söndag 29 mars 2009

Rastlös väntan


Den här portuppgången har jag passerat ut och in genom mer eller mindre dagligen i 27 år nu. Den är vacker, och har inte förändrats nämnvärt sedan huset stod färdigt, 1933. Det var samma år som nazisterna tog över makten i Tyskland. På den tiden var det inte ovanligt att en hel arbetarfamilj trängdes i en etta. Det var väldigt många enrumslägenheter i huset innan totalsaneringen 1985.








Man gjorde treor och fyror av ettorna och tog bort de dunkla korridorerna som fanns innan saneringen.











En kväll när vi var unga och dumma, 18 eller 19, hade vi en förfest i min lägenhet. Larry, som var på besök från Umeå, ristade in sitt namn i nederkanten av denna målning som pryder väggen just innanför porten. Vi var på väg till någon tillställning och tyckte väl att det var punkigt att förstöra. Vi kände ingen vördnad för antika värden såsom konst och arkitektur. Inristningen hjälper mig att så länge jag bor i huset, rekonstruera minnet av denna kväll som förmodligen hade startat med några flaskor Tirnave eller Beyaz.


När jag var ordförande i Bostadsrättföreningen Lyhörd (som den hette då) berättade jag inte för någon av de övriga i styrelsen om Larrys dåd. Däremot fick jag av en konstvetare reda på att målningarna är gjorda av en på 30-talet aktad konstnär, vars namn jag har glömt. Tyvärr är den inte signerad, och det var tydligen kutym, att konstnären inte skulle framhävas.

Erstagatan 12.37
Jag tänker på att en del av antikulturen som punken stod för har spritt sig i samhället och färgat av sig även på arkitektkontorens ansikte ut mot kunderna. En sådan här vämjelig staty i skyltfönstret hade knappast varit accepterad ens på 1990-talet. Men det spektakulära och obscena har fått en naturlig plats i vår estetik och hjärtan.








Galleri LundhÅstrand heter galleriet där konstnären som gillade blodiga nakenmodeller ställs ut och som jag skrev om förra söndagen.
Undrar vad Ovetenskapsakademien är för något?


Plötsligt när jag passerade Bondegatan blev det tjockt av folk, någon tilldragelse i närheten tydligen.














De här personerna ställde sig också bara och stirrade nedför gatan under tystnad. Spännande! Ser de ett spöke? Lite Hitchcock- stämning spred sig över platsen och jag promenerade raskt vidare.











En eloge till Sofiakyrkan som var helt nedsläkt igår mellan 20.30-21.30, precis som vår egen och många andras lägenheter i området.

7 kommentarer:

Sanna sa...

Konstverket i skyltfönstret till arkitektkontoret Igloo är gjord av stellackerad plysch och föreställer en cancersvulst tänkt som en åminnelse av den velourproggressiva levnadskonsten under sent 70-tal då ett artisteri som Turids voro en möjlighet. Konstverket är förmodligen ytterst kvinnofientligt.

Skånegatan 113. Innan renoveringen var där ett gemensamt badrum på varje våningsplan och i lägenheten fann man bara en ytterst primitiv toalett. Grannen i lägenehten intill var en skådespelare på dekis som söp och misshandlade sin sambo genom den tunna mellanväggen. Ibland är det som om man har levat i en svunnen tid, som i en roman av Per-Anders Fogelström...eller någon sådan stockholmsskildrare med försänkning i arbetsklass. Ivar Lo Johansson... Jag undrar hur det är att gå i denna densamma trappuppgången i 27 år, undrar jag... Själv har jag vandrarblod i generna och känner alltid lusten att dra vidare. Så längtar jag just nu till det riktiga havet. Men naturligtvis är all förflyttning en chimär. En fysisk aktivitet. I verkligheten befinner vi oss alla i en dunkel enrummare på Pelargatan 4 i Skärmarbrink med munnen full av döda nyckelpigor och melodikrysset.

Tomas Carneheim sa...

Precis som du säger, resan pågår ständigt i det inre. Under åren har jag gjort små avstickare även i fysisk bemärkelse, som tex 2007 då jag bodde först på Fårö, och sedan i Ritorp, i Solnas utkanter. Att jag inte flyttat för gott beror mycket på att jag har svårt att slita mig från det här huset och området. Men nu, med barn, är den tiden utmätt.

