onsdag 15 april 2009

Blå tornet







Jag börjar känna för ett besök i Blå Tornet igen. Det ligger på Drottninggatan 85 här i huvudstaden. Där, högst upp i huset, ligger den lägenhet som August Strindberg (1849-1912) levde de sista fyra åren av sitt liv.


Jag vet inte hur många gånger jag har varit där, men det är - många. Det jag gillar mest med Blå tornet är känslan av att tiden har stannat. Det luktar torrt och gammeldags. Där står Strindbergs gamla saker orörda sedan hans död. Fantastiskt att han har tagit i dem. På bilden ser Strindberg ut att ha dåligt med tänder. Det hade han under en ganska lång i femtioårsåldern innan han fick träproteser att stoppa i munnen.


Det är slående hur länge sedan det var han levde och hur enkelt man hade det rent materiellt på denna tid. Ingen vattenklosett, utan med pottor som stod och stank.

Strindbergs boksamling är nog egentligen kvantitativt mindre än min egen, men har givetvis mer litterär tyngd. En av Strindbergs favoriter var Charles Dickens, samt filosofen Schopenhauer, vars samlade verk står där i hyllorna. Hans egna publicerade verk upptar en två meter hög Billy-bokhylla.


I lägenheten fanns inget kök, däremot en mathiss, varur August kunde plocka ut sina, på bottenvåningen tillagade middagar.

På August skrivbord rådde en pedantisk ordning. Ingen har haft en vackrare handstil än han.

Ett besök i Blå Tornet rekommmenderar jag alla, oavsett om man gillar Strindberg eller ej.



9 kommentarer:

Kraka sa...

Tänk att jag aldrig lyckats komma iväg dit trots att jag tänkt det så många gånger.

Sanna sa...

Inte heller jag har besökt Strindberg. Trots många år av grannboende. Ej hafver jag läst särskilt många av hans romaner. Dock hafver jag sett otaliga pjäser. De äro roliga och språkligt sett svindlande. Med fullt garnityr i behåll.
En favoritkaraktär är Den okände i pjäsen Till Damaskus.
Den okände är högmodig i sitt svårmod och gör konst av lidandet. Han vägrar att böja sig inför Gud, lägga sitt lidande hos Jesusgestalten på korset, och därför knäcks han och då blir han ödmjuk och får börja om sitt liv, ungefär så.
När jag såg pjäsen första gången skrattade jag och grät.

Tomas Carneheim sa...

Strindberg är en fantastisk prosaförfattare, det upptäckte jag när jag läste en fempoängare som öppnade större delen av hans författarskap för mig. Gillar du Till Damskus (håller med om att det är en fantastisk pjäs) kommer du också att gilla Inferno. Den är skriven under samma tidsperiod och avhandlar ungefär samma saker.

tenderbeat sa...

Jag älskar mannen och plöjde det mesta med honom i början av 2000-talet. Han var störst! Märkligt att inte media har märkt att Lundell vill framstå som en arvtagare, dvs hamna i konflikt med samhället, tjura, gnälla, skriva om sitt privatliv, osv. Är det bara jag som märkt av det?
Blå tornet besökte jag 1995 och hamnade i en märklig visning med ljudband:) Måste nog dit igen. Som författare bör man ha läst minst 5 Strindberg...

Sanna sa...

Bäste herr Ömsintpuls. Inget kunde vara mera felaktigt. En författare behöfva icke läsa någon speciell författare. Speciellt inte fem verk. Läsa dock en faslig massa av olika natur och kynne. Somliga mer än andra. Men hålla sig förutan husgud. Speciellt om dessa äro koleriker. Om detta tänker jag Strindberg tänker jag tänker rätt "ty alla rätt-tänkande tänka krokigt", enligt honom själv.

Tomas Carneheim sa...

Appropå jämförelser mellan Lundell och Strindberg så finns där de som försöker dra liknelser mellan de två. Men de stannar alltid vid att båda är Stockholmsskildrare och har ett slags underdog-perspektiv.

Senast i morse hörde jag på P1 en jämförelse av just detta underdog-perspektiv i Lundells senaste produkt "Sex pjäser". Det handlar liksom i Fröken Julie om folk som vill upp i samhället.

Bara för att Lundell är en folkkär och storsäljande författare går han inte att jämföra med Strindberg.

På samtliga plan: Intellektuellt,språkligt och konstnärligt befinner de sig på så olika nivåer - ja olika universum - att all seriös jämförelse är omöjlig. Detta förstås enligt min uppfattning.

Jag gillar bitvis Lundell, tycker att han lyckas fånga samtidsandan i mycket av vad han gör. Han har - speciellt i början av sin karriär - gjort en hel del bra saker,tex Jack, och de första 7-8 skivorna.

Men han är definitivt ingen världsförfattare som Strindberg var.

tenderbeat sa...

Svårt med nyanser här. Precis Tomas, så är Lundell långt bort från Strindbergs kvaliteer som världsförfattare. Vad jag menade var att Lundell SJÄLV vill se sig som en arvtagare. Och det borde massmedia se igenom i recensionerna, men det syns aldrig. Helig ko...Ok?
Är ju så tydligt att Lundell vill hamna i konflikt med landet och skriva självbiografiskt som August. Men givetvis på en annan sämre nivå.
Sanna; vill man bli författare bör man läst några Strindberg, precis som en låtskrivare bör ha hört Dylan och Beatles för att förstå hantverket:)

Stene sa...

Tomas! Säg till nästa gång du ska dit. Jag jobbar sen tre veckor snett över gatan från muséet och biljetten gäller hela 2009 sägs det

Tomas Carneheim sa...

Absolut, Stene!