söndagen den 30:e november 2008

1978

I skuggan av punken och långt från upploppen i Brixton bidade Rolling Stones sin tid i New York och lyckades 1978 göra en rejäl comeback med albumet Some Girls. Det var i samband med det jag på allvar - och i strid med punkens ideal - började gilla denna gamla rockdinosaurie, som här spelar något så förhatligt som disco utan att skämmas. Ett nytt rock n roll -ideal började formas inom mig:

lördagen den 29:e november 2008

Anders Ångest


Nylle och jag 1978


När jag nu ska börja beskriva det jag minns om Anders Ångest kommer frågan upp, när startade vi egentligen bandet? Var det under första eller andra året på gymnasiet? Jag får ta ett tidningsklipp till hjälp.

Den första notisen är daterad 14 december, 1979. Vi gick alltså i andra ring och bestod av fyra killar som läste tvåårig Social Linje, vilken då var en slags förlängning på nian. Nylle, Amilion och jag gick i samma klass, Larry i paralellklass. Jag var ingen ambitiös elev och tog inte tillräckligt ansvar för min inlärning, vilket resulterade i att jag gick ut med strax under 3.0 i snitt. Jag tror att lärarna betraktade mig som omogen. Nylle och Amilion hade betydligt högre betyg. De läste på till proven och ställde mer intresserade frågor till läraren. De var alltså den typen av elever jag nu själv som lärare tycker är enklast att samarbeta med.
Hursomhelst, de första skriverierna om Anders Ångest nämner oss som en nystartad grupp och att vi är det enda punkbandet i stan. Vi hade någon eller några spelningar bakom oss vid det tillfället.Bandet hade kommit till genom att Tomas Amilion Nilsson, från "Attityder", Mikael "Nylle" Nylander,(som gick i min klass) och Per "Larry" Normark från "Tommy Rönnlund band" började repa in lite Ebba Grön - låtar ihop bara på skoj. Tanken var att kanske uppträda på någon ungdomsgård om vi tyckte att det lät bra.

Det infann sig direkt en god kemi, vi hade samma typ av humor,någorlunda likartade referenser musikaliskt i det att vi gillade Ebba Grön och Sex Pistols och där började det växa fram något. Vi gjorde en spelning på Hagagården med Ebba Grön -låtar och något gammalt Falsk Andedräkt- alster och detta var tänkt att vara allt. Men så började plötsligt Amilion skriva en massa nytt BRA material, låtar som vi repade in. Jag pratade med Nylle tidigare ikväll och vi kom fram till att Amilion skrev allt vårt material med undantag av låtarna Yrkesskadad, som är ett verk av mig, samt Lyssna, som Nylle gjorde.
Amilion- den egentlige Anders?

Plötsligt hade vi genom Amilions kreativitet en egen repertoar med riktigt bra låtar som Mitt Hjärta, Flickan och Traditionen kväver mig. Ryktet var igång om att det återigen fanns ett punkband i stan.

Såhär skriver Andreas Dahne om oss. (Dubbelklicka)

En lustig sak jag lagt märke till då jag gått igenom skriverier i VK och VF kring vårt band, är det övergripande grundtemat alkohol, droger, fylla och nykterhet. Journalisterna måste ha fått det som huvuduppgift av redaktörerna: "Åk till Ordenshuset ikväll och skriv om nykterheten!" Det blir parodiskt. Jag har många fler klipp om spelningar där detta område också har högsta prioritet. Eftersom vi just då vi började med bandet var under arton, var det inte tillåtet att dricka.Men man kan nästan få för sig att hela tillställningarna anordnas för att hålla ungdomarna nyktra. Vi hamnade hela tiden i diskussioner med arrangörer om inmundigandet av alkohol. Sanningen var att vi, liksom de flesta andra i den dansande publiken nästan alltid hade stärkt oss lite innan spelningarna. Att vi ofta uppträdde i IOGT:s regi berodde inte på att vi var helnykterister utan på att de var de enda som verkade betrodda att anordna och organisera spelningar. Man tog några glas, kanske en sjuttiofemma gyllenbrunt pärenvin för att komma i stämning. Själv uppträdde jag aldrig någonsin berusad som det påstods. Kanske lite lätt salongs - men inte mer.




Vid ett tillfälle hade jag ont i halsen och hittat en flaska Vademecum hemma i badrumsskåpet. Jag tänkte att det är perfekt, då får jag lindring för halsontet samtidigt som det maskerar alkohollukten. Vademecumet ledde dock nästan till att jag fick gå av scenen eftersom alkoholinspektören trodde att jag drack sprit ur denna lilla butelj. Den lojala publiken började skandera att organsiatörerna av spelningen var smygfascister och vi fick fortsätta spela. Det kan inte ha varit kul att heta Robert Westergren den kvällen, vilket också märks på bilden.




Vid den här tiden försökte jag inte längre övertala dem jag spelade med att vara punkare. När det kom till medlemmarna i Anders Ångest, så hade det ändå varit en helt omöjlig uppgift. Amilion var den ende som kanske identifierade sig med punken och jag nöjde mig med det. Jag hade vid den här tiden själv också slutat att bry mig så mycket om att ha den "rätta punkstilen" och börjat låtit håret växa igen. Nu hade jag blivit introducerad för tidiga 70-tals - Rolling Stones, och tyckte vid det här laget att de var det bästa som hade existerat. Nylle och Larry var mer åt pop - countryhållet egentligen. Men Larry gick i början med på punkklippning, kavaj med badges av gamla nazistförbrytare, och mörka solglasögon under våra spelningar. Nylle var det stört omöjligt att få svida upp. Poplockarna och - de bland discofolket populära stuprörsjeansen - skulle han behålla till vart pris.

Lart rökandes en cigarr hemma hos mig





Anders Ångest inspirerade nog många att våga kliva ur garderoben. Snart fanns ett tiotal punk eller Nya vågen-band i stan: The Sämst (som var våra nära vänner) Caligulas Barn, Pinheads, El Alamein, Attack, Snutslakt mfl.






Jag och Amilion






Patrik Panik http://www.punktipset.se/band.asp?id=17, musikforskare skriver på sin hemsida att vi mellan 1979-82 spelade ihop ca 25 gånger vilket jag tycker låter lite. Men så var det säkert, det är inte kvantiteten utan kvalité som räknas. Vi spelade några gånger till bla på Scarinska villan 1996:



samt på min och Nylles 40-årsdag. Då Nylle fyllde 40 var det dock Putte Björkman från "The Sämst" som höll i basen.





1980 gav vi ut en singel med tre låtar. På skivan medverkar en femte medlem: Jan Balzar, med politisk agitation som låg i tiden. Jan Balzar var punkare ut i fingerspetsarna och en mycket nära vän till gruppen.








För den som vill ha ett smakprov på hur Anders Ångest lät kan följa länken nedan till Farbror Punk:http://farbrorpunk.blogg.se/2008/march/umea-rocks-3-anders-angest.html


En artikel om våra vänner The Sämst.






fredagen den 28:e november 2008

Det bästa svenska bandet

Det bästa svenska bandet under den här eran var Ebba Grön. Inget band har gjort ett sådant intryck på generation efter generation. De är fortfarande, snart trettio år efter sin upplösning märkvärdigt inne och lever med sina melodiska refränger vidare som klassisk musik. Ebba ville inte bli etiketterade som punk utan som ett rock n´ roll -band. Den första svenska singel jag köpte var "Ung och sänkt". Ebba Grön satte sin prägel på hela den svenska punkrörelsen och blev ledstjärna för månget band. Det fanns något oerhört sympatiskt över Ebba och banden som hängde runt Oasen och i de södra Stockholmsförorterna.De flesta därute sjöng på svenska. Urin (som Fjodor var med i), The Lerium, Snutslakt, Katedral, Grisen skriker, Slakthus Trotyl, Trams. Jag var på Oasen några gånger. Det var en ungdomsgård med anarkistiska förtecken och politikerna såg till att stänga den så fort som möjligt. Jag minns att gårdsledarna stod och tog sig några pilsner i cafét medan de bredde ägg - och leverpastejsmackor till ungdomarna. Det var inte så lite Christiania över Oasen. På toaletten såldes allehanda droger och hashröken stod ut som en mur vid ingången. Idag slås jag av det märkliga i att man fick röka cigaretter på ungdomsgårdarna, en företeelse som de flesta skakar på huvudet åt. När jag var femton visades Stig Larssons film om den svenska punken. Jag är osäker på om det här är ett klipp från den, eller om det är från Johan Donners "Ebba the Movie".

torsdagen den 27:e november 2008

Ian Dury

Det kom mycket bra musik 76/77. Borta var glammet och det vackra, söta. Rockpubliken vände Sweet, Kiss och David Cassidy ryggen. Det pompösa och pråliga vädrades också ut, bort med ELO, Camel! De stora arenabanden kändes hopplöst ute, Stones, och Bowie och de flesta andra tappade kraftigt i marknadsandelar.Hårdrocken verkade dock leva vidare i sin egen värld.
Punken var på många sätt outsidernas revanch i en tid av ekonomisk och mental kris i England. Man skulle inte kunna spela och man behövde inte vara sexsymbol.Det var fult att vara duktig! Nu fick det skadade och råa en chans till sina fem minuter i solen. Frågan är om denne poliodrabbade krympling skulle ha haft samma genomslag 1974? Musiken är inte punk utan ett slags funk, men stilistiskt passar det ändå väldigt bra i epoken.
Jag lyssnade mycket på Ian Dury vid tiden för Falsk Andedräkt. Han fick stå för den lite lugnare andningen tillsammans med


med Stranglers Golden Brown":

onsdagen den 26:e november 2008

Punken för mig. Del 2.

Agent Jan Balzar, Latrinråttorna



De första månaderna i Umeå var omtumlande och jag hamnade i en del bråk med Ted Nugent -älskande hårdrockare på Mimerskolan, som skulle "Slå skiten ur punkdjäveln". Det hände också att man skrek efter mig från raggarbilar, och jagade efter en bit. Men eftersom jag cyklade var jag svårfångad. Jag hade mitt långa hår kvar, men skyltade öppet med att jag var punkare genom att ha badges, säkerhetsnålar, kedjor och hänglås i läderjackan. På baksidan av jeansvästen hade jag satt ett stort kryss över Dodge och Sweet och skrivit till Sex Pistols, Ramones, Clash, Damned, symbolik som det gått inflation i, men som alltså var riktigt sprängstoff då. Vem ryggar tillbaka då man ser en punkare med tuppkam idag? Ingen. Det är lika odramatiskt som att se en person med en krycka. Men att se en punkare då var ungefär lika skrämmande som att idag möta en Hells Angels medlem med en k-pist på sin söndagspromenad.

Glädjande nog gillade många punk, men ingen tycktes ha samma dragning till att, som jag, öppet "gå ut" som punkare. Jag försökte hela tiden hitta likasinnade att starta band med, men det verkade svårt. Det skulle dröja ytterligare ett år innan jag åtminstone hittade några som var sugna på att spela lite punk. Bandet hette Nestor Båt och bestod av Göran Thyni på bas, Henrik Alkbrink, gitarr, Erik Weissglas, trummor och jag själv på sång. Vi gjorde en katastrofal spelning (mitt första scenframträdande) på ett skolevenemang och jag hamnade i bråk med skolans rektor. Jag minns inte riktigt vad vi hade för låtar, men vi var ett provokativt inslag, vilket ju var meningen. Jag minns inte riktigt varför vi inte fortsatte, men tror att det handlade om vilken musikalisk inriktning vi skulle ha i fortsättningen.




(Dubbelklicka för att läsa artikeln)



Jag var kompromisslös i musikfrågan. Det var punk som gällde och jag startade istället Falsk Andedräkt, ett band med snabba treackordslåtar och texter som fann sin inspiration i Sex Pistols lyrik. Falsk Andedräkt uppmärksammades ganska mycket i den lokala pressen. Erik Weissglas och jag själv var kvar från konstellationen med Nestor Båt, men nu hade också Ulrika Ökvist, bas (som var punkare och tillika min flickvän) samt Erik Steen, trummor tillkommit.



Jag spottade ur mig låtar under den här tiden, kreativiteten flödade, och jag ville utveckla mig som gitarrist. Så jag startade också sidopojektet Latrinråttorna, med ett par nyblivna punkare från Teg: Per Åsander,trummor "Sventa" på bas, samt Sverker Everdahl (Agent Jan Balzar) på sång. Falsk Andedräkts och Latrinråttornas spelningar brukade vara turbulenta. Handgemäng med hårdrockare och halvraggare var regel.


Latrinråttorna hade hits som "Jobba på Max" "RoseMarie" och "Gabardinsvin". Jan Balzar slutade som sångare och Jan Rådén tog hans plats som sångare för en tid, men gruppen gjorde inga fler spelningar.


Falsk andedräkt gjorde en bejublad ungdomsgårdsturné innan gruppen upplöstes 1979. Men det hade varit en händelserik tid, och punken började stärka sitt grepp om Umeå. I min enrummare pågick en ständig aktivitet, med hårfärgning och klippning av de nyrekryterade punkarna, håltagning i öron, produktion av badges med gamla nazistförbrytare på från en bok, som någon hade snott på biblioteket. På nätterna började vissa klottra anarkistiska budskap och bandnamn ute på stan. Arme´n höll på att ta form. I min vision var vi snart 500 äkta punks på gatorna i Umeå redo att göra uppror som man gjort i Brixton.




Putte Björkman har fått sig en välbehövlig makeover, både klippning och hårfärgning i Sid Vicious - stil.


Fortsättning följer...


Ps. Om någon har bilder från den här tiden får ni gärna ta kontakt med mig.

tisdagen den 25:e november 2008

Punken för mig. Del 1

Jag kände mig aldrig riktigt hemma i raggarkulturen som frodades i Mälarhöjden 1976, och jag hade känt en viss oro för det. I min värld då fanns det bara ett vettigt sätt att leva som vuxen, och det var att inte bli som mina föräldrar eller någon av de andra präktiga grannarna i området.
Raggarna ägnade sig i och för sig åt vissa saker jag tyckte verkade spännande, som att ställa till bråk, skrämmas, gapa och skrika, dra över brudar i baksätet på bilen, och dricka mellanöl. Men jag gillade inte alls 50 - talsmusiken och var inte heller lagd åt att meka. Raggarbilsmotorer var stora och tunga och svåra att förstå sig på, de måste vinschas ur bilarna med kättingar, cylindrar skulle justeras och borras, oljefilter bytas, plåt tämjas och slås ut och sprutlackas. Det bullrade och smällde, och skämten raggare körde med gjorde mig generad. Till skillnad från vissa kompisar som hängde i olika garage med storebröder, eller systrars pojkvänner som hade blivit raggare, kände jag en allt större rotlöshet. Hur skulle mitt framtida liv bli? Som en grå Svenssons?

Lösningen på mina problem skulle dock visa sig ligga mycket närmre än jag då förstod. Jag minns dagen än idag då jag som fjortonåring satt hemma hos Janne, och lyssnade på radio och fick höra punk för första gången. Jag var nog egentligen mest raggare till utseendet. Hade långt hår, jeansjacka som det stod ett halvhjärtat "Dodge" på ryggen på, ihop med en massa namn på artister jag gillade Sweet, Alice Cooper, Marc Bolan Black Sabbath.

Janne och jag satt i hans rum och lyssnade på tio i topp och plötsligt får jag höra något som faktiskt dramatiskt kommer att förändra mitt liv: Sex Pistols och låten "God Save the Queen". Jag fick gåshud. Det här var något nytt och fantastiskt, en slags enkel råhet, med ett solklart budskap, anarki. Gör uppror och förstör det gamla! Gruppen hade också ett speciellt namn som man inte kunde förstå och utan ett "the" framför.



För mig blev Sex Pistols starskottet. Jag lärde mig snabbt hur en punkare skulle vara klädd och bete sig: trasiga kläder, gärna sönderrivna, ihopsatta med säkerhetsnålar, stubbat spretigt hår, en avog attityd mot det mesta. Man skulle också visa en öppen avsky mot raggare, hippies, kapitalister - och komunister och proggare! Det tog närmare ett halvår innan jag vågade klippa av mig det långa håret, men när det var gjort var gjort var jag liksom renad. Man får inte glömma att det var långt hår som gällde och att alla korthåriga var kufar vid denna tid. I princip alla korthåriga pojkar skulle vid den här tiden komma att få frågan om de sympatiserade med punkrörelsen.
Jag tog mig in till stadens skivaffärer och spenderade alla mina pengar på singlar: Pistols, Ramones, Johnny Moped, Clash, Damned, Big Balls and The Great White Idiot.
Med familjen flyttade jag mot min vilja upp till Umeå, samtidigt som det började hänga punkare inne vid Gallerian! Det var ju bedrövligt. I Umeå bodde det ju bara raggare.
Under sommaren var jag tvingad att åka på konfirmationsläger och en dag där hörde jag Magnus Uggla och "Varning på stan". Magnus Uggla var bara modepunkare. Men budskapet på skivan var som skräddarsytt för mig; ge ett finger åt allt!







Virus och jag på Hagagården 1977. Någon månad innan jag gör det sista ingreppet i min gamla identitet: stubbar och färgar håret och hänger på mig hundhalsbandet.


Fortsättning följer...

måndagen den 24:e november 2008

Videobutikernas revansch



Om några dagar klubbas en ny lag igenom som kommer att ge film - och skivbolag rätt att spåra upp och kräva betalt av sådana som laddar ner film och musik. Till mångas lättnad ska de inte kunna bötfällas retroaktivt.

Själv tycker jag att det är rätt att de som gjort musik och film ska ha betalt för det. Ändå har jag i flera år frestats att ladda ner saker som jag konsumerat, helt utan att bidra med pengar till upphovsmännen. Det är som en egenföretagarvän till mig sa, stöld. Jag tror att de flesta svenskar innerst inne kan känna det. Någon tipsar om en ny skiva eller film och man säger: " Den låter bra, den ska jag ladda ner."

Jag minns då videobutikerna kom i början på 80-talet. Då var det relativt ovanligt att vanligt folk hade en VHS - videospelare hemma och man fick hyra en moviebox och koppla in - i värsta fall till den lilla svartvita fjortontummaren. Det var lång kö för att få hyra en film och det kostade kanske motsvarande 150 kr att hyra en film. Men var man några stycken gick man ihop. Chips och dipp och Coca Cola på på bordet. Det blev något man gjorde gemensamt. Och ägaren av videobutiken skrattade, körde porsche och hade klackring av guld och mängder av pengar på banken.


Idag har man flera hundra filmer och tusen nya cd-album på hårddisken och får problem med vilken man ska titta på och ofta blir det att man inte lyssnar eller tittar alls. Det man redan har blir inte intressant. Som tre jättepåsar chips som kostar tjugo kronor efter att de europeiska matjättarna klev in på den svenska matmarknaden.

Jag hade i princip räknat ut de gamla videobutikerna, och så tänkte jag att med den nya lagen har de kanske en framtid ändå...

Men ändå inte. Det kommer ju att bli konkurrens. Idag har ju de stora mediebolagen kontroll över det här. Com Hem, Bredbandsolaget, Telia. Det är de som är de nya videobutikerna. Inget lösviksgodis där inte, det köper vi på Lidl.


söndagen den 23:e november 2008

Dödshuset


Heléne och jag var på en del husvisningar då jag just flyttat till Fårö. Det var mest för att lära oss känna olika delar av Gotland. Man får ju alltid veta en del intressant om man åker runt och tittar på gamla hus. Ganska snart förstod vi att det är billigare med villor än med små omoderna torp. Det talar för att många älskar att vara på Gotland under sommaren men inte på vintern. Ibland kan man också få upplysningar som man kanske inte velat ha alls. Den här hade jag ändå varit tacksam att få om jag hade varit allvarligt intresserad av det hus som det nu gällde.

En förmiddag befann vi oss någon mil söder om Slite, som jag har skrivit om i tidigare inlägg. Objektet låg i ett område för sommargäster och var relativt dyrt, 700 000 kr för ett hus på sextio kvadrat. Det är inte långt till vatten och ett känt raukområde. Huset hade från början varit torp men hade succesivt byggts ut till permanentboende med alla tänkbara bekvämligheter. Det vi främst fastnade för på Hemnets bilder var takhöjden och en utealtan. Övervåningarna var utrivna i en stor del av den gamla delen av huset så att det var fritt och luftigt, kanske fyra fem meter till taket.
Vi hade kommit lite för tidigt. Visningen skulle börja elva och nu var klockan kanske tjugo i, så vi gick in på tomten och strosade runt lite där, tog varsit nedfallet äpple från gräsmattan. Äpplena var perfekta, lagom syrliga, och jag sa något i stil med att det här stället skulle man kunna köpa bara för äpplenas skull.
Inga rörelser eller ljud hade antytt att någon var i huset, men plötsligt öppnades ytterdörren. Ut kom en kvinna i sextioårsåldern, blek och mager i träningsoverallsbyxor. I munnen hade hon en nytänd cigarett. Hon hade inte sett oss då vi kom fram emot henne från sidan, och ryckte skrämt till vid anblicken av oss. Jag släppte reflexmässigt äpplet på marken.
"Ursäkta att vi går omkring här på tomten. "
" Det gör inget", sa hon. " Ni är väl här för att titta på huset?"
" Jo, vi är lite tidiga, är det ni som är ägaren?"
" Nej, det är min dotter som säljer."
" Jaha, hon flyttar till större då", fyllde jag i hopp om lite värdefull information, som att huset hade fuktskador eller något annat.
" Nej, det kan man inte säga, hon och mannen och barnet bor faktiskt i en husvagn just nu, utanför Visby."
"Husvagn! Är de på väg från ön?"
" Nej, inte alls."

Och så började hon berätta. Dottern och hennes man hade flyttat hit för tre fyra år sedan. De hade ett barn sedan tidigare, som nu gick i grundskolan. Båda hade jobb i Slite. För fyra år sedan hade dottern blivit gravid för andra gången, men barnet hade dött efter några dagars levnad. Ett helt friskt barn. Hjärtat hade lagt av. Nu under våren hade dottern fött tvillingar, som också de hade dött strax efter födseln, även de friska. Hjärtana hade bara slutat slå.
Heléne och jag tittade på varandra och sa någonting om att vi beklagade sorgen och att vi kunde förstå att det måste vara mycket smärtsamt att bo kvar i huset.
" Det handlar inte bara om minnen."
" Inte?"
" Nej."
Kvinnan böjde sig för att släcka cigaretten på grusgången och stoppade sedan fimpen i cigarettasken. Med avsky började hon berätta om sin dotterson, om hur han mobbades i skolan utan att lärarna klarade av att stoppa det. Han kom hem blåslagen var och varannan dag.
" Han kan inte gå tillbaka till den skolan igen. Har ni barn eller har har ni tänkt skaffa barn?" Hon tittade på Heléne, som just skulle formulera något till svar, men frågan var retorisk och kvinnan fortsatte:
"Min dotter tror att det här huset är förbannat."


"Förbannat?"
" Ja, att det är husets fel att det har gått som det har gått."
Hon betraktade oss plågat och jag upplevde det som en lättnad då en bil plötsligt dök upp. Det visade sig vara den kostymklädde mäklaren. Han parkerade utanför trästaketet och kvinnans ansiktsuttryck sprack upp lite. Strax kom han fram till oss.
" Ja, här var nyckeln!"
Kvinnan räckte honom den, nickade mot oss och gick sedan ut på den lilla vägen. Strax startade hennes bil och försvann. Några minuter senare var gårdsplanen full av spekulanter och visningen kunde börja. Vi gick med obehag in i huset, såg köket, hallen, de fina sovrummen på ovanvåningen, toalett, dusch och tvättmaskin. Det var ett väldigt fint hus precis som annonsen visat på Hemnet. Jag hade förmodligen kunnat trivas där om jag inte hade hört om familjens öde. Det stora luftiga vardagsrummet med fri takhöjd var som en liten kyrksal med vitkalkade väggar, sparsamt möblerat med soffa och fotölj runt ett gammalt träbord. I ena hörnet av rummet var ett vitrinskåp. Heléne kom fram till mig och nickade mot mig:
" Du måste titta, det är som ett altare!"
Jag gick fram till vitrinskåpet och ryckte tillbaka av synen. Där stod flera inramade foton av familjen. Speciellt ett av korten var direkt obehagligt. Bilden var tagen inne på bb. Det jag förmodar var pappan (jag undrar vem som tog bilden) sitter och stirrar in i kameran med en outsäglig sorg i blicken. Mamman i vit sjukhusskjorta verkar apatisk och på var arm har hon ett dött barn. Bredvid denna fasansfulla bild var en annan exponering som visade närbilder på tvillingarna med halvslutna livlösa ögon.
Jag slog genast undan blicken och var på väg ur vardagsrummet då jag snabbt tittade upp på väggen med några broderade bonader. Då såg jag bredvid tygarbetena tre ganska stora bilder av de döda barnen med tillhörande dödsannonser - som alltså var broderade! Jag snabbt få luft och utanför huset hittade jag Heléne. Vi gick gick till bilen, utan att meddela mäklaren som stod inbegripen i ett samtal med andra spekulanter. De fanns flera barn som var med sina föräldrar på visningen. Vi åkte därifrån med en känsla av: har vi verkligen varit med om det här?















Fotnot: bilderna har ingenting med det verkliga huset eller ägarna att göra , utan är endast tänkt som illustration.

lördagen den 22:e november 2008

Vad är frihet?



Det finns ingen som fångar den vardagliga längtan efter riktig frihet bättre än Tomas Di Leva i den här videon. Hans tolkning av verkligheten behövs i vår tid av formgiven tomhet. Vi fås ju ständigt till att tro att yta är det som erbjuder våra liv innehåll, mening och värde. Precis som Ulf Lundell så träffande uttryckte det - jag tror i Sömnen från 1978 - är varuhusen de moderna templen. Idag har dessa kyrkor mångfaldigats och ytan har i ännu större utsträckning blivit det viktigaste i jakten på bekräftelse.

Jag är inget undantag. Under för - och eftermiddagen har jag ringt olika nummer och telefonsvarare och låtit meddela att jag är intresserad av en kapitalprodukt, en scanner, så att jag ska kunna komma igång och skriva om punken i Umeå. Det brinner i fingrarna.

fredagen den 21:e november 2008

Thailand

När mörkret sänker sig över Svedala dagen efter min 46: e födelsedag känns det på sin plats att liva upp stämningen med några Thailandsbilder från i somras.

Vi hälsade givetvis på min gamle vän Nisse, som bor permanent med fru och barn i Pataya. Han lämnade Sverige i slutet av nittiotalet för ett liv som fastighetsägare i solen, och livnär sig alltså på att hyra ut lägenheter till skandinavier och andra västerlänningar. Han har inte en tanke på att flytta hem till de långa vintrarna igen.





- Show Happy Face, and Smile to Camera!

Heléne och jag på en lunchrestaurang på ön Samui.











På dykön Nan Gu Yan tog jag mitt certifikat som berättigar till 18 meters djup. Den här bilden är tagen just innan ett ganska kraftigt regn drog in över ön.Vi var i Thailand under den tidiga regnperioden, vilket innebär att det är varmt och soligt för det mesta, men att det någon gång under dygnet drar in ganska kraftiga regnväder, vilket bara är uppfriskande.
Sådana här gigantiska stenblock ligger utspridda runt öns stränder.


Nan Gu Yan, som ligger utanför den större ön Tao är känd för sina rev. Mängder av dykare och snorkelturister kommer hit på dagtid men få stannar över natten. Det finns dock undantag, sådana som vi, som ska ta dykarlicens, samt de som tillbringar hela semestern åt dykning.
Det blev ganska ödsligt efter ett par dygn. Heléne , som inte var tillåten att dyka med tuber, blev alltmer uttråkad. Den tre gånger så dyra (i jämförelse med ställen på fastlandet) restaurangen stod folktom på kvällarna och stängde tio. Vid den tiden låg dykarna, som tycks vara ett riktigt frisksportarsläkte och sov och vädrade ur sig dagens förvärvade kväveöverskott ur blodet.

torsdagen den 20:e november 2008

46 höstar



Imorse hade jag inte tänkt säga något om att jag fyller år. Har redan firat det med en enkel familjemiddag och tyckte att det räckte. När man fyller 46 tycker man inte att det är något att uppmärksamma. Sagt och gjort låtsades jag som om ingenting när jag gick förbi elevkafeterian i morse. Där satt några lärare och två elever, från min klass. Eftersom Tomas, som en av lärarna heter, fyller år inom samma tecken och vi har firat några tidigare skorpionfödelsedagar ihop råkade han minnas att jag fyller år just idag, vilket resulterade i att han ropade ett grattis till mig. Jag tackade och sprang vidare till min lektion som skulle började åtta.
Kvart över nio var det dags för nästa lektion. Jag skulle ha 7a och konstigt nog var de redan inne i klassrummet när jag kom från lärarrummet. Jag hann inte mer än komma in förrän de stämde upp i "Ja må han leva" för att sedan hurra. Samma sak hände nästa lektion som jag hade med min egen klass 7b.
Efter lektionen skrev de på tavlan, och då fanns det ingen hejd på kreativititeten.






"Grattis på födelsedagen, Tomas!", på egyptiska







Jag som Mangafigur
















En fin blomma med dekorativ text av Jennifer och Ellinor.

onsdagen den 19:e november 2008

I Saw the Light



Hank Williams senior är en av mina favoriter, här är " I Saw the Light" framförd av de legendariska The Carter family. Något som slår mig är hur smala och friska folk ser ut i den här filmsnutten, liksom direkt från höskullen och åkrarna. Det var långt innan texter om likskändning, satanism, våldtäkter, utvikningsbrudar i minimala underkläder, lyx och att skjuta skallen av gängledare från andra delar av stan hade tagit sitt grepp om publiken i USA.

Svenskarna lär ha varit som allra friskast under ransoneringsåren vid tiden för andra världskriget. Det var lite sprit, lite tobak, lite kaffe, och mycket havregrynsgröt och fysiskt arbete. Men medellivslängden var ändå långt kortare än idag.


Det är snöblandat regn ute ikväll, några timmar av ledig tid innan det är dags för sängen och en ny jobbdag imorgon. Ikväll ids jag varken skriva något längre inlägg eller rätta, fast jag verkligen borde göra - åtminstånde det sistnämnda.

tisdagen den 18:e november 2008

Gamla elever


Idag kom några gamla elever och hälsade på, Mikaela, Antonio och Tobbe. Det är alltid lika kul när elever man haft dyker upp igen. Vi jobbade tillsammans med svenska i tre år och nu går de första året på gymnasiet. De ska utbilda sig till journalist, bilmekaniker och byggnadsarbetare och jag är övertygade om att de kommer lyckas.

Inte lika övertygad om att jag själv skulle klara av att lära dem något, var jag då jag tog över dem i åk 6, och de tjurigt och unisont ropade att de ville ha sina gamla lärare Lina och Christine tillbaka. De tyckte att jag var en hård och tråkig gubbe på den tiden, som ville att de skulle lära sig att ta ut "det centrala budskapet" ur en text. Ibland vägrade de helt att jobba.

Med tiden började vi dock förstå varandra och när det var dags att skiljas kändes det inte helt lätt. Det är därför kul att de kommer tillbaka och berättar hur det går för oss, deras gamla plågoandar till lärare.


måndagen den 17:e november 2008

Slite


Heléne och jag gjorde en del upptäcktsresor på Gotland då jag just hade flyttat till Fårö.


En plats vi gillade var Slite som lever på sin cementindustri. Orten ligger på Gotlands östkust och är den näst största tätorten med ungefär 2000 innevånare. Cementa är en av de största cementfabrikerna i Europa och ligger mitt i Slite.





Det är en ganska mäktig känsla att stå och se ut över kalkstensbrottet, som är inhängnat område ett stenkast från centrum i Slite. Men svårt att överföra den hisnande känslan till bild.


















Vilodag för dem som hugger sten mellan måndag och fredag. Jag kunde se mig själv köra runt därnere i en gul Caterpillar inom en snar framtid.
En del i en manlig gemenskap.









Industrin är knäpptyst och den vita röken pumpar ur skorstenarna dygnet runt. Förr i tiden dog folk som flugor av stendamslunga i Slite. Idag har procenttalen gått ner rejält.


Det här huset (som syns bakom träden)blev vi mycket förtjusta i, en välskött villa på ca 90 kvadrat med äppelträd, bastu och allehanda bekvämligheter. Utropssumman var 460 000 kr, ett ganska vanligt pris för ett hus i Slite. Dessutom skulle jag ha nära till jobbet.

















Men vi deltog aldrig i någon budgivning, fick lite kalla fötter eftersom industrin var lite väl närvarande. Idag kan jag känna en viss tacksamhet för det med tanke hur det gått på börsen. Vad kan huset gå för idag, 250?

söndagen den 16:e november 2008

Sköt den här blomman eller dö!

"Sköt den här blomman eller dö, ditt välmående kommer i fortsättningen att var avhängigt hur den här växten mår. " Någonting teatraliskt i den stilen sa Ubbe till mig och satte med en smäll ödesträdet på glasbordet där vi brukade spela schack.
Sedan tände han förmodligen en Glenn och korkade upp en medhavd Mahvrodaphne. På den tiden röktes det fritt i alla rum i lägenheten och ett askfat stod säkert redan framme. Så fruktansvärt osunt kan man tycka idag, men får inte glömma att perceptionen var annorlunda då, vid min tjugotredje födelsedag. Det var ju bara tre fyra år efter att man hade haft Kir som favoritdryck.

Ubbe var gitarrist i Spiegel, en mycket duktig sådan, med Jimmy Page, Keith, Robert Fripp och John Lennon som främsta förebilder. Det tidiga hippiesjuttiotalet levde starkt i Urbans väsen: långt hår, vita utsvängda tighta jeans och jacka mitt i vintern, ringar sjalar och tingeltangel. Punken hade han aldrig anammat alls.

En sak som förenade Urban och mig var att båda hade gröna fingrar. Det här var hans utmaning till mig. Att ta hand om ett ödesträd. Några månader tidigare hade han gett ett likadant träd till Greg, en annan musiker i vår bekantskapskrets. Denne hade försvunnit spårlöst. I hans tomma lägenhet hade man hittat ett litet förtvinat och dött ödesträd. Inte bara de som trodde på på ödesträdens kraft att styra människors liv var utom sig av oro.

Ändå behövdes det inte mycket betänksamhet för att jag skulle anta utmaningen. Jag var tanklös och våghalsig på den tiden.

Men försynen har varit med mig, ödesträdet har följt mig i tjugotre år. Tidvis har det bytt adress då jag under perioder har bott någon annansstans, i Norrtälje, på Öland eller Fårö. Ödesträdet har alltid verkat må sämre och bättre i perioder, och det har verkligen varit i samklang med hur jag själv har mått. Genom åren har en del personer velat ha skott av trädet från mig, men jag kan bara dra mig till minnes att jag en gång har godtagit en person. det är Evianne, min före dettas mamma. Det krävs sin vårdnadshavare för att klara av ett sådant här klängerträd, och Evianne har till och med varit mer framgångsrik än mig. Hon har fått trädet att blomma varje år.

Just nu borde jag klippa ner trädet.
På hösten är det alltid kalt som bilden nedan illustrerar. På våren kan man knappt se ampeln den hänger i för alla gröna blad - och ibland - blommor.

lördagen den 15:e november 2008

Puss - hej!

Jag vet inte vad som har hänt det senaste året men utan tvivel har det skett ett slags paradigmskifte då det kommer till avslutningsfraser. Jag tänker på hur man avslutar sms, telefonsamtal eller mail - eller för den delen också vanliga samtal - människa mot människa.

Anledningen att jag tar upp det här är att ett okänt nummer dök upp på min display vid elvatiden i morse. Faktiskt just efter att jag tagit de här bilderna vid Årstaviken. Det okända numret visade sig tillhöra Peter, en bullrig man jag umgicks mycket med under en intensiv period på 90-talet. Jag har inte hört av Peter sedan dess. Han berättade att han hade träffat någon på en fest under gårdagskvällen som hade fört mig på tal. Och så hade de beslutat sig för att spåra upp mig.



Det blev ett intressant samtal. Jag har ibland kommit att tänka på Peter som var en sann entreprenör. Han berättade hur han gjort karriär inom musikinstrumentbranchen. Nu hade han en chefsposition. Han ägde en inte så liten andel aktier i det företag han basar över. Nu hade Peter en bostadsrätt på Kungsholmen och ett sommarställe på Sandhamn. Jag berättade för honom om min ganska enkla livsföring, och att jag skulle få barn igen. Han drog lite råa skämt om att jag skulle bli förälder så sent i livet. " Så du ska springa omkring som sextioåring med en tolvåring?!"
"Nej, fjortonåring", rättade jag.
Han om det hade varit värt att studera eftersom jag hade en så låg lön i förhållande till min utbildning. Lärarlönerna i Sverige ligger bland de lägsta i Europa. Peters butiksäljare har samma lön som jag har som lärare efter ett års butiksarbete.
Ja, Peter var sig lik, ända till vi kom till slutet av samtalet: då denne (som jag minns honom) skallige, lätt överviktige man, på en och nittio, avslutar med frasen "Pusshej"!!!

Pusshej???
Jag svarade ett stelt "Hej" och tryckte bort honom.

Vad är det som blivit konstigt? Är det mig det är fel på som reagerar över den här intimiseringen som skett i hur man uttrycker sig. Är det jag som är stel? Vart och varannat sms, e-mail, och nu också telefonsamtal avslutas med "Kram" och "Puss". Är det någon internationell trend som kommit att ge dessa ord en ny innebörd så får ni som läser det här gärna berätta det för mig.


Jag minns första gången jag fick ett "Puss och kram" som avslutningshälsning ifrån en tjej jag hade varit intresserad av, hur det värmde.
Men med tiden har det lett till att kram betyder ungefär samma sak som "Med vänlig hälsning" gjorde förr.
Det kanske var därför Peter använde sig av Pusshej. Kram kanske var för uttjatat. Men vad ska vi använda för ord när även Pusshej! är förbrukat? Det vågar jag inte ens tänka på. ...
Däremot kanske Peter inte hade blivit så ekonomiskt framgångsrik som han är om han var lika stel som jag är som bara använder "Med vänlig hälsning". Så, till nästa gång vi ses - Pusshej på er allihopa!

fredagen den 14:e november 2008

Utvecklingssamtal och övervakningslarm




Ikväll är jag väldigt trött efter en av de hittills mest intensiva arbetsveckorna denna termin. Jag har haft 9 utvecklingssamtal efter det att lektionerna är avklarade, utspridda på tre dagar.

Utvecklingssamtalen är som regel trevliga att ha. Man får socialisera sig lite med föräldrarna till barnen och sätta elevens utveckling i fokus. För det mesta är eleverna positiva till utvecklingssamtalen.

Men det är mycket arbete innan samtalen väl kommer igång. Man får tänka efter rejält kring en rad punkter, allt från hur eleverna når målen i de olika ämnena (jag har drygt 70 elever i fem olika ämnen) till hur de sköter sig på lektioner, passar tider, tar ansvar, är en bra kompis etc. etc.etc.

När samtalen är över kan man återgå till att rätta, planera, strukturera och genomföra lektioner och ringa föräldrar till elever som hittar på dumheter som tex att kasta mat i korridoren eller hoppa sönder bord eller slå in fönster.

Den sortens samtal hör till vardagen och jag har även hunnit med några sådana idag. Det var det sista jag gjorde innan jag gjorde helg och gick från arbetsplatsen klockan tre i eftermiddags.


Det är makalöst korkat att kamerorna nu ska förbjudas eftersom de är "integritetskränkande".
Då tycker jag att man kan ta bort kamerorna från tunnelbanor, vid Riksdagen och vid bankomater också.

Att ta bort kamerorna är att ge klartecken till ungdomar på vår skola att fritt få fortsätta att vandalisera vår nybyggda skola. Det var pga av att du kamerorna sattes in för några år sedan med ett mycket gott resultat; vandaliseringen nästan helt då vi kunde gå in och titta vem som exempelvis hade satt eld på en papperskorg eller hoppat sönder ett bord.

Men det är klart, det är ju bara skattepengar, och också helt i linje med polisens ovilja att ta emot bevismaterial vid annan typ av egendomsbrott.