onsdag 31 december 2008

Ett skötbord

Igår kväll vid 21-tiden bultade det hårt på dörren. Vem är det som knackar så brutalt, sa Heléne, en polis, eller kriminell? Jag smög mig ut i hallen kikade ut genom fischeyen. Där stod en svartmuskig man som jag först inte kunde identifiera. När jag också såg att det var barn med, kom jag på det, Aha, Erik, från fjärde våningen och hans två döttrar! Han hade några dagar tidigare sagt att han eventuellt har ett skötbord till oss på vinden, och jag sa att vi var intresserade av att köpa det.Nu hade han hämtat ner det.
Erik gick in i badrummet och visade mig hur det fungerar. Det enda jag behöver köpa till är en madrass som ska ligga på stålställningen. Jag frågade honom hur mycket han ville ha, men han sa att jag fick det. Han skulle ändå slänga det. Jag tackade så mycket. Ett skötbord av den här typen kostar annars säkert minst sex, sjuhundra, en ganska tråkig utgift.



När jag tittade närmare på väggen bakom såg jag att det har börjat växa mögel i kakelfogen, som jag behandlade för ett och ett halvt år sedan. Det är alltså dags för ännu en bortskrapning och målning av fogen.

Det dyker ständigt upp saker som måste göras i lägenheten, men jag har varit inne i en ganska handlingskraftig period ända sedan i våras. Hela lägenheten är tex ommålad, parkettgolv lagda i kök och sovrum. Det lär vara vanligt bland blivande föräldrar, att det sker en slags undermedveten mobilisering inför barnets ankomst.




Den här fina mor-dotter-buketten har nu gjort sitt i vas och hängts upp för torkning på väggen.

tisdag 30 december 2008

Tomten

Läste idag att den tomte vi hyllar som en kär vän för barnen inte har så lång tradition. Det var först på 30-talet som den nuvarande röda och barnvänlige tomten började anta sin nuvarande form.














Det här är en illustration från 1881 av Thomas Nast som hjälpte till att skapa bilden av jultomten. Det verkar som om han hade med sig julklappar redan då.













Dessförinnan var Tomten här i Norden en slags skuggbonde med övernaturliga krafter som såg till att gården fick lycka med sig. Han visade sig ogärna, men hade grå kläder och röd luva. Det var viktigt att hålla sig väl med honom. Han hade ett vresigt temperament och kunde dräpa en ko, eller tända eld på gården om han inte fick en klick smör i sin gröt. Tomten är enligt tradition släkt med skogsväsendet Vätten och är alltså ingen människa.




Tomtens egentliga väsen




















Vår julstjärna kommer att få vara kvar lika länge som tomtefar; i en vecka.











GOD FORTSÄTTNING!

måndag 29 december 2008

Johnny Thunders


Eftersom läsintresset från min bredare publik (pga av jul- och mellandagsfirande hoppas jag) har varit lågt på min blogg, fortsätter jag med att avhandla 1980 - talets musikscen.
En annan figur som det hänvisas till ett flertal gånger i biografin "The Dirt", som en stor förebild för medlemmarna i Mötley Crüe, är Johnny Thunders. Han blev först känd som gitarrist i New York Dolls, ett band som kom strax innan punken, och som har influerat den amerikanska punkscenen. Jag minns att det väckte stor uppståndelse då NYD spelade i USA med sovjetiska flaggor på scenen, men bandet fick aldrig något större genombrott.

Större genomslagskraft, i vart fall i Sverige, fick Johnny Thunders själv, som slog igenom med dunder och brak efter ett framträdande i SVT:s "Måndagsbörsen" som leddes av Jonas Hallberg. Det var ett riktigt skandalframträdande, som lades i slutet av programmet eftersom Johnny Thunders var så påverkad av Heroin att han inte kunde stå upprätt. Han vajade omkring på scen, tappade sångtexten, glömde att sjunga och ramlade vid ett tillfälle ihop. Dagen efter var det krigsrubriker på löpsedlarna om denne artist som var dödligt märkt av knarket.

Jag minns att detta framträdande skapade stor sensation och att jag själv och andra som gillade lite "typigare" musik direkt blev intresserade av honom. Media tyckte också att det var så spännande med Johnnys livsstil att de åkte till New York och gjorde intervjuer med honom. Intervjuerna var tänkta att avskräcka svenska ungdomar från att använda knark, men jag undrar om effekten blev den avsedda.
Johnny Thunders fick i vart fall så många vänner och beundrare i Sverige att han flyttade till denna gudsförgätna håla, där han gjorde sig en slags karriär (USA tyckte att han var för neddekad). Han gifte sig med en svenska och lär ha kvarlevande barn i Stockholm. Rykten säger att han gick på socialbidrag i väntan på att karriären skulle ta fart.

