fredagen den 31:e oktober 2008

Keops pyramid



Det har varit en lång dag, hade en släktmiddag här ikväll som ni kanske märkte av föregående gästbloggare, Mischa, the man. Orkar inte skriva så mycket ikväll, måste förbränna de tusentals kalorier som brinner i magen just nu.

Gästblogg: Mischa, the man

Nu sitter vi här och har ätit middag, pizza blev det. Gott, länge sen sist. Lägenheten har blivit otroligt fin sen renoveringen, jag känner nästan inte igen mig!
Från en sunkig söderkåk till en schyst och trevlig lägenhet. Häftigt!

Krimmy och jag hoppas i framtiden på ett utlägg om punkens framfart i Umeå, pappa har lovat att skriva...

PUSSHEJ / Mischa

torsdagen den 30:e oktober 2008

Den sköra konstnärliga processen

Idag var jag i Gubbängen hos Roger som gjorde lite pålägg på en låt jag spelade in för ett par veckor sen. Det är fantastiskt vilket bra ljud man kan få till numer i en vanlig hemmastudio. Jag fick med mig en grovmix som nu ska lyssnas på gång på gång för att jag ska höra vad jag vill förbättra till slutmixen. Jag har nu spelat låten runt femton gånger utan att få någon riktig kläm på den. Ena gången låter den riktigt bra, för att fem minuter senare avslöja en rad brister. Sanningen ligger väl som vanligt någonstans däremellan. Vad jag har svårt för att avgöra, vad jag alltid har haft svårt att avgöra är, just detta, vad som bör förändras, förbättras. Det är märkligt hur den konstnärliga processen fungerar : svart eller vitt, till dess att det landat någonstans.

Blir låten bra, vilket jag alltså inte vet ännu, kommer jag att lägga upp den här på sidan för nedladdning. Annars försvinner den väl som det mesta annat in i hårddiskens skuggrike.

onsdagen den 29:e oktober 2008

Mathangaren för folket, Konsum till de rika

En gång i månaden har Heléne och jag planerat att vi (eftersom vi ännu har bilen påregistrerad) ska åka till Willys, vid Sickla köpområde och handla mat för runt två tusen kronor.
För tvåtusen får man på Willys mat, som skulle kosta runt tretusen på Konsumbutiken alldeles bredvid, här på Bondegatan. Därför har jag sedan ganska länge sedan slutat handla annat än diskmedel och mjölk där. Jag inbillar mig att den möjliga vinstmarginalen inte är lika stor på sådana varor som den är på tex grönsaker eller ost, där priserna kryddas rejält. Denna Konsumbutiks prissättning liknar mer Seven Elevens priser, än en ordinär livsmedelsaffärs. Hade det bott fler vanliga medelinkomsttagare i området hade den garanterat gått i konkurs, eller tvingats anpassa sig efter vanligt folk. Men i takt med att de ekonomiskt starka köper lägenheter i området gnuggar det gamla Koperativet händerna. Mycket mer Folkhem är det alltså inte över Konsum längre. På grannarna ser man numer vilka som inte har råd med Konsum; de med vanliga jobb har i allt större utsträckning börjat kånka med bågnande kassar från Willys på helgerna.

Så idag bestämde vi oss för att åka till en butik där mest bilburna barnfamiljer handlar. Vilken sagolik köpfest! Tänk att kunna inhandla en chokladkaka för 2.90 , 2 st Estrella 300 grams Grillchips för 27.90, tvåliters mineralvatten för 3.90 styck, tomater 20 kr kg, en och en halv liter mjölk för samma pris som en på Konsum. Vi var inne i Willysbutiken i en och en halvtimme och kom sedan ut med en proppfull vagn som vi med möda baxade mot bilen. Bilfärden hem tog tio minuter och på det hade vi alltså tjänat runt 1000 kr!

Priser som är trettiofem procent lägre är betydligt roligare, trots att utvecklingen med mathangarer på sikt sägs tömma stadskärnan på matvarubutiker. Men denna utveckling bidrar ju också Konsum till i allra högsta grad.

tisdagen den 28:e oktober 2008

Låt den rätte komma in

Jag var och såg "Låt den rätte komma in" ikväll, en film det ryktats mycket om länge och nu var det äntligen dags. Med tanke på att boken är så oerhört bra har jag någonstans räknat med att jag skulle kunna bli besviken på filmen. Det är sällan bra bok blir bra film. Men det händer ju ibland trots allt. Ta t.ex. Kubriks "The Shining", som är baserad på Stephen Kings bok med samma namn, eller Gudfadern -filmerna. Eller varför inte "Apocalyps Now", som bygger på Joseph Conrads "Mörkrets hjärta". Där står filmerna helt självständiga från sin urkund.

Därför blev jag glatt överaskad då DN, Svd, Aftonbladet, ja i stort sett hela kritikerkåren stod enad inför Låt den rätte komma in". Den har fått otroliga 4.2 i snitt enligt sf.se. Vi fyra som var och såg filmen var alltså fyllda av förväntningar, tre av oss hade läst boken med största behållning.

Det som var bäst var att man fick sig en liten tidsresa tillbaka till 80-talet. Handlingen utspelar sig i Blackeberg och jag tyckte mycket om fotot, nästan lite Sven Nykvistskt. Det var mycket blåtoner i ett snöigt och vitt Stockholm, vilket betyder att filmen måste ha spelats in förra vintern då det var lite snö.

I övrigt föll allting. Skådespelet och replikerna kändes krystade, lite som en barnfilm enligt min dotter, och stora viktiga delar som bygger upp spänningen i boken var bortstrukna. Inte en enda gång blev man skrämd, och de specialeffekter (i den mån att det går att tala om sådana) som erbjöds, kändes väldigt svenska.

Under långa perioder blev filmen långtråkig, detta att jämföra med boken man inte för ett ögonblick vill lägga ifrån sig. Då föreställningen var slut, var vi eniga: som helhet var filmen värd någonstans mellan två komma fem av fem som översta betyg. Först tänkte jag att vi som hade boken i färskt minne inte var några egentliga rättvisa bedömare, men när också Tobbe, min svärson, som inte läst boken, spontant tyckte att den var riktigt seg, undrar jag vad den enade svenska kritikerkår såg i filmen som motiverar 4.2 i snitt.

Jag tror att svaret ligger i att boken blivit hypad, och att filmen också blir det eftersom det är John Ajvide som skrivit manus, och Tomas Alfredsson som står för regin. Ingen kritiker vågar göra sig impopulär och säga sin ärliga åsikt i ett sådant sammanhang.

måndagen den 27:e oktober 2008

Bostadskarriär del 2 av 5

Under året på Älvsborgsgatan hade jag diverse ströjobb, varvade med studier på KomVux vid Gullmarsplan. Jag behövde läsa in ett tredje år i historia för att kunna söka till Litteraturvetenskap på Universitetet. Jag hade ett vedervärdigt arbete som packeteringsbiträde på Martin Ohlsson men fick framåt våren en visstidsanställning på Skogskyrkogården. Där ligger min släkt , både på mors och fars sida begravda.

Några av mina nya arbetskamrater blev Totte, sedermera trumslagare i Spiegel och Henrik Hemsk från Grisen skriker. Det skulle visa sig att vi hade många gemensamma intressen även på fritiden.

Under våren 1985 började huset på Skånegatan vara färdigsanerat och jag gick och tittade på den etta jag hade blivit erbjuden. Det här var under de stora ROT-avdragens år, då staten erbjöd förmånliga lån/gåvor till de fastighetsägare som totalrenoverade sina fastigheter. Allt för att hålla snurr på blandekonomin och ha folk i sysselsättning. Hus som egentligen inte behövde saneras sanerades och man utplånade den gamla charmen för att Ikea och andra inredningsproducenter skulle få sälja sina varor. Arbetslösheten skulle ner till noll procent, det fick kosta vad det ville. Huset på Skånegatan var nu sålt till Forsells Fastigheter AB och den trevliga etta jag tidigare hade bott i var nu omgjord till en trea eller fyra. Huset var helt omgjort och hade mist sin forna charm. De gamla, fina höga köksskåpen med spegeldörrar hade brutalt slitits ut och kastats i container och ersatta av vita billiga Ikeaskåp. Gaspisarna var bytta till elektriska. Den gamla stendiskbänken var borta, utbytt till en 80-talsbänk med bruna plastknoppar. Taken i vissa lägenheter var sänkta (för att spara energi eller för att det var modernt med låg takhöjd ) så att vissa lägeneheter kändes som skokartonger. Jag blev beklämd då jag fick reda på att hyran på en 30 kvadratmeter stor lägenhet nu var 1900kr , drygt tre gånger de 600 jag betalat tidigare!

På den här tiden fanns det regler för det mesta, och staten ville ha sitt finger med i allt, tex hur hatthyllan var planerad i en hall till att alla LO-medlemmar skulle tvingas skrivas in i det Socialdemokratiska partiet. Eftersom jag var ensamstående menade regelsystemet att det var en etta och inget större som gällde för mig, trots att det fanns tomma tvåor i huset. Så jag ringde till en hjälpsam handläggare på den statliga bostadsförmedlingen och sa att jag numer hade en flickvän som jag planerade att flytta ihop med. Jag och denna flickvän fick boka en tid för att komma upp skriva på papper. I verkligheten hade jag ingen flickvän men fick till slut tag på en en ung kvinna, Lisa, som kunde spela rollen och vi gick upp till bostadsförmedlingen och legitimerade oss. Därefter kunde vi gå till Forsells AB för underskrift av själva kontraktet.
Jag hade tagit mitt andra kliv i bostadskarriären och bytt upp mig till en tvåa. Hyran var 2300 kr, alltså bara 400 kr dyrare än ettan, samtidigt som lägenheten var dubbelt så stor.

söndagen den 26:e oktober 2008

Bostadskarriär del 1 av 5

Jag tycker att Stockholm är oerhört vackert just nu, regntungt och lite sömnigt. Inte mycket folk ute. Tog en promenad ner till stan och kände en slags lycka över hur oerhört privilegierad jag är som får bo inom tullarna. 1981 skrevs hyreskontraktet på en liten etta över på mig efter att jag betalat 8000 kr svart till den gamla hyresvärden. Jag minns att han hade ett borgerligt namn, och att han sedan hamnade i fängelse som 80 åring, efter att ha sålt många hyreskontrakt i sina hus svart. Det var inte ovanligt att han tog ut trettiotusen för ett kontrakt på en etta, redan på den tiden, enligt en granne som var insatt i hans öde. Jag hade fått min lägenehet billigare eftersom min morfar innehade kontraktet och var lite bekant med honom. Vi var uppe i fastighetsägarens fina paradvåning någonstans downtown och skrev över kontraktet på mig. Jag minns att både morfar och jag var nervösa. Kanske för att han skulle ändra priset eller börja konstra. Vi hade också någon slags inbyggd vördnad och respekt för en man med så mycket pengar.

Men en dag hade någon av köparna anmält den gamle fastighetsägaren och han blev dömd till frihetsberövande och fick visst avtjäna straffet på en ekobrottsanstalt.

1984 fick jag en evakueringslägenhet på Älvsborgsgatan, vid scenskolan. Huset där jag bodde, och fortfarande bor i, på Skånegatan, skulle saneras. Jag trivdes aldrig på Älvsborgsgatan. När jag tog över lägenheten hade en alkoholist bott där. Jag minns att jag fick måla om och slipa upp golvet. Lägenheten var fruktansvärt sliten, blod och knivhugg i väggarna. Urinstank på toaletten som aldrig gick ur trossbotten. Jag blev alltmer övertygad om att alkoholisten (som enligt grannarna hade varit fruktansvärt våldsam och otrevlig) hade dött där, kanske till och med mördats.

Stämningen blev hursomhelst aldrig bra hur jag än försökte, och då jag erbjöds att återkomma till en nysanerad lägenhet på Skånegatan 1985 med tredubbel månadshyra så antog jag detta.

lördagen den 25:e oktober 2008

Maffiabröder

Såg just klart Maffiabröder, en film om personer som måste leva väldigt långt från buddistiska, och för den delen också kristna principer. Har i övrigt ägnat nästan hela dagen åt att skriva underlag om elever, ett arbete som fortsätter imorgon. Under sådana här perioder känns det verkligen att lärare har 45 timmars arbetsvecka.

fredagen den 24:e oktober 2008

En dubbelgångare till

Ikväll fick jag ett telefonsamtal från en vän som arbetar inom kriminalvården. Hon hade något märkligt att