måndag 9 mars 2009

"Barnamördarläkaren" släppt ur häktet


Så skedde det enda tänkbart rätta utifrån de fakta som hittills kommit fram om "barnamordet". Barnläkaren som misstänks ha mördat ett spädbarn släpptes. Häktningen är hävd av åklagare, Elisabeth Brandt (på bilden). Men åtalet kvarstår.

Som jag har förstått bakgrunden, till det som media - och rättsväsendet beskriver som ett mord, så har det gått till på följande sätt: En flicka föddes i vecka 25 (det normala är att barn föds från och med vecka 37), komplikationer uppstod med blödningar i hjärnan som följd. Så småningom beslutar den nu anklagade läkaren, tillsammans med barnets familj, att avbryta den livsuppehållande behandlingen. Så brukar man göra då allt hopp anses vara ute.
När behandlingen upphör tillåts barnet en naturlig död, men medicineras för att minska lidandet och kramperna. Men nu anser man att morfinet har överdoserats, vilket påskyndat döden, som ändå alltså skulle ha infunnit sig. Detta, menar åklagaren, gör läkaren till mördare.
Är det så lätt att bli mordanklagad som läkare, krävs sannerligen en grundlig diskussion och förändring av lagstiftningen.
Sedan kan jag inte låta bli att kommentera kvällspressens ordval och vinkling. Sensationslystna som vanligt och utan att ta hänsyn till den skada de åsamkar, inte minst för de patienter som behöver smärtlindring i livets slutskede.
Då tioåriga Engla Höglund mördades reagerade jag över att samma medier omnämnde gärningsmannen Anders Eklunds handling med begreppet att ha "dödat" henne. Av någon anledning var det inte politiskt korrekt att kalla Eklunds gärning för mord på löpsedlarna.

Jag har väl aldrig varit någon speciell ivrare för aktiv dödshjälp och självmordsklinikerna i Holland, där man som handikappad kan få hjälp med övergången in i nästa dimension om man betalar för det och har beslutat sig för att man verkligen vill dö.

Men det är ju något helt annat när en barnläkare, som enligt sjukhusledningen helt handlat efter regelboken, givit smärtlindring till ett döende spädbarn med svåra kramper.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, jag håller helt med dig i detta fall.
Hur ska det annars gå till i livets slutskede, om man ska få så lite lidande som möjligt?
Lotta

Tomas Carneheim sa...

Det kanske är meningen att vi ska lida, ådär typsikt jantesvenskt, och befrielsen blir kanske större om vi kör helt utan smärtlindring :-D

Anonym sa...

Som jag har förstått saken var det en sjuksköterska som hade stoppat i den lille av någon substans så hon fick dubbelsidig hjärnblödning. Detta erkändes och anmäldes till Lex Maria av sjukhuset.

Läkarens agerande i ett senare skede verkar helt förenligt med hur man ska göra med människor, oavsett, ålder där hjärnan är utslocknad. Vi har i Sverige hjärndödsbegrepp.

Herr Tännsjö - en av mina gamla lärare - föreslår nu att beslutet om att stänga av "livsuppehållande" behandling skall ligga hos föräldrarna då ingen annan än de skall leva med konsekvenserna av ett sådant beslut. /BP