Mycket av det Johnny gjorde tyckte jag var för ofokuserat, slafsigt och nedknarkat, men skivorna "So Alone" och "Hurt Me" var riktigt bra. Han var en duktig gitarrist och en karismatisk sångare och låtskrivare.
Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att se honom live. Han var inte betrodd att spela på t.ex. Ritz eller andra mer etablerade ställen under den tid vi hängde mycket ute med Spiegel. Däremot uppträdde han en hel del på svartklubbar som Pipeline. Tyvärr blev jag aldrig informerad i tid för att hinna med att se honom.
Två av New York Dolls -medlemmar gick en tidig drogrelaterad heroindöd till mötes, Johnny Thunders och Jerry Nolan. Konstigt nog var de två som flyttade till Stockholm. De andra ursprungliga New York Dolls -medlemmarna lever så vitt jag vet än i dag. Johnny Thunders dog 1991, 39 år gammal och Jerry Nolan följde efter några år senare.

Här är ett klipp från de svenska intervjuerna med Johnny:

söndag 28 december 2008

Ozzy Osbourne

Jag har nu plöjt ca 405 av 569 sidor i biografin om Motley Crue, och jag kan inte annat än att säga att den är bra upplagd och spännande. En karismatisk person som figurerar en del i boken är Ozzy Osborne, som Motley spelar som förband åt, och turnerar ihop med vid ett flertal tillfällen. Ozzy, som ju emigrerade till USA någon gång på 1970- talet efter att ha haft stora framfångar med Black Sabath, verkar vara väldigt egen redan under slutet av 1970 och början av 80-talet. Inte bara det att han pumpar i sig droger i ohyggliga mängder. Vid ett tillfälle drar han också upp myror i ett sugrör i näsan i tron att det ska ge honom ett rus, samt mycket annat som är icke nämnbart i denna blogg.
Som han verkar ha levt är det ett under att han fortfarande finns med.
En fruktansvärt bra sångare har han alltid varit.
Black Sabbaths "Sabbath Bloody Sabbath", var jämte Alice Coopers "No more Mr. Nice Guy" några av de första skivorna jag införskaffade som trettonåring. De artisterna tappade jag sen intresse för sedan jag blev punkare.
Hittade den här låten på Youtube, och den är gjord 2001, efter 9/11 skriver Wikipedia.


En riktigt bra text är det också:


Dreamer
Gazing through the window at the world outside
Wondering if mother earth will survive
Hoping that mankind will stop abusing her, sometime

After all theres just the two of us
And here we are still fighting for our lives
Watching all of history repeat itself, time after time

Im just a dreamer, I dream my life away
Im just a dreamer, who dreams of better days

I watch the sun go down like everyone of us
Im hoping that the dawn will bring a sign
A better place for those who will come after us this time

Im just a dreamer, I dream my life away, oh yeah
Im just a dreamer, who dreams of better days

Your higher power may be God or jesus christ
It doesnt really matter much to me
Without each others help there aint no hope for us
Im living in a dream, a fantasy
Oh yeah, yeah, yeah

If only we could just find serenity
It would be nice if we could live as one
When will all this anger, hate and bigotry be gone?

Im just a dreamer, I dream my life away, today
Im just a dreamer, who dreams of better days, ok
Im just a dreamer, whos searching for the way, today
Im just a dreamer, dreaming my life away
Oh yeah, yeah, yeah

lördag 27 december 2008

Rökstopp på Paris cafeér och barer



Hörde i morgonekot att Frankrike nu inför samma lagar för rökning som Irland, Sverige, England mfl. Under året har det blivit förbjudet att röka på kontor och i offentligalokaler. Nu från årskiftet utökas rökförbudet till ytterligare sektorer, vilket får cafeé - och barägare att gå i taket. Många kommer till skillnad från sina branchkollegor i Sverige att fullkomligt strunta i förbudet och låta gästerna fortsätta röka som tidigare. Historiskt sett har Fransoserna inte varit lika fogliga och lätta (som svenskarna) att hantera för myndigheterna. Det ska bli spännande att se om regeringen lyckas driva igenom rökstoppet eller om restaurangägarna i vrede över höga böter åker och tänder på parlamentet och presidentpalatset.


I andra länder försöker man få ner rökningens skadeverkningar på andra sätt. När vi var i Thailand i somras vande vi oss vid att se bilder som nedanstående på paketen, något som anses för brutalt i Sverige:

fredag 26 december 2008

Storhelg

Inga krav från omvärlden.
Vi är uppe till Märta börjar bli trött vid tretiden om nätterna.Tv:n har gått varm hela kvällen och man kan reklaminslagen utantill.
Sedan vaknar vi i omgångar och äter frukost vid ett på dagen. Då är solen på väg ner. Varje kväll säger vi: "Imorgon måste vi få något gjort!" Men i realititen såsar vi runt i pyjamas fram till läggdags. Telefonerna är tysta. Det känns ungefär som att ha gått i ett välbehövligt ide. Jag håller inte ens på nämnvärt mycket med datorn och antar att det ser ut så för de flesta under storhelger.
Besökarantalet på min blogg har varit sämre än någonsin, så jag läser för närvarande en bok som en kompis gav mig och sa att jag bara "måste läsa", The Dirt om Mötley Crüe, ett band jag inte ens gillade. Det är en orgie i "rock'n roll liv". Det som förbryllar mig är att personerna i skildringen lider sån enorm brist på samvetskval, empati, etik och humanism, de är en slags psykopater, med sjukdomen ADHD eller DAMP. Men boken är spännande då det är ett stycke amerikansk rockhistoria som omfattar 80-talet. Här kan man tex läsa om hur det gick till då Razzle, Hanoi Rocks trummis, förolyckades då han var ute och provåkte Vince Neals, sångaren i Motley Crues, nya bil.
Jag har ju hört Mötley Crüe flera gånger i mitt liv, men bara i förbifarten och då avfärdat gruppen som skräp. Nu var jag tvungen att friska upp minnet lite och skapa mig en bild av hur de såg ut och var på scen, och det överensstämde med mina förväntnngar. Brudar, snabba bilar och boogie-rock i sminkpopsfodral.Jag hittade den här videon med deras minst dåliga låt:

torsdag 25 december 2008

Patrick

En riktig 70- tals fräsare. På med klackarna och kom loss till Patricks musik!

onsdag 24 december 2008

Nu slocknar tusen...

Det är märkligt men jag får faktiskt en riktig julkänsla av den här låten, trots den omskrivna texten som jag kan utantill, kanske är en slags Madeleinekakeeffekt.





Det är första julen på bra många år som firas ihop med föräldrarna

tisdag 23 december 2008

Mildheten på ålderns höst

Förutom att saker som utseende och kropp förfaller till oigenkännlighet då man blir ädre känns det ganska skönt att kunna sänka garden för vad som är okej att gilla, både på musikens - och andra områden. Jag minns att jag mellan femton och trettio (då mina rockstjärneambitioner var som störst) jobbade ganska hårt på att upprätthålla en fasad som tålde en rejäl granskning. Det viktigaste var förstås musiksamlingen som inte fick innehålla något som kunde betecknas som för soft eller mesigt. Det skulle vara stenhårt eller djupt rakt igenom. Det första som valdes bort var förstås mainstreammusik, och sådant som var för populärt hos den stora massan. Ambitionen var att vara så unik som möjligt. Pretentiositet är idag det jag tycker är löjligast av allt.

Samtidigt som jag jag odlade och hyllade den här stilen:hade jag ertappats i en skivaffär med att just ha inhandlat denna låt med en i mina kretsar, helt oacceptabel artist:

Jag vet inte när mina försök till cool attityd upphörde, men det har naturligtvis skett gradvis. Men när den här låten dök upp och vann melodifestivalen kunde jag hålla med om, och stå för, att den här, (senare nazistanklagade) artistens låt hade en viss trallvänlig charm:

Vissa saker kommer dock aldrig att bli okay i min värld, ett exempel är James Blunt med låten "You are beautiful".

måndag 22 december 2008

Barnavårdscentralen


Idag var det dags för Märtas första besök på Barnavårdscentralen. Här skulle hon vägas och vi föräldrar få svar på eventuella frågor som vi har.






Vi tillhör numer Barnängens Barnavård nere i Norra Hammarbyhamnen.










Det stod knappt några barnvagnar i foajen, eftersom det har stulits två vagnar på kort tid. På en barnvagn kan en kriminell numer få en mycket bättre avance än på en standard bilstereo. Brottsligheten växer på Söder i takt med att Södermalms befolkning blir allt tätare. vissa par köper märkesbarnvagnar av glassiga modeller och märken för tiotusentals kronor.


Vi kan köpa ett vajerlås tyckte barnmorskan Eva, som beordrade oss att genast ta in barnvagen på själva mottagningen och ställa den utanför hennes rum. Jag tänker dock att vi ska skaffa ett mer svåruppbrutet blocklås som inte går att knipsa med bultsax utan måste sprängas med frysspray och domkraft. Erfarenheter jag fått utav att ha blivit av med ett oräkneligt antal cyklar som jag parkerat på gatan.






Besöket tog en och en halv timme. Vi fick en mängd värdefull och praktisk information, om vaccinationer, spädbarnets syn de första månaderna, den fruktansvärda plötsliga spädbarnsdöden, som man nu fått ner med 60% mot siffrorna som rådde under 1980- talet.
Märta har gått upp 115 gram sedan förra veckan och väger nu 3560 gram vilket är en bra vikt. När amningen kommit igång mer förväntas hon gå upp ett och ett halvt hekto i veckan.

söndag 21 december 2008

Dödsolycka då husbåt sjönk

En sak jag glömt att ventilera med er kära läsare, är att jag, samma dag jag skrev inlägget om Pusshej, och publicerade lite märkliga bilder (av något som liknade vrakgods) egentligen hade bevittnat en olycksplats där en man hade drunknat några dagar tidigare.
All denna bråte kom ifrån en husbåt som - mot lagens föreskrifter- huserade nere i hamnen i Årstaviken nära Tantolunden. Enligt en lokaltidning var det en grekisk-ortodox man som bodde på båten i avvaktan på att han skulle hitta egen bostad. Något som verkar ha tagit lång tid eftersom båten har legat där i sex sju år. Men mitt i natten den 9 november hade båten sjunkit och mannen gått till botten med skutan.
Jag ryser vid tanke på den skräck han ska ha upplevt då ruffen plötsligt fylldes med 4 gradigt höstkallt vatten. Fartyget hade tydligen ställt sig på botten sen.




Synen av all bråte väckte stor nyfikenhet bland strandflanörer, så även denna kvinna som såg riktigt illa berörd ut av synen.











Detta är ljus som mannen använt sig av vid grekisk-ortodoxa ceremonier. Jag var tvungen att ta upp ett ljus och hålla i det, då ovetandes om tragedin. Jag tänkte redan då, att det här är inte svenska ljus, utan förmodligen ryska.





Närmsta grannen




Jag såg båten innan den sjönk och det som förbryllade mig var att den alltid var full av plankor och byggmaterial illa täckt av pressenningar. Det mesta av denna bråte var sådant som låg på däck och kanske var det tyngden av det som orsakade båtens förlisning?


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3735203.ab

lördag 20 december 2008

4 plus



Grått och regnigt ute som vanligt, 4 plusgrader. Den här vintern lutar också mot att bli en lång höst som varar till och med april.. I Vita Bergsparken står trädstammarna kala och brungrå. . Kiosken nedanför huset håller på att blåsas ut och kommer att härbergera en liten Thai-food takeaway vilket är perfekt. Antar att de kommer försöka konkurera med Sofiaskolans matbespisning och att de då kan va schyssta nog att ha ett slags gatukökens motsvarighet till Willyspriser.




"Läkol med lis, trettinio, tack!"











Hammarbybackens gräs är GRÖNT







Det verkar som om BP till slut vann i en teknisk knockout mot Herr Tenderbeat som tappert höll ut med sin version av Hanois framtid in i det sista.
Här levereras ytterligare en riktig pärla, en gammal låt i ny skrud:



fredag 19 december 2008

Hanoi Rocks sista spelning i Sverige

Imorgon spelar Hanoi Rocks för sista gången i Sverige. Konserten går av stapeln på Strand, fd Street på Söder Mälarstrand . Det känns sorgligt, men ändå bra att vi har biljetter. Här kommer en video från deras senaste och sista platta "Street Poetry" Det är långt ifrån den bästa låten från detta album men energin är osviklig:

torsdag 18 december 2008

Miljoner rullar julpapper



Stressen inför jul har börjat hos gemene man, önskelistor ska gås igenom, prylar och pengar ska byta ägare, mat ska handlas in i överflöd. Miljoner rullar julpapper, och tusentals mil med presentsnören ska lindas runt paketen. Julhandeln ska slå rekord och vi ska av ett glatt nyhetsankare i Rapport få höra att vi konsumerar mer än någonsin.

Jag stoppar ned fem Alladinadaskar i korgen, tar ett par extra glitterrullar och röda blockljus då jag är och snabbunkrar på ett knökfulla Willys.

Jag kommer att tillåta mig att dricka hur mycket julmust som helst, att bre extramackor innan sängåendet. Jag kommer att tänka att det här tar jag itu med efter nyår, "under Jul måste man få unna sig".
När vi är lediga lyssnar vi på Christer Sjögrens och Charlotte Perellis nytolkningar av klassiska jullåtar.

onsdag 17 december 2008

Tatueringar

Det blir allt vanligare att folk tatuerar sig, många unga, men också medelålders.
Igår var jag på restaurang igen, jag var och träffade Stefan. Vi blev direkt lite undanskuffade till ett hörn av lokalen. Det satt ett stort sällskap som firade en födelsedag och de tog upp fem sex bord mitt i restaurangen. Männen var klädda i vad som förmodligen var deras finaste kläder, vilket innebar kostym, skjorta och slips. Kvinnorna bar förstås klänningar. Det var ett stiligt sällskap, på något sätt fick jag en känsla av att de var golfare, dykare och vattenskidåkare, inga fattiglappar. Jag tänkte speciellt på en av kvinnorna, hon var någonsatans mellan 30 och 40, som kom fram till bordet och kramade om födelsedagsbarnet, en vit man i femtio + åldern. Kvinnan hade höga kindben, såg lite indiansk ut, men klassiskt snygg och pageklippt. Till utseendet hade hon fått mycket gratis. Men det som förvånade mig, ja, fick mig att rycka till var när jag såg att hon var tatuerad över hela armarna, ja helt fullklottrad ner till handlederna på ett sätt som tidigare bara kåkfarare och sjöbusar kunde vara.

Stefan tyckte också att det såg fult ut, men han ryckte på axlarna och skakade på huvudet. Sådär är det nuförtiden.

Jag är själv tatuerad, skaffade en liten ros på axeln hos Tatoo-Ole i Köpenhamn när jag var arton. Den tatueringen var snygg i ungefär fem år, sedan blev den oformlig, suddig och blek. När jag var närmare fyrtio gick jag till en tatuerare och frågade vad jag kunde göra med den, gick den att fylla i?

Svaret var nej, konturerna hade flutit ut för mycket, däremot trodde han att han skulle kunna integrera den i en större tatuering. Jag valde ut en ny klassisk sjömansros och bokade en tid och sedan tatuerade jag över den ett par dagar senare. Vad jag hade glömt var att beroendet efter fler tatueringar genast aktiverades och jag började drömma om att tatuera mer. Jag ville att hela armen skulle vara täckt av en sammanhängande roshäck. Min princip har alltid varit att inte ha mer än en tatuering, allt annat ser billigt ut, och jag har hittills hållt mig till en.

Om några år kommer det förmodligen bli modernt att ha ett skinn som inte är besudlat med tatueringar. Det kommer att vara status att vara mån om sin integritet och visa att man inte är som en vindflöjel för trender. Hur kommer alla som fullkomligt ha klottrat ner sig känna det? För mig är bara tanken på att ha en hel arm full av tatueringar kopplad till en känsla av att delvis vara begravd. Jag tänker på den ångest den här fulltatuerade kvinnan ska känna om hon plötsligt en dag ångrar sig och vill vara clean.





" Vafan, är du inte tatuerad är du ingen riktig man!"

tisdag 16 december 2008

Reflektion kring Spiegelinlägget

Bloggandet får vila lite ikväll. Spiegel har tagit upp mycket av min tid de sista dagarna, att rekonstruera bilden av hur det gick till. Det är förvånande hur mycket jag har glömt. Men jag har fått god hjälp att komma ihåg saker av både Zäta, Putte och Thomas Lilja, alla tre gamla Speglar.
Glädjande nog fick jag också höra Zigienarblod igen, en riktig rockstänkare som jag har trott har varit borta för alltid. Kul att man numer kan skicka filer, med låtar och bilder till varandra, publicera saker som ligger i folks gömslen.

En sak jag har märkt dock, är att min besöksstatistik sjunker markant under de dagar jag publicerar inlägg om gamla band och annat ointressant jag varit med om. De inlägg som har lästs av flest har varit om bilinbrottet och om Willys matpriser. Det säger väl allt om vad vi värdesätter i vår tid.

Nu ska jag klappa om lilla Märta lite och sen ta på mig rökrocken och läsa vidare i Parasiten av Fredrik Ljung. En riktigt spännande skildring om hur livet kan te sig för en finansman som samtidigt lever ett dubbelliv som knarkare.

måndag 15 december 2008

Spiegel, 1985-88

1985 hade jag börjat studera vid Jakobsbergs skrivarskola. Mitt mål var att följa i Ulf Lundells fotspår och bli både författare och rockpoet. Jag hade fått några noveller och dikter publicerade och hade satt igång med ett romanprojekt, som när jag idag läser det, inser hur oerhört influerad jag är av Stig Larsson. Inte deckar-Stieg, utan poeten Stig Larsson, som just hade kommit ut med romanen Nyår, som var en slags stilistisk bibel. Nyår håller än idag och har tryckts i många upplagor trots att det är ganska smal litteratur.



Putte, San Sebastian 1985

Putte och jag gjorde under denna period ett genombrott i sökandet efter musiker. Genom kontakter fick vi tag i en gammal punkare från Hjo, Zäta Zettergren på bas. Vi började repa i en lokal på St: Paulsgatan, och hade
några olika trummisar, bla annat Ove från President Gas, och Lasse Öhman från Arvidsjaur. Dagen efter Palmemordet flyttade vi in i Norra Latins lokaler. Under den här tiden gjorde vi en replokalsdemo med låtarna "Play with fire" och "Kring din hals". Under sommare 1986 flyttade vi in på Fryshuset på Söder, Totte från Skogskyrkogården kom med.

