tisdag 20 januari 2009

No more Mr. Nice Guy

Oj, oj vad det imponerade på mig som tolvåring då jag första gången hörde denna artist. Han var prästson precis som jag, men lite äldre och tuffare. Jag hade en djup fascination för skräck, läste serien "Kalla kårar" och satt som klistrad framför den svartvita tv-n om somrarna när de visade sommarrysarna, "Mumien", "Frankensteins monster", "Levande begravd" och "Flugan".

Kidde och jag på Konserthustrappan, förmodligen 1974-75. Jag hade köpt en ny pocketkamera.














Det gick rykten om en artist från USA som blev hängd och halshuggen på scen kväll efter kväll, en man som kallades för ett kvinnonamn: Alice Cooper! Det var ju helt sjukt bra!
Jag jobbade som tidningsutdelare av Söderposten som tolvåring och Billion Dollar Babies blev ett av mina första skivor. Mina föräldrar bidrog aldrig med en krona till den här typen av artister, som inte ansågs "uppbyggliga" för en man i min ålder. De köpte istället ett årsmedlemskap i Mälarhöjdens seglarsällskap, (en klubb jag inte besökte en gång). Det var en lika stor miss som att skicka mig till spela klassiskt piano, för den gamla stränga gubben som slog mig på fingrarna när jag spelade fel.

Vid den här tiden vaknade mitt intresse för musik och jag började gå på koserter med Status Quo, The Sweet. Alice Cooper fick jag för första och enda gången hittills se på Grönan 1985 under Wellcome to my Nightmare turnen. Den här musiken håller än idag och just de skivor Alice producerade till och med Wellcome to My Nightmare är mästerverk. No More Mr. Nice Guy är från Billion Dollar Babies, Alice fjärde album.

3 kommentarer:

Magnus sa...

Herregud, somarrysarna var ju en av barndomens höjdpunkter tillsammans med Kojak och Alias Smith & Jones. "Levande Begravd" kommer jag ihåg mycket väl-

>Magnus

Tomas Carneheim sa...

Visst, Kojak var kanon, och Baretta.

Hur gammal är du, Magnus? Läste du också skräckserietidningar, Varulven, Zombies, Skräckmagasinet?

Magnus sa...

Jag är född 1963, i din ålder sålunda. Jag kommer ihåg en sommar på Öland då jag spenderade alla mina pengar på skräckserietidningar vars titlar jag inte kommer ihåg