Blocket och Tradera

God afton! Det tog lång tid innan jag tog mig ur pyjamasen idag, men vid halvtre var det dags att gå upp på vinden. Förrådet glesas. Under de senaste veckorna har jag sålt iväg en hel del grejer på blocket. Tre matbord! Konstglas som aldrig används, lådhurtsar från Ikea, ett blombord, saker jag trodde inte skulle gå och sälja. Nu är det inte så mycket kvar, men jag la in in två annonser idag, den ena gäller ett gammal elpiano , http://www.blocket.se/vi/20477200.htm och den andra en fjorton tums färg tv http://www.blocket.se/vi/20477225.htm
Pianot är nog nästintill sålt, medan tv:n ännu är kvar. Ta chansen att vara lite amerikansk i köket medan du lagar mat, eller varför inte ha den på toaletten.









I en annan annons säljer vi det här vackra fatet för 250 kr. Det är oanvänt och kostar 600 nytt.
Det är egentligen helt ok, men passar inte in i vårt svartrockarhem.

Heléne gör sig av med en massa väskor och skor på Tradera. Saker som i många fall kostat tusenlappar slumpas bort. Men eftersom hennes fötter har växt efter Märtas födsel finns ingen återvändo. Här är en länk till ett par riktigt snygga stövlar: http://www.tradera.com/Supersnygga-hoga-svarta-skinnstovlar-stl-39-auktion_85126173

Där kan man även se hennes andra auktioner.

Dansa min docka!

Dockan som satt och väntade i rökrutan utanför restaurant "En Ful och en Gul" på Erstagatan.
Idag tog jag mig ut på en första kraftlös promenad. Solen sken och det var en typisk fredagsstämning på stan. Folk kom med fullastade matkassar och godispåsar från systemet. Känslan av annalkande ledighet var påtaglig. En och annan hade redan börjat fira helgen bakom skyltfönstren i krogarnas välkomnande famn. Arbetskamrater med nypåfyllda lönekonton avslutade veckan med ett par öl på Happy Hour.

Själv känner jag mig lite snuvad på sportlovet, sjukdomen går på sparlåga , men jag har ingen som helst energi, och det känns som en orimlig tanke att jag ska befinna mig vid svarta tavlan och katedern på måndag.

Jag gick runt i solen och funderade på boken jag nu nästan är klar med om Svensk Maffia, och så möter jag plötsligt en av medlemarna (som finns på bild i boken) ur Hells Angels vid ett övergångsställe. Det är sällan man ser dem ute i byn. Killen, som föreföll vara i min ålder hade stålblå blick och det inre siktet inställt mot helgens äventyr.

Hipp hipp Hurra

Hipp, hipp Hurra
för kära lilla
Missantrop
som blir
21 år idag!














Det måste firas:

Bentol och spännande läsning

Förkylningen håller i sig och förvärras. Vad passar då bättre än en god bok de korta stunder Märta sover eller jobbar i sitt babygym? Eftersom jag har ett intresse för den kriminella världen, läser jag just nu boken "Svensk Maffia" av Lasse Wierup och Matti Larsson. Den handlar om manliga nätverk i form av av kriminella mc-klubbar, en gängvärld helt utan kvinnor som ställer krav.
I boken kartläggs de kriminella gängens verksamhet och kultur. Det är spännande läsning. Fascinerande att se hur välorganiserade brödraskapen Hells Angels och Bandidos - som tagit sina koncept direkt från moderorganisationerna i USA- är. Hur de fångar upp osäkra, romantiserande småförbrytande män, som hamnat utanför, och gör dem till fullfjädrade grova brottslingar, med möjlighet till äkta medlemskap. Boken lär mig att de grövsta brotten inte begås av fullvärdiga HA-medlemmar (som jag tidigare har trott) utan av så kallade hangarounds och prospects som aspirerar på att snart få hänga på sig de åtråvärda rödvita eller gulröda västarna. När dessa lärlingsår är över, väntar en mer säker tillvaro, där underhuggare sköter den grövre brottsligheten.

