slog genom molntäcket för landning, häpnade jag av hur oerhört ödsligt allt såg ut från luften, sten, sten, och åter sten i mörkt grått och brunt. Hur kunde något växa i detta månlandskap?
Jag och Diane skiljdes vid exiten, hon skulle till bagageutlämningen och jag till transithallen. Vi gav varandra en kram, hade pratat i fem, sex timmar och avslutat med att växla adresser. Sådana adresser som så sällan kommer att användas, men i alla fall, utifall. Hon gick mot utgången och jag satte mig i kafeterian. Luften luktade främmande. Jag tittade på en stor termometer som visade utomhustemperaturen. Det var elva varmgrader, fyra grader från maxtemperatur.





De lite konstiga bulliga husen är karaktäristiska för Reykaviks bebyggelse. Påminner lite om Malmberget, tycker jag.

Inga kommentarer: