lördag 21 februari 2009

Den nya överklassen

En hyfsat duktig hantverkare kan tjäna
50 000 kr i månaden

Igår efter arbetet åkte jag upp till Norrtälje. Jag skulle lämna in sommardäcken till den gamla bilen. Då passade jag på att umgås med min mor och Agneta, en väninna till henne. Vi åt paj och sallad och diskuterade yrkesval. Agneta kommer snart att bli arbetslös. Det äldreboende hon arbetar på som sjuksköterska ska läggas ned och hon blir arbetslös som 59-åring.
Själv har jag fått erfara att det inte är speciellt lätt att få lärarjobb längre. Jag sökte ett antal gymnasiejobb under mitt tjänstledighetsår men fick bara svar från ett fåtal. En utlyst lärartjänst renderar ca 300 ansökningar iddag. De senaste åren har man massutbildat lärare, och inte så få av de ungdomar som läst till "framtidsyrket pedagog", har gått direkt ut i arbetslöshet. De har inte ens hunnit bli betygsatta av elever.
Vi pratade om yrken som alltid kommer att behövas i samhället, och som verkligen har uppgraderats och erhållit hög status, och kom då in på hantverkaryrken. Kan du ett sådant behöver du aldrig somna hungrig. Jag berättade att jag många gånger ångrat att jag inte gick tex bygg och anläggning direkt efter nian. Jag hade en plats på Målarlinjen på Dragonskolan i Umeå, men jag valde den teoretiska vägen istället. På den tiden var det fint att vara akademiker och läsa böcker.
Hade jag börjat på Målarlinjen hade det ena kunnat leda till det andra. Jag hade kanske blivit autodidakt inom mureri eller snickeri. Kanske hade jag kunnat fuska både som rörmokare och elektriker idag och haft grova nävar. Jag hade kunnat välja vart jag ville bo, och förmodligen suttit med egen gård på Fårö (om jag bara velat) vid det här laget.
" Vad är du duktig på för hantverk?" fick jag som fråga av en bonde på Gotland när jag hörde mig för om jobb förra våren.


" Ja, jag är egentligen lärare, men är ganska bra på att måla. "
Det lät inte bra tänkte jag och gömde undan mina kontorshänder.
Gotlandsbondern skakade på huvudet:
" Hade du kunnat rör, varit snickare eller elektriker hade du haft jobb hela vintern", sa han, och jag funderade på varför den förra regeringen hade som målsättning att göra hälften av alla svenskar till akademiker, när dessa går ut i arbetslöshet?


I Norrtälje - i trakten kring Penningby - är var och varannan man entreprenör med egen firma. De fäller träd, murar grunder, har maskiner som drar upp rotsystem ur marken, och kör färglada Jeepar.


En anläggningsentreprenör kan ha sitt kontor i hemmet...

(Klicka på bilden för att se mångsidigheten i tjänsteutbudet)












och äger en mängd motorfordon och maskiner, givetvis också en cityjeep












och bor inte längre såhär






11 kommentarer:

Susanna sa...

Kvinnor får i princip aldrig hantverkarnävar eller hantverkarkontakter. Det är en sluten brödrakrets. Kvinnor får hålla sig i heminredningsträsket med Ernst.
När jag hade egen hästgård på landet i tio år såg jag grannarna slå upp en ny altan med soldäck och bassäng, byta till treglasfönster, tilläggsisolera, langa tegelpannor, måla fasaden över en helg ihop med några glada hantverkskamrater och en back öl. När jag sedan sålde hästgården var det just till en sådan där nisse med kontakter i hela branschen som topprenoverade hela stället på ett halvår. Verkade också ha hur mycket pengar som helst fast han bara var 26 år gammal. Skröt om sin aktieportfölj när vi skrev kontraktet och försökte verka snajdig och pruta ner köpesumman. Jag tror inte att hantverksmiljön är bra för män. Det är som andra områden där männen flockas, som polisen, politiken och kulturen. Det fördummar och gör dem verklighetsfrämmande. Medan områden där mestadels bara kvinnor vistas - i låglöne, lågstatusyrkena - gör dem bittra och utslitna och fattiga. Mobbingen inom kvinnovärlden är förresten outhärdlig. Dessutom.

tenderbeat sa...

Men tanke på böcker: Min roman om Fred finns nu att köpa. Internetförlaget Vulkan säljer den och man kan söka på thomas lilja eller hitta den under rubriken Romaner på deras hemsida. Den heter "FRED" och är både tragisk och rolig. 490 sidor nöje.

Tomas Carneheim sa...

Sanna.Jo, där finns hur mycket pengar som helst - och det är ju det som styr i en marknadsekonomi av vårt slag.
Det otroliga är också att kvinnor som mobbar varandra själva bidrar till att cementera kvinnlig underordning. Jag skrev i ett tidigare inlägg om bitch-idealet som är en blandning mellan att vara en bimbo - och samtidigt en aggressiv femfatale.
Det är exempel på ett ideal som skapar främlingsskap mellan tjejer som fortsätter även upp i vuxen ålder. Det ser väl inte så annorlunda ut nu än på vår tid, men språket och attityden är hårdare,så man kan nästan påstå att genussystemet har stärkt sitt grepp idag.Kvinnor beter sig många gånger avskyvärt mot varandra.

Tenderbeat. Jag ska köpa din roman. Kul att du äntligen är klar. Läste ju råkopian för några år sedan, och den var kul:-D

Susanna sa...

Problemet med att kvinnor mobbar varandra i lågsattussektorn är inte att de var bitchiga eller bröt mot den förväntade kvinnlighetsnormen under tonåren. Snarare tvärtom. Det är den systematiska underordningen, mindrevärdesordningen som gör dem blinda. Valerie Solanas kallar fenomenet "daddys girls". Istället för revoltera mot systemet, dvs patrarkatet, tar kvinnor ut frustrationen på de kvinnor som bryter normen på minsta lilla vis. När det brinner i ladugården vägrar boskapen att lämna båsen. Kvinnorna vakar kvinnligheten liksom männen vakar över manligheten. Bägge könen är förlorare. Jag hoppas på en värld där man upphävt könsindelningen totalt. Där det är ointressant att jag är kvinna.
Jag tror bestämt att könsrollerna är på väg att uppluckras och att bitchigheten, hur oaptitlig den än ter sig - destruktiv, våldsam, rå, fumlig, språklös, vulgär - är ett steg i den riktningen.
Vad betyder egentligen uttrycket "på vår tid"?

Susanna sa...

ps,

Med andra ord håller jag med dig just i detta att "det otroliga är också att kvinnor som mobbar varandra själva bidrar till att cementera kvinnlig underordning".

ds

Anonym sa...

Efterfrågan inom alla yrken går upp och ner om man tittar över en tid. I bland har även byggbranschen stått stilla.

Hantverkare kan tjäna bra. Det kan en akademiker också göra. Dock är det svårare för en akademiker att jobba svart, hjälpa varandra, fiffla fram material osv.

Om några år står vi i högkonjuktur igen. Kraftiga pensionsavgångar och nittiotalets stora barnkullar kommer att ge jobb i den offentliga sektorn.

Det lät likadant i början på nittiotalet, även om den här finanskrisen är många gånger värre, då den är global på ett sätt vi inte såg då. /BP

Ps. Susanna, alla yrken där ett kön (oftast med samma intressen - om de har några...) flockas fördummar.

Tomas Carneheim sa...

Nej, jag tror inte heller att kvinnor i lågstatussektorernas problem ligger i att de var bitchiga mot varandra under tonårstiden.

Jag hade haft förståelse för argumentet om att bitchigheten är en slags militant reaktion på manligheten. Men så tycks det inte riktigt se ut. Den slår mer ofta mot medsystrar som får låsa in sig på skoltoaletterna och höra att de är äckliga fetton, slampor etc.

Det paradoxala i allt detta är ofta att tjejerna med bitchstil gärna också uppträder som "sexiga bimbos" för att få killars uppskattning.Killarnas reaktion på detta är att de tycker att tjejerna är vettlösa slampor.

ett beteende jag mer tycker påminner om det "vaktande av könsroller" som du beskriver.

Med "vår tid" menar jag den mentalitet som rådde i vår klass 1977 ;-D

Susanna sa...

JA. Det var också detta jag menade (inbegrep det i undertext). Bitchbimbon håller sig sexuellt aptitlig och underordnar sig de män som är i samma fålla som bitchbimbon. Hon är inte en revolutionär i någon annan bemärkelse än att hon vägrar vara "snäll". Egentligen härmar hon bara den destruktiva manligheten - sparkar neråt och hårt - och tror att det gör henne ball och fri. Män som förtrycks av systemet går hem och spöar kvinnan/familjen. Bitchbimbon tar efter och jävlas med tjejerna som hon tror är under henne i rang. Ändå tror jag att det gör någon nytta i en vidare bemärkelse att tjejer inte är "bekväma" och väluppfostrade. Och kanske mognar några av de bitchiga tjejerna och ilskan leder in i en konstruktiv kamp istället.För arga är de ju. Men det är mycket begärt att de ska ha mognad nog att rikta den.
Jag använder hellre uttrycket "när jag var i den åldern" är "på min tid". Jag uppfattar min tid som helt pågående. Och ouppfostrar mig ständigt.

Tomas Carneheim sa...

"Och kanske mognar några av de bitchiga tjejerna och ilskan leder in i en konstruktiv kamp istället."

Hur mycket ska det få kosta?

Kanske leder bitchbimborollen till något positivt, eller så gör den det inte. Själv är jag trött på att behöva sopa upp skärvorna av självförtroende från helt schyssta, fina tjejer som bara vill vara glada och må bra, men som utsätts för den den här skitstilen.
Jag kommer aldrig att börja tycka att mobbing är positivt, vilket syfte det än tjänar.

Tomas Carneheim sa...

Men håller samtidigt med om att tjejer måste få vara arga och ta plats

Susanna sa...

Att bitchbimbotjejer mobbar andra tjejer är naturligtvis åt helvete fel och tjänar inget syfte alls. Det är kontraproduktivt och fegt och totalt obitchigt. En äkta bitch ger sig bara på de som håller henne i underordningen. Jag tänker mig bitchigheten som feministisk punk. Kanske har jag helt fel när jag försöker se något uns av förändringspotential i den bitchighet du beskriver?