En fråga jag, som med spänning följde kriget med luftvärnskanoner och automatvapen mellan gängen på 90-talet i södra Sverige, får svar på, är hur det från början överhuvudtaget var möjligt för de här grupperna att etableras sig i Sverige. Hur kunde det accepteras av myndigheterna, och varför gjordes inte mer för att hejda utvecklingen? Som vanligt ligger svaret delvis i svensk aningslöshet - och flathet. Man trodde inte att något sådant här kunde ske i ett lugnt och geografiskt perifert land som Sverige. Polisen var dåligt organiserad - och i många fall ointresserad av att arbeta med det här. Man sköt problemet ifrån sig. Det ledde till att den svenska polisen under 1990-talet, till skillnad från den danska och norska polisen, knappt lyckades lösa några brottsfall som var mc-gäng- relaterade.
Boken pekar på hur svårt det är att få insyn i gängens verksamhet eftersom de opererar i tysthet; en medlem ur Bandidos som blir utsatt för ett mordförsök av tex Hells Angels samarbetar inte med polisen, och det blir svårt att driva processen vidare. Vittnen vågar inte träda fram i rättssalar, och åklagare tycker att det är obehagligt att arbeta med den här sortens kriminalitet, på grund av att samhället inte lyckas ge fullgott skydd.

I diktaturer får den här typen av organisationer inget andrum. Så det är ingen slump att det nästan uteslutande är i västvärlden de etablerar sig. Svenska Hells Angels har dock varit med och startat upp en klubb i Moskva ganska nyligt!
Boken beskriver också hur många av medlemmarna både äter av samhällets kaka, genom att utnyttjar systemet med förtidspensioner, arbetslöshetskassa och långtidssjukskrivningar. Samtidigt ägnar man sig gärna som stadgad medlem åt grov ekonomisk brottslighet. Inkomster från socialförsäkringssystemet är väl kaffepengar i det större sammanhanget av statusprylar som bilar, motorcyklar och villor, men bidrar till att maten står på bordet varje dag.



Förutom att göra reklam för den här boken, vill jag slå ett slag för tablettmärket Bentol - som än så länge bara finns på Lidl. Man får tre askar för fjorton och nittionio. Detta att jämföra med Läkerol som Konsum tar 11 kr asken för. Med lite vilja kan man känna sig lika nöjd med att ha en Bentol på tungan. Vi har också hittat Plopp till ett mycket bra pris på Lidl, men med smaker som lakrits, 85% cocoa och Caffe Latte, som jag direkt vill varna för. Dessa märkliga experiment Cloetta ägnar sig åt får mig att minnas då vi en gång skulle ha födelsedagsfest för mamma Barbro. Pappa Otto hade hittat olika sorters Kavli mjukost med smaker som Honung, Hallon och Citron. De såldes till en bråkdel av priset på t.ex. räkosten eller den med champinjoner, bacon eller skinka.


Ödesträdet mår allt bättre

Genomskinligt snorig

Dagen har börjat tvivelaktigt. Jag hade ställt klockan på halvnio för att hinna upp till bilen och lägga in det nya boendeparkeringskortet som kom med posten igår. Detta skänker oss förmånen att parkera bilen för priset 40kr/dygn istället för 150 kr.
Min första tanke är att förkylningen har slagit till ytterligare; jag har nu också blivit genomskinligt snorig. Förmodligen är det ett tecken på en allvarligare art av förkylning, som i sämsta fall kan leda till sängliggande.

Tar Rinexin och Alvedon och går raskt ner till bilen ett par minuter efter nio. Jag upptäcker det direkt jag har klivit utanför porten: Skit också! Jag har glömt att det är "städgata"! Inte så att gatan städas under natten (ingen har någonsin sett en städpatrull här på natten) däremot får inga bilar stå parkerade natten till tisdag under förevändning att det är "städgata". De enda som är i tjänst på nätterna är parkeringsbolaget. Idag var jag den olycklige.