Zäta på Tre Backer 1987. Såhär säger han om denna spelning,
/...spelningen var på Tre Backar i början av 1987. Ljudteknikerna (som just då även höll på att spela in en demo med oss) var på en LSD-tripp och roade sig med att förse sången med ett galet spaceko halva tiden.../


Efter ett tag började vi fundera på att ha en organist och tog då in Urban Wikström, en gammal Umeåmusiker. Urban köpte aldrig någon synt, som han lovade, och inte heller någon gitarr eller förstärkare, utan såg hela tiden till att låna Puttes. Så Spiegel blev en grupp med två leadgitarrister, vilket var en del av bandets dynamik och spänning.
Det gick oftast till så att jag, ibland Putte, kom med råmaterial och texter till låtarna och tillsammans formade vi dem timme ut och in nere i replokalen tills de var klara att framföra för publik. För mig vilar ett romantiskt skimmer över de här åren. Allting var ännu möjligt. Låtarna kom utan ansträngning, inspirationen flödade, och varje kväll på Ritz och Söderhallen stiftade vi nya intressanta bekantskaper, och såg dessutom väldigt mycket bra musik.
Våra musikaliska influenser pekade åt olika håll, men gemensamt för Putte, Ubbe och mig var en vurm för 70-talets Rolling Stones, Led Zeppelin mfl, något som inte märks nämnvärt i musiken.
Ubbe, Rockborgen, Borås

Spiegel nådde som jag tidigare nämnt aldrig till Ritz stora scen, som väl idag skulle kunna tänkas motsvara Debaser Medis. Tre Backar, Kaos, Hard Rock Café och andra klubbar, festivaler, aktivitetshus, fester blev våra spelforum, mestadels i Stockholm. Men vi var också ute på en mindre turné till Vänersborg och Borås som förband åt Camouflage, ett kontrakterat band. Vid ett annat tillfälle spelade vi i Nyköping och hotades med stryk av motorburen ungdom och knarkare.
Basisterna avlöste varandra, och under de dryga tre år vi existerade hade vi inte mindre än tre basgitarrister, först Zäta Zettergren, därefter Ante Nilsson, och till sist Thomas Lilja. Gruppen började dö då Putte Björkman lämnade Spiegel i missnöje med att vi spelade för soft musik med för krångliga texter. Han startade senare Mike 17, ihop med Totte.

Ett konstverk av Ubbe, som faktiskt hade talang


Totte, Black Horse In på Bondegatan.

BHI var vårt stamhak. Vi träffades här innan vi skulle gå till Frysen eller ner mot Medborgarplatsen och Ritz. En gång beställde Putte, Totte och några till en flaska Tirnave. Pengarna var slut och de hade skramlat ihop sina sista mynt för att få sig ett varsit glas. Det visade sig dock att Tirnave-flaskan innehöll ren sprit, och på krita fick de nu beställa in Fanta och Cola som de blandade "Tirnaven" med, till barägarnas förvåning.


Herr Tenderbeat, var vår sista basist.












Jag, i Puttes kök på Tomtebogatan, 1985. Här utspelades många jam-sessioner. Putte riggade upp med sin gitarrförstärkare och spelade elgitarr och jag körde på hans Ovationkopia. Inte sällan hade vi publik i köket.

Nu såhär i efterhand kan man inte neka till att det är väldigt mycket punk över Spiegel, något som förmodligen var ganska ofrivilligt. Tycker mig också kunna spåra en rejäl dos depprock.

Lyssna själva till Zigienarblod, Hosianna, Gjort vad han kan, Middlesbourough genom att följa länken:


http://www.myspace.com/tomascarneheim


PS. Stort tack till Zäta för att du hjälpte mig med faktakorrigeringen av detta inlägg.

söndag 14 december 2008

1982-1985

Framgångarna med Anders Ångest hade lett till ett sug efter mer framgång och rampljus. Andy Warhols "Fem minuterar" var inte tillräckliga. 1981 flyttade jag tillbaka till Stockholm och började arbeta inom restaurangnäringen. Jag försökte få de andra i Ångest att följa med. Men ingen var än så länge villig att bryta upp från Umeå. Jag ville att vi skulle följa band som Diestincts och Brända Barns exempel och etablera oss hos en större publik i huvudstaden. Men det krävde naturligtvis att vi flyttade.

Sid Vicious död fick luften att gå ur punken. Sids sjaskiga öde, exploaterad in i döden av den ondskefulle och hale Malcom Mc Laren, som i filmen "Who killed Bambie" öppet skryter om hur han utnyttjade speciellt Sid för sin egen komersiella vinning, framkallade avsmak hos mig och andra. Jag slutade kalla mig punkare, tog mer eller mindre avstånd ifrån den rörelse, som ändå börjat utvecklas till rumsrent mode. Musikaliskt fick jag upp ögonen för Iggy Pop, Psychadelic Furs, Television, Ultravox (med John Foxx) och U2 (Långt innan de blev pompösa)mfl.
Putte 1982

I Stockholm var det svårt att etablera kontakt med andra som spelade. Jag och Putte, från The Sämst, delade den lilla ettan på Skånegatan och gjorde några försök att spela med folk från Stockholm. Men det ville sig varken personkemiskt eller musikaliskt. Vi kände ett slags främlingsskap inför folk i storstaden. Tre år i Umeå hade gjort mig till norrlänning rent mentalt. Putte flyttade ganska snart tillbaka till Umeå och återupptod sitt engagemang i The Sämst som tagit över Anders Ångests position som Umeås intressantaste "nya vågen" - band. Putte fick nu uppleva sina minuterar i rampljuset.
Jag trivdes inget vidare i Stockholm och nyttjade fullt ut de "hemresor" som arbetsförmedlingen erbjöd de som lämnade Umeå för arbete i Stockholm. Varannan fredag åkte jag ut till Bromma och ett plan till hemstaden för att återvända ner till det stressiga köksbiträdesjobbet på söndagkvällarna.

Farbror Punks blogg berättar att Anders Ångest verkade mellan 1979-1982. Att det varade så länge berodde på mina täta hemkomster till Umeå. Senare, hösten 1982 tom våren 1983 kastade även jag in handduken och flyttade hem igen. Under denna tid startade jag projektet Dolly Hudson and The Heroes bestående av medlemarna Anders Bäckström "Bäckis" på trummor, Simon Lundgren, bas, Putte Björkman, gitarr, Malin Holm (som var min flickvän) på orgel och jag själv på sång. Jag minns en av låtarna " Jag vill ha kött ikväll". Den var bra, men bandet hade ingen kemi. 1983 flyttade Putte och jag tillbaka till Stockholm igen. Den här gången gjorde också Jan-Balzar oss sällskap.

Jan Balzar i SL-stass
Låtar hade jag aldrig slutat skriva och 1983-84 var det ännu fler som flyttade ned, bla Amilion, Urban Wikström, från Bara Blues. I Stockholm startade Amilion, jag och Putte bandet Farbror Lem med trumslagaren Paul Kruger. Detta band fastnade dock i replokalen och kom aldrig ut till någon publik. Det skulle dröja till 1985 innan det var dags för ett scenframträdande igen. Det var när Putte och jag startade Spiegel.


Om kvällarna började vi hänga på rockklubben Ritz och se den här typen av band:


och vem kunde stå emot Gun Club?



lördag 13 december 2008

Det gåtfulla folket

Den här låten hörde jag som barn, första gången genom min morbror Berra som spelade på gitarr och sjöng den ungefär såhär:

fredag 12 december 2008

Lilla Märta


Det är otroligt vilka starka känslor det väcker inom en att få ett barn. Plötsligt finns där en ny liten person som man omedelbart känner att man kommer att göra allt för. Så var det när min första dotter kom, och så är det nu när lilla Märta äntligen har fötts.








Bara tanken på att det kan produceras ett litet barn därinne i magen är fantastisk. Det är omtumlande på flera sätt att bli förälder igen, mycket har jag glömt, tex hur det är att inte få sova pga av barnsskrik på nätterna. En barnmorska berättade för mig att de första dygnen är värst. Då har inte mjölken och amningen kommit igång riktigt och barnet kämpar för sin överlevnad. Som tur är har vi fått lite avlastning på nätterna av nattpersonalen, så att det blivit några timmars sömn per natt.


För mig är det också ovanligt att inte ha möjlighet att ägna mig åt internetande på kvällarna, och att vara hävisad till en timmes datatid per dag, och en höj- och sänkbar sjukhussäng att sova i. Men det har gått förvånansvärt bra.






Det hade egentligen varit naturligare att min tjugoåriga dotter, Mischa hade blivit förälder. Läste om Alex Schulman vars pappa var 57 år äldre än han själv och var färdig för graven under hans tonår. Själv är jag bara 46 år äldre än Märta och kommer (om Gud vill) fylla sextio då Märta är fjorton. Utvecklingssamtalen i skolan ska jag försöka få Mischa att gå på.








Telefonen har ringt oavbrutet och folk har velat gratulera och höra hur det går. Vi känner oss lite isolerade här inne på sjukhuset. På avdelningen vill helst man helst att det ska vara så få besök som möjligt, inte minst med tanke på RS-viruset som är livsfarligt för spädbarn. Avdelningen vi befinner oss på är till för familjer där förlossningen på ena eller andra sättet varit dramatisk. Märta fick tas ut med sugkocka, och Heléne blev igångsatt med hormondropp eftersom hon var två veckor över tiden. Med tanke på hur dramatiskt det var, vill jag inte ens tänka på hur det hade kunnat gått för hundra år sedan, dvs utan den moderna teknikens under.

