lördag 21 mars 2009

Kväll med Uffe


Fick igår ett erbjudande av Adam, kolla in honom här: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewProfile&friendID=438057409
Erbjudandet gällde att gå med och se Ulf Lundell på Globen ikväll. Adam jobbar extra som säkerhetsvakt där.

Bara 7000 av 14 000 biljetter var sålda till konserten vilket är ovanligt för Lundell. Då är han på riktigt dåligt humör, han är van vid utsålda hus, tänkte jag. Mycket riktigt, konserten startade stelt med en introvert Ulf, som rev av några för mig okända låtar från senare album. Ikväll tänkte han minsann inte vara någon publikfriare.

Men så var det något som gjorde att det plötsligt lyfte. Lundell körde tre låtar helt själv med gitarr, något jag aldrig hört honom göra förr, och det var som att trycka på en knapp. Han är en betydligt bättre gitarrist än jag trott. Utan bandet blev det så intimt och avskalat, som om scenen var en liten krogscen - riktigt bra! Rythm&Blues -skalet föll av. Temperaturen steg och när bandet klev på igen var Lundell glad, skämtade med publiken, pratade, och var i högform. Spelningen, som är den sista på den här turnén gick uppåt med ett crescendo av allt bättre låtar och avrundades med "Folket bygger landet".


Jag ger den här konserten betyg fyra av fem möjliga. Läs mer om konserten här: http://kulturbloggen.com/?p=7893



Ulf Lundell har som poet och författare betytt mycket för mig, vilket jag ska berätta om en annan gång. Nu är klockan mycket, dags att sova!

3 kommentarer:

Sanna sa...

Ulf Lundell tillhör Umeå. En kortintesiv period i slutet av 70-talet. Vinröd. Vi var runt sexton och läste JAck och Sömnen i ett svep och de handlade äntligen om verkligheten. Äntligen. FAstän nästan ingenting av det som skedde i böckerna hände oss. Förutom att vi var berusade stup i kvarten. Vi låg på gräsplätten utanför Mimerskolan och halsade avgångsklassöl och ur de otympliga kasettbandspelarna metallskrålade Lundells Vargmåne, Nationalteaterns Livet är en fest samt Magnus Ugglas Va ska man ta livet av sig för-album som alla bidrog till att hålla oss berusade och sexuella. Svartsynta och frustrerade. Efter Ripp Rapp-plattan har jag aldrig aktivt lyssnat på Lundell. Jag flyttade söderut och han blev kvar i Västerbotten.

Tomas Carneheim sa...

Jo, Lundell var förmodligen bäst då, eller, det var han fram till och med Vassa eggen. Den är kronan på verket.

Jack blev som en tonårsbibel för mig, och jag minns att du köpte Mia-Pia Boethius "Svensson, Svensson", där några kapitel var tillägnat Uffe, som hon hade varit ihop med. Det som väl var ämnat att få upp folks ögon för vilken liten skit Lundell egentligen var, hade den motsatta effekten på mig.

tenderbeat sa...

Jag slutade köpa hans skivor 1995 då låtarna blev allt sämre och temat frihet, kvinnan, resa iväg, började t.o.m jag tycka var tjatigt. Således var excellenta Xavante fr 1994 den sista. Böckerna har jag fortsatt köpa hela tiden.
Såg honom på Tyrol 2005 och det var bedrövligt. Att han skulle spela okända låtar lät trevligt men i Uffes fall betydde det att spela de allra sämsta låtarna från hans sämsta period alltså 1995-2005,de skivor jag alltså inte köpt.
Framför mig stod ett grått par i 60årsåldern helt stilla. Ok, tänkte jag this is it. Min relation med mästaren över.
Vintern 2009 hörde jag en singel på P3 med honom som var pigg, bra melodi. Så jag laddade ner Omaha. Och dra på trissor. En riktigt suverän skiva, helt klart bland de tre bästa han gjort. Jag blev glad och cirkeln är nu sluten. jag vill gärna se Omaha som det sista han gjorde.