Ja, bilen är givetvis lappad, en kostnad på 550 kr (ungefär en tredjedel av det vi sparat in på att inte handla på Konsum denna månad). Den enda trösten är att det kan leda till ett blogginlägg, där ni, kära läsare som inte har bil, kan känna en tillfredsställelse, över att ni inte har den här typen av bekymmer. Så efter att ha konstaterat det hela tar jag upp mobilen och plåtar eländet.

Under frukosten sen pratar vi om att det har börjat pågå en renovering av vårt grannhus som ägs av Olof Lindgren. I förra veckan flögs kaffestuga och toaletter/duschar in över hustaket med en gigantisk lyftkran till hantverkarna som nu dyker upp likt rennäsanskonstnärer och rockstjärnor i sina 3 literjeepar. De parkerar på Erstagatan och byggbolaget står för gratis parkeringstillstånd. Nu blåser de in från villorna ute i Saltsjöbaden, Djursholm och Värmdö.I förra veckan påmindes jag om att det behövs 3000 elektriker till Stor Stockholmsregionen, vilket innebär att det är mycket mycket, både svårt och dyrt att få tag på och anlita en elektriker.

Papper

Det är typiskt, tänkte jag i morse när jag för första gången, på ungefär två år vaknade med halsont. Första dagen på sportlovet fick jag sålunda slänga i mig en maxdos Alvedon och Rinexin, som är ett bra slemlösande preparat som Heléne har introducerat.
Sedan begav jag mig ut till luntorna av pappersarbete i Huddinge som måste gås igenom innan eleverna kommer på måndag.
Sedan Märta föddes har jag fått allt mindre tid att dröja mig kvar på jobbet efter lektionerna är avslutade, och det har resulterat i att papperhögarna växt. De mest akuta rättningsarbetena har jag gjort hemma, men alla de papper som tex gäller utvärderingar, arbetssträng, medarbetarenkät, - och arbetsplaner till ämneskonferensen har fått stryka på foten. Egentligen är den här delen av pappersarbete (som bara ökar för varje år, Skolverket älskar papper) oförenligt med min personlighet, men jag försöker hänga med ett tag till.





Jag spred ut buntarna i ett av grupprummen och började där kategorisera pappren.












En massa plastmappar frigjordes under dagen från hundratals papper, som säkert har utgjort ett femtedels träd och några bläckfiskar för inte alltför länge sedan.













"Kasta eller inte kasta, det är frågan"













Strindberg arbetade mycket med samma problematik som jag gör


















Under ett antal timmar sorterade och kategoriserade jag papper och placerade in i pärmar.

Självförtroende och självkänsla är viktigt att lära sig












Och utanför klassrummet registrerade kamerorna varje rörelse i den elevtomma korridoren.

Lou Reed

En bra sång att lyssna på medan snön landar på gatan denna söndagskväll:

Den nya överklassen

En hyfsat duktig hantverkare kan tjäna
50 000 kr i månaden
Igår efter arbetet åkte jag upp till Norrtälje. Jag skulle lämna in sommardäcken till den gamla bilen. Då passade jag på att umgås med min mor och Agneta, en väninna till henne. Vi åt paj och sallad och diskuterade yrkesval. Agneta kommer snart att bli arbetslös. Det äldreboende hon arbetar på som sjuksköterska ska läggas ned och hon blir arbetslös som 59-åring.
Själv har jag fått erfara att det inte är speciellt lätt att få lärarjobb längre. Jag sökte ett antal gymnasiejobb under mitt tjänstledighetsår men fick bara svar från ett fåtal. En utlyst lärartjänst renderar ca 300 ansökningar iddag. De senaste åren har man massutbildat lärare, och inte så få av de ungdomar som läst till "framtidsyrket pedagog", har gått direkt ut i arbetslöshet. De har inte ens hunnit bli betygsatta av elever.
Vi pratade om yrken som alltid kommer att behövas i samhället, och som verkligen har uppgraderats och erhållit hög status, och kom då in på hantverkaryrken. Kan du ett sådant behöver du aldrig somna hungrig. Jag berättade att jag många gånger ångrat att jag inte gick tex bygg och anläggning direkt efter nian. Jag hade en plats på Målarlinjen på Dragonskolan i Umeå, men jag valde den teoretiska vägen istället. På den tiden var det fint att vara akademiker och läsa böcker.
Hade jag börjat på Målarlinjen hade det ena kunnat leda till det andra. Jag hade kanske blivit autodidakt inom mureri eller snickeri. Kanske hade jag kunnat fuska både som rörmokare och elektriker idag och haft grova nävar. Jag hade kunnat välja vart jag ville bo, och förmodligen suttit med egen gård på Fårö (om jag bara velat) vid det här laget.
" Vad är du duktig på för hantverk?" fick jag som fråga av en bonde på Gotland när jag hörde mig för om jobb förra våren.

" Ja, jag är egentligen lärare, men är ganska bra på att måla. "
Det lät inte bra tänkte jag och gömde undan mina kontorshänder.
Gotlandsbondern skakade på huvudet:
" Hade du kunnat rör, varit snickare eller elektriker hade du haft jobb hela vintern", sa han, och jag funderade på varför den förra regeringen hade som målsättning att göra hälften av alla svenskar till akademiker, när dessa går ut i arbetslöshet?


I Norrtälje - i trakten kring Penningby - är var och varannan man entreprenör med egen firma. De fäller träd, murar grunder, har maskiner som drar upp rotsystem ur marken, och kör färglada Jeepar.


En anläggningsentreprenör kan ha sitt kontor i hemmet...

(Klicka på bilden för att se mångsidigheten i tjänsteutbudet)












och äger en mängd motorfordon och maskiner, givetvis också en cityjeep












och bor inte längre såhär

Minnenas flod

Förra veckan ute på landet, gick jag igenom mina kasettband, som jag haft magasinerade hos föräldrarna. Trots att jag inte använt eller spelat dem på många år (jag har inte ens haft något kasettdäck) har jag haft problem med att göra mig av med dem. Men förra helgen gjorde jag slag i saken och anordnade en riktig plastbrasa (jag älskar att se eld) och omkring 400 band gick in i renande förgängelse. Endast ett tjugotal kasetter (som jag kommer att föra över till digitala media- hurra!- jag hittade Falsk Andedräkt och Latrinråttorna!) skonades, plus några till. Ett av dem var ett sådant där gult ljudbrev som var inne i början på 80-talet, på vilket en gammal flickväns mamma Barbro pratar. (Flickvännen hette Susanna.) Bandet var daterat till 1981, och det är oklart varför jag har haft det kvar i min ägo.


Det var sex sju år sedan jag pratade med Sanna senast, och tjugofem år sedan vi var ihop. Jag tänkte att jag givetvis måste skicka bandet till henne. Så jag slog på Eniro - det finns bara en med hennes namn i Sverige- och fick en träff - nere i Skåne! Jag kände mig ganska osäker då jag la ner bandet i ett kuvert och skickade det ut till ödebygden, och var därför noga med att skriva ut avsändare. Mitt brev undertecknades med http://www.tomascarneheim.com/. (Som jag funderar på att döpa mig till)

Några dagar senare fick jag ett mail från Susanna, som uppskattade att jag hade skickat bandet. Hon bidrog i sin tur med en mängd bilder på mig. Vissa har jag aldrig sett tidigare och andra har jag inte sett på väldigt många år. Dessutom fanns där en dikt som vi lär ha skrivit ihop i början av 1980.

För mig var det kul att se hur mitt kök på Fängelsegatan i Umeå såg ut.





På kökskåpet är bilden med en militär, som inspirerade mig till låten "Yrkesskadad".












I skafferiet syns stapelvarorna. Flaskorna innehåller med stor säkerhet Golden Brown, som var ett torrt hembryggt potatisvin som jag brukade brygga på lite av vad som fanns hemma. Grunden i receptet är dock 6kg socker och 6 fyrkanter bakjäst och cirka 3kg potatis tärnade i småbitar. Det är potatisen som skänker detta vin sin bruna färg. Sedan la jag till sådant som föräldrarna i bästa fall hade i fruktskålen, någon apelsin eller äpple tex. Testa, det blir aldrig fel! Det här var långt innan de exotiska frukternas tid. Vad en mango, kiwi eller granatäpple var hade jag ingen aning om. Vad jag inte riktigt blir klok på är vad nedersta hyllan innehåller.



"BP", kom ofta förbi på en kopp lera eller en "lille flaske potätvin",

och ofta spelade vi då gitarr ihop.

Tack Sanna, för bilderna som hjälpte mig att rekonstruera minnet och inspirerade till ytterligare ett blogginlägg.

Vindsfynd

Bland allt annat spännande jag hittade i "minneskartongen" på vinden fann jag en dikt skriven 2001, som jag tycker är ganska rolig, samt ett foto jag hade glömt bort. Det är från mitten av 1990-talet någon gång.


Äntligen på väg

Jag dricker Anderssons, ett ljust svenskt starköl
medan snabbtåget
rusar genom Mälardalen
När kaffevagnen kommer
beställer jag en påse Estrellanötter
Tåget känns solitt
byggt av duktiga tekniker och deras arbetare;
en korsning mellan svensk och fransk ingenjörskonst;
digitalnedväxlar från Avesta och raka Cortipocsportar från Montelimar
Olycksrisken sägs vara minimal
Men skulle vi spåra ut kommer jag att klyvas på mitten av hyllan framför mig
Folk runtomkring mig är välklädda;
ungdomar i 70-tal från H&M;
äldre par i Kap Ahl och Gulins
Det kostar en slant
att handla i restaurangvagnen
men det är ok;
nu har fem arbetsdagar plötsligt
gått över i helg

Jag dricker Anderssons
medan snabbtåget klyver det mellansvenska landskapet.

(Tomas Carneheim 2001)

Hejdå, bilen!

Hejdå, gamla bilen!















Heeeeej!!!
Nya bilen!!!


















Flexifuel!

Omelette Feta

Inspirerad av matskriverierna igår, ägnar jag även kvällens inlägg åt detta ämne. Tack, Tenderbeat för att du tipsade om Lidl vid Hökarängen. Jag svänger allt oftare förbi där om eftermiddagarna och fyller matkassar till ett trettio procent lägre pris.
Alltid har jag i åtanke att det jag spenderar på Lidl, är pengar som Konsums cash -in sugna ägare inte får ta del av. Här har man också råd att köpa ekologiskt odlade ägg och fetaost. På Konsum är fetaosten närapå dubbelt så dyr som på Lidl, för att inte tala om Haloumi.
Dagens middag blev omelette, en variant som man står sig på hela kvällen. Ingredienserna är 1 lök, 5 skivor salami, 4 ägg, en halv deciliter matlagningsgrädde, och ca 50 gram fetaost. Salt och peppar och en tomat.

Man börjar med att steka lök tills dess att den börjar bli brunaktig, lägger sedan på salamin och låt skivorna fräsa lite ihop med löken på svag värme. Under tiden vispar man ihop ägg och grädde, doserar med en tesked salt, svartpeppar, och smular ned fetaosten. Därpå häller man blandningen över löken och salamin i pannan och placerar ut tomatskivor. Lägger lock över stekpannan och låter omeletten tillredas i ca 10-15 minuter. Det är viktigt att man låter omeletten ta lite tid på sig och håller en låg värme. Kolla av den med jämna mellanrum så att den inte blir torr.
Servera med bröd och smör.
2 personer
4 ägg= ca 10 kr
1 gul lök= 1 kr
1 tomat = 2.50
fetaost= 7 kr (Lidls)
0.5 dl matlagningsgrädde = 5 kr
Salami= 5 kr
salt =0.10 kr
peppar =0.10kr
Smör och bröd= ca 3 kr
Elektricitet, diskmedel, porslinslitage etc = uppskattningsvis 1.50 kr

Sammanslaget
ca 33.70 kr då varorna är inköpta på Lidl.

Soi 9

Efter att ha tassat som katter kring het gröt i en vecka (sen Thai köket i den gamla kiosken utanför på gatan öppnade och kön ringlade lång) slog vi så till. En vanlig måndag måste man få unna sig något exotiskt. Så vi ringde ner till Soi 9 och beställde. Heléne ville ha nudlar Phad Samee, och jag nudlar med räkor. Tio minutrar senare stod jag vid luckan och skulle betala.

En tråkig sak var priserna på maten. Jag hade ju närt en förhoppning om att det skulle vara billigt. En rätt kostar ca 70 kr utan dryck, och där sprack min vision " Lis med Läkol tlettinio, tack!"


Synd, för sådana priser hade kunnat suga upp en hel del missnöjda ungdomar från Sofiaskolan som inte gillar skolmaten. Dessutom hade vi haft råd att äta där var och varannan dag. Nu blir kunderna istället den burgna omgivningen i kvarteren runt omkring som jag tror gladeligen betalar upp till 120kr per portion för lite exotisk "take away" - mat.

Det är otroligt hur den lilla kiosken kan se så stor ut inuti.







Nåväl, allt var i sin ordning; kungaporträtten i fönstret, pojkarna i kiosken var trevliga och smala. De driver också en thairestaurang nere på stan någonstans.

































Och maten var enligt mitt tycke lika god som nere i Thailand.

Allvarliga unga män

Min utrensning fortsätter och nu har jag hittat en låda med gamla minnen bestående av brev, tidningsurklipp, och foton.
När jag ser den här bilden förstår jag folk som tycker att Märta är lik mig. Ögonen och näsan är nästan identiska. Vad jag funderar över då jag ser den här bilden, som bör vara tagen nere i lägenheten på Katarina Bangata 1963, är den allvarliga blicken jag har.






Här återser jag mig själv femton år senare i kycklinggult hår. Blicken har en nästan missantropisk ton. Det är Kiddes konfirmation. Pappa, som syns i mitten på kortet är runt fyrtio år här och hade det inte lätt med oss pojkar. Kidde är ynglingen till vänster om honom, nästintill mig är en punkare från Teg, Per Åsander, trumslagare i Latrinråttorna.









En viss missantropi - eller är det nihilism - tycker jag mig också kunna läsa in i den fjortonårige B.P:s blick på den här bilden - som han av någon anledning har döpt till Kanada Simon...










BTW. Riktigt bra ny låt från Pimme:

Kallt och knastertorrt

Klockan elva träffade jag upp kusin Hanna på Nytorget för en promenad. Termometern visade på minus fyra utanför köksfönstret, men det kändes kallare när jag väl kom ut. Vi tog oss ned genom Vintertullsområdet och gick sedan vidare förbi slussarna, bort mot Tanto.













Jag berättade för Hanna om den sjunkna båten där en grekisk ortodox man miste livet då den båt han bodde på i höstas plötsligt gick till botten mitt i natten. Jag har skrivit om det i ett tidigare blogginlägg: http://www.tomascarneheim.com/2008/12/ddsolycka-d-husbt-sjnk.html Båten som sjönk verkar ha fungerat som ett marint skrotupplag- Den vita båten på bilden ser ut att ha tagit över den gamla båtens roll. Mängder av bråte har börjat staplas på däcket och jag funderar över när även den ska sjunka. Hanna och jag enades om att det finns något mycket estetiskt tilltalande över sådana här gamla båtvraksmiljöer.







Vem äger den här båten och varför har man börjat samla bråte på däcket?










På strankanten ligger fortfarande hundratals av grekortodoxens små ljusstumpar kvar. Varför sparade han dem egentligen?














Här är någonting annat med stort estetiskt värde, Gamla Årstabron.
















Klicka på bilden för att läsa om renoveringsprojektet och Årstabrons historia!

Fredag den trettonde

Idag har många elever haft en rastlöshet i sig. Det är fredag den trettonde, och de har varit oroliga för både det ena och det andra. Några tjejer i min klass, som misslyckats kapitalt på matteprovet, skyllde det helt och hållet på, att det var fredag den trettonde. En dag då det är omöjligt att lyckas med någonting. Själv har jag inte hittills råkat ut för något speciellt, men visst kan jag känna ett styng av obehag. Jag vet inte om det sker fler olyckor denna dag. Undrar om det möjligen finns någon statistik tillgänglig? Ska nog gå in och kolla på SCB:s hemsida.
Hursomhelst. Det är fredag igen, en vecka närmre sportlovet, som i sin tur leder till påsklovet, som i sin tur i ett rasande tempo leder till...
Det blir en hemmakväll i raden som jag firar med att Estrella har återupptagit produktionen av Salt & Vinegar Chips igen. Jag varvar chips och jordnötter och Coca-cola. Det är den ultimata blandningen av snacks och dricka. En vän, hade ett tag under 80-talet som vana att komma hem till mig med en liter filmjölk och chips. Han hällde det i djup tallrik och åt med sked, på samma sätt som när man äter flingor och mjölk. Det hade vi mycket roligt åt tills dess vi prövat själva. Inte konstigare än chips med dipp egentligen, bara lite smalare och nyttigare. I magen ska allt blandas ändå.

Dagen till ära får denna video inrama kvällens inlägg.

Sjukfrånvaron i nationen

Gråkallt ute och vardagliga förpliktelser. Jag läser att sjukfrånvaron är den lägsta på 25 år.http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3116&a=883211 Endast 3,80 procent av arbetskraften är sjukskriven. Detta att jämföra med slutet av 80-talet då runt 10 procent var sjukskrivna. För arbetare har sjukskrivningarna mer än halverats mellan åren 2002 och 2008.
En sjukförsäkringsexpert från näringslivet uttalar sig i DN, och ser flera förklaringar, från bättre information från Försäkringskassan (undrar om det handlar om Försäkringskassans egna läkare som underkänner andra läkares sjukintyg) till tidigare ingripanden från arbetsgivarna. Sist men inte minst nämns den nya regeringens jobblinje, som markerar att sjukförsäkringssystemet inte är något försörjningssystem.

Själv brukar jag bli sjuk ett par gånger per år. Förra terminen klarade jag mig, men varje vår drabbas jag allt som oftast av någon förkylning. Det kan vara skönt att bara domna bort i sängen i feber, så jag undrar när den ska slå in. Jag minns en arbetskamrat jag hade på Martin Olssons kaffefabrik. Han närmade sig pensionen men hade inte varit sjuk mer än vid ett tillfälle under sina 45 år hos Martin Olsson. Det var när han gick och fick hjärnhinneinflamation i början av femtiotalet.

Ikväll vill jag pigga upp med en gammal svensk klassisker från den tid då ännu ingen Försäkringskassa var inblandad i medborgarnas liv.

