måndag 25 maj 2009

Facebook



Ikväll hade jag ett meddelande i min mailbox. Någon har skrivit ett personligt meddelande till mig på Facebook. Så jag gick in på detta forum, som jag alltmer sällan besöker. Meddelandet visade sig vara från en kompis som ville bjuda på en "Round" alltså en virtuell barrunda. Jag klickade i att jag accepterade det. När detta var klart visade det sig att jag hade en massa "Notifications" där.
Människor ville ge mig rosor, kramar, utse mig till tio i topp- vän och utmana mig i krigsspel. Herregud! Eftersom det stod "Don´t let med down", på vissa av förfrågningarna, tänkte jag att jag ju i alla fall måste ge tillbaka en kram till dem som hade givit mig en. Så jag tryckte på "Hug back" och blev då kopplad till en sida med så mycket information och knappar och smileygubbar att jag gav upp. Så nu har jag lite dåligt samvete för att jag inte skickat kramar och rosor tillbaka. Ursäkta mig alla ni som blir berörda av min handlingsförlamning. Hoppas att ni inte tar det personligt.

Jag förstår verkligen de arbetsplatser som stänger av Facebook. Det kan säkert bli en heltidssysselsättning för många av de anställda.

9 kommentarer:

Anonym sa...

VARNING! Det florerar just nu en massa spam o skit med Facebookavsändare! Be careful out there! /BP

tenderbeat sa...

Kanske du äntligen förstår varför jag aldrig nappade på Facebook....Söker jobb nu och arbetsgivarna går dagligen in och kollar vad du gör där...
Är oerhört stolt för att jag nobbade facebook:)

Robine sa...

Hej Tomas!
Brukar titta in på din blogg lite nu och då. Gillar din ordkuriosa!
Facebook va... detta fenomen av läbbigheter och absolut utlämnande av vardagsliv. Att jag vet vad min gamla skolkamrat från tredje klass åt till frukost, eller hur mina föräldrars vänner mår inners inne, bara genom att läsa dessa förbannade statusflöden... DET är knas!
Jag bloggade om facebook förra året, titta gärna in http://bobsons.blogg.se/2008/may/bekrafta-mig.html

MvH//
Robine Román, Sannas lilla dott.

Arbetsgivaren sa...

Och jag vet att arbetgivare kollar om man har Facebook, och har man det, men skriver om vanliga saker på den, ses det endast som positivt.

Något arbetsgivarna ser som negativt är om du inte har Facebook. Vad är du då för en suspekt, ensam kufig person som inte vill delta i det sociala livet?

Kan det rent av vara så att du är en ensam människa. "Sådana göre sig icke besvär", eller har någon ljusskygg verksamhet för dig.

har du tänkt på det, tenderbeat

Arbetsgivaren sa...

En arbetsgivare är en människa som alla andra, så även jag har en Facebook. Men jag skriver naturligtvis inte om sådant som kan komma att skada mig vid en eventuell anställningsintervju.

Sedan kan man ju undra - du som raljerar en hel del här på sidan om din duktighet - om hur anonym du är själv är, mr tenderbeat? Du som använder ditt bandnamn som alias, och sedan länkar till din sida för att sälja din roman i ditt riktiga namn. Alla som är intresserade kan ju lätt ta reda på vem du är, hur tänker du kring detta?

tenderbeat sa...

vem är denna "arbetsgivare"?
Jag raljerar inte alls. Jag är bara stolt över att inte falla för trycket som alla tjatade om, dvs skaffa Facebook. Nope sa jag.
Att en arbetsgivare skulle undra varför jag INTE hade FB var något av det mest långsökta jag hört:)

Arbetsgivaren sa...

Bäste tenderbeat, vem jag är spelar då rakt ingen roll.
Det är just av den anledningen jag kallar mig själv "arbetsgivaren" just idag.
Jag vidhåller dock att ett Facebook-konto med trevliga bilder och texter (som ger mig nyttig information) om en person, kan vara till fördel för den jag eller annan arbetsgivarare funderar på att anställa.

tenderbeat sa...

Herr arbetsgivare: bra att du är nöjd och så är jag.
Oerhört stolt för att jag nobbade facebook. Grupptryck du vet:)
Ensam kuf för att man inte nappade....kom igen...har ju en myspacesida över hela världen räcker inte det?;)

Arbetsgivaren sa...

Tenderbeat, vad typiskt att just du tror att jag är en man bara för att jag är arbetsgivare.