torsdag 11 december 2008

Contact

Jag fortsätter för enkelhetens skull att berätta om mina musikaliska rötter som förutom dansk progg också inkluderar svensk.
Jag kom i kontakt med proggen redan som trettonåring. Det var ett sidospår till Alice Cooper, Sweet, Bowie mfl. Jannes fosterföräldrar, Ann och Carl-Johan (r.i.p) brukade ha rödvinsfester med sina kompisar i den spartanskt inredda villan på Hökarvägen i Mälarhöjden. Jag minns att det var så annorlunda där, med exotiska tyger på väggarna, politiska affischer, lukt av kikärter och vitlök. Här mötte jag för första gången riktigt långhåriga vuxna (som då bör ha varit i 25-35 -årsåldern). Jag tror inte att jag är helt ute och cyklar om jag säger att många av dessa vuxna hade starka sympatier med KFMLR, FNL, och VPK eller APK.
Carl-Johan och Ann betraktades förmodligen som ganska udda i den annars så tryggt borgerliga och moderatdominerade villaområdet, och bodde inte kvar så länge heller. Men de hade två gigantiska hundar, Darwin och Nisse, som var mycket respektingivande eftersom speciellt Darwin gillade att bitas.
Det var här på Hökarvägen, hemma hos Janne som jag första gången hörde Röde Mor, Leonard Cohen, Gösta Linderholm, Ola, Nationalteaterna, Nynningen, Magnell Contact mfl. Contact hade folkmusiken i sig och det gillade jag, och deras violinist Bo Linné var tillika min musiklärare på högstadiet under en period. Det var han som lärde mig att spela "As Tears Go Bye". Jag var nog tolv då. Contact spelar fortfarande och sist jag såg dem var på en proggkryssning till Åland. Tyvärr fick jag ingen möjlighet att prata med Bo som har mustasch och spelar fiol i denna video:

onsdag 10 december 2008

Kim Larsen

I avvaktan på att vi ska komma hem från sjukhuset där lilla Märta föddes igår natt, går jag vidare på den danska vägen och presenterar här en video av Danmarks "Ulf Lundell". Kim Larsen var med i gruppen Gasolin innan han senare gjorde solokarriär.




måndag 8 december 2008

Röde Mor

Jag vet inte varför, men jag har alltid älskat Danmark och danskarna. Det är troligt att jag har levt ett tidigare liv som munk även där (förutom i Frankrike och Sverige). Danskarna är ett levande folk som inte gillar att bli centralstyrda och hunsade av överheten. De må ha de osundaste matvanorna, men samtidigt, näst efter britterna de gemytligaste krogarna i Europa. Bara danskar kan komma på att tillåta en fristad som Christiania, och tillika uppbringa ett band som "Röde Mor" Återigen lite 70-tals nostalgi .




söndag 7 december 2008

Naturmänniskor

Den grupp människor som visas i det här klippet ville inte leva för konsumtionen av materiella saker. Inga monsterjeepar eller vräkiga sommarstugor där inte. Tyvärr var jag för ung för att ha fått vara med dem och odla kål och linser.

Nutidens vintrar



Min rastlöshet gör att jag känner ett ständigt behov av att röra på mig. Så har det varit i hela livet. Idag blev det en och en halv timme längs ett sömndrucket Årstaviken. Det är fantastiskt vackert ute, grådisigt, ibland kommer ett litet regn med några droppar. Nere vid husbåtarna spred sig en lukt av vedeldning, och på något sätt bidrog det till lite julstämning. Trots detta kan jag inte tycka annat än att det är sorgligt att vi människor har förstört klimatet såpass att vi inte längre har vita vintrar.



Jag minns själv när jag som tolv-tretton -och fjortonåring tog slalomskidorna på axeln och stapplande i tunga pjäxor tog mig genom spärrarna på Mälarhöjdens tunnelbanestation. Jag och några vänner åkte till Liljeholmen, där närmsta slalombacken låg vid sjön Trekanten. Den backen kan man se än idag från Essingeleden. Snön låg kvar i veckor och månader då den väl hade kommit. Och töade den bort var den strax tillbaka. Idag är liftverksamheten helt nedlagd i Blommensbergsbacken.





Jag på Hökarvägen, Mälarhöjden 1975












Kidde och jag i Ottsjö, 1975









Numer går värmerekord, julhandelsrekord och bilrekord hand i hand. I en västvärld där konsumtion är religion, är materiell valfrihet honörsord. Tiotusen nya bilar registreras och tas i bruk varje dag i Kina. I Sverige tycks var och varannan bil vara en fyrdjulsdriven Cityjeep med dubbel bränsleförbrukning. Det är ett sätt att visa musklerna. Samtidigt blir resorna upp till fjällvärlden allt fler eftersom folk ännu har behov av att se snö, åtminstone en vecka per år. Förra vintern kunde vi i Stockholm glädjas åt snö i tre dagar, och permafrostfälten tinar...




Valfrihetens pris










Liten segelbåt