En Erland Cullberg

På 1980 och 90-talet umgicks jag en hel del med en miljardärsson. Vi kan kalla honom Tom. Han bodde på Östermalm hos sin pappa i en våning på 350 kvadratmeter, en perfekt miljö att ha fester i när det var FF. Tom var fem år yngre än mig och drog sig för att flytta hemifrån. Alla (inte minst kvinnor i vår egen ålder) blev djupt imponerade av att någon kunde ha en sådan bostad. Jag minns första gången jag gick in på pappans hemmakontor och överväldigades av en enorm tavla av Erland Cullberg. Cullberg var en av Sveriges största konstnärer på 1980-talet.

"Herregud, den här bilden såg jag på en utställning på Moderna för ett par år sedan, den måste ha kostat en förmögenhet!", fick jag ur mig.

Tom ryckte på axlarna. För honom var det vardagsmat. Pappan ägde också ett kryssningsfartyg värt ett par hundra miljoner, ett palats ute på Sandhamn och var delägare i ett stort köpcentrum i Californien.
För mig, en vanlig proletär som bodde i en kaninbur på Söder, var just detta med en Cullberg hängandes på väggen, en tavla som dessutom var en av de mest kända, något oerhört.
Erland Cullberg är född 1931 och fick sitt stora genombrott på 1980-talet. Han målar i en expressionistisk anda. Jag minns att jag hade träffat och pratat med denna celebritet på en fest på konstfack några år innan. Jag reagerade över att han - en man som då bör ha varit i femtioårsåldern - var klädd i en Musse Pigg t-shirt full av hål och färgfläckar. Det var innan han hade slagit igenom och miljardärerna fått upp ögonen för honom.

Sällskapet

Ikväll vill jag berätta, för alla er som gillar Thåström, att han ganska snart efter folkhemssuccén "Skebokvarnsvägen" släppte en platta som blev väldigt ouppmärksammad med gruppen Sällskapet. Sällskapet hade enligt Wikipedia funnits i tre år innan debuten och karaktäriseras som en slags postindustri-rock. Själv tycker jag att det är en en väldigt lugn, vacker och vemodig skiva. Den hette rätt och slätt "Sällskapet", och spelar i mitt tycke i samma kvalitativa division som "Skebokvarnsvägen". Skivan hade dock ingen direkt radiohit och förmodligen en ganska liten marknadsföringsbudget.
Gruppen bestod (eller består) av:

• Joakim Thåström - Lead vocals, guitar
• Niklas Hellberg - Keyboards, synthesizers, programming, sound effects, loops, scrap
• Pelle Ossler - Electric guitar, acoustic guitar, piano

Brokklerodendrum

Idag upptäckte jag något fantastiskt. Brokklerodendrumen (som jag ibland nämner vid förenklingen "Ödesträdet") blommar igen, för första gången på - jag vet inte hur många år.
Att den blommar är ett tecken på att jag har balans och harmoni i mitt liv.











Som jag tidigare har nämnt är denna växt mycket speciell för mig. Det kan gå illa för en människa som missköter en Brokklerodendrum.

Jag har nu haft den i min ägo i över tjugo år och det skulle inte förvåna mig om den överlever mig.

Söndag i Penningby

Eftersom vi har varit i Norrtälje i helgen tog jag med mig Märta på en kulturvandring i morse. En kvarts promenad från mina föräldrars hus ligger Penningby slott med anor från 1300-talet. Det var riktigt dimmigt och fram skymtade det obebodda slottet som är i privat ägo.



När jag gick där tänkte jag bland mycket annat på att den gamla grusvägen som leder förbi slottet är den gamla Stockholmsvägen, på vilken all trafik från huvudstaden gick ända fram till 60-talet.Det är en helt omöjlig tanke att förstå att den vägen klarade den belastningen så länge. Numer trafikeras vägen mest av hästar och cyklar. Till Norrtälje tar sig de flesta numer på motorvägen E18.







Klicka på bilden om du är intresserad av historia!



Slottet har öppet för visning om somrarna, och jag rekommenderar verkligen ett besök där, inte minst för att få se spöket "Vita frun", som spökar varje natt, och den fantastiska brunnen som finns längst ner i det ena av slottets försvarstorn.