Precis som du skriver känns det ibland som att ha levt i den här Per-Ander Fogelström-tiden. HUset andas sin historia. Minns mycket väl den alkade skådisen, som var mycket känd och hans misshandlade fru, samt de gemensamma badrummen och folk som kom i monogramsprydda morgonrockar och badtofflor :-D
Jag minns också ett "gäng gubbar" i trettiofem, fyrtioårsåldern som hade en vinröd boxningsklubb nere i källaren med egen bar och filmduk. Ordföranden i denna klubb dränkte sig året innan saneringen eftersom skattemyndigheten var honom på spåren eftersom han inte kunde läsa, skriva och räkna och inte kunde sköta sin deklaration.Det nya samhällets krav mötte det gamla samhällets medborgare...
En gång dog också en man i huset och blev liggande och när han hittades någon eller några månader efter var han mumifierad. Han hade dött under stekhet sommar och ingen hade saknat honom. Detta dödsfall föll det på oss i styrelsen att anordna sanering efter.

Huset har alltid fragit till sig skådespelare, som det bott ett antal av, mer eller mindre kända.

Sanna: Jag greppade inte på vad sätt konstverket var kvinnoförnedrande, och hur du kan känna till så mycket om det.

Så var det

Anonym sa...

Vilken massa dramatik detta huset härbärgerar. JAg minns exempelvis en annan incident huset var med om, en gång när jag var ensammen hemma och det brann under natten. Brandkåren var där och utrymde, berättade grannen nästa dag, men jag hade ingenting hört när de ringde på dörren för jag sov. Det är ju nu en gång för alla så att om jag inte vill bli väckt så vaknar jag inte.
Vad spännande att tiden är utmätt för Carneheimarna på Skånegatan...med lilla Märta följer ett annat hus. Hur var det, bodde din morfar där innan Årsta, eller ägde han bara lägenheten?
Du ska inte alltid ta mig bokstavligt. JAg har ingen aning om vad Igloos skyltade konstverk handlar om. JAg fick bara en uppenbarelseingivelse.

Tomas Carneheim sa...

Ok, Sanna, jag ska tolka dina utläggningar mer symboliskt då
:-D tyckte du lät så insatt. Det där med brandkåren var nytt för mig.
Den lägenhet som du också bodde i var hans konstor, men eftersom han inte var där speciellt ofta, antikaffären den hörde till låg nere på Skånegatan, vid Pet Sound bar (gamla Hannas)Så han började hyra ut den i andra hand. Jag var den andra hyresgästen och sedan fick jag förmånen att köpa kontraktet på ettan svart. Hyresvärden, en åttiofemåring som sålde till mig, åkte in på kåken sedan och fick avsluta sina dagar i en en fängelsecell som ekonomisk brottsling. Han hade tydligen sålt svartkontrakt till väldigt många i sina fastigheter. Kolla in ett tidigare inlägg:

http://www.tomascarneheim.com/2008/10/bostadskarrir-del-1-av-5.html

Sanna sa...

Tomas! Du skriver med sån känsla om huset så jag blir alldeles rörd och inspirerad... krocken mellan det nya samhällets krav och de gamla medborgarna är klcokren...stegen av tofflor på väg till duschen...doften av alkohol och cigaretter som hela tiden singlar upp från brevlådeinkastet på dörren intill där den namnkunnige skådespelaren bankar skiten ur sin fru och förpestar vårt våningsplan och varför gjorde vi ingenting, varför ringde vi inte polisen, eller gjorde du det...jag minns inte...minns inte den vinröda boxningsfilmklubben i källaren och mannen som dränkte sig...åttifemåringen på kåken... Jag vill att du skriver en bok om detta. Om huset. En riktig bok. Inte en roman. Jag tycker inte längre särskilt mycket om romaner. Bara enstaka ibland. Läser helst böcker som människor funderar inuti på riktigt... tänker bland annat på Agneta Klingspors GÅR DET ÅT HELVETE ÄR JAG ÄNDÅ FÖDD, Ann Heberleins JAG VILL INTE DÖ, JAG VILL BARA INTE LEVA eller nu senast Nils Claessons BLÅBÄRSMASKINEN, bara som några exempel av flera... Skriv boken, Tomas, skriv.

Tomas Carneheim sa...

Tack, Sanna för dina komplimanger.

Min blogg är tänkt att vara ett surrogat för de böcker jag försökt skriva men alltid misslyckats med. Att skriva såhär är opretantiöst och fritt från krav. En bok blir för mycket allvar för mig.

Angående skådespelarens fru så var det faktiskt jag som övertalade henne att göra en polisanmälan som sedan ledde till en fällande dom. Jag var på rättegången. Han var ett odjur den där mannen i mjuk förklädnad.

Sanna sa...

Jag är övertygad om att de inre tillstånd som hindrar oss att skriva böcker har sina uppdragsgivare. Och att din blogg är en del av en motståndsrörelse.
Bloggarna ska stå utanför branschen. Utan ekonomisk/annan vinning.

Vad gäller grannkvinnan är jag stolt över att du hjälpte henne sätta dit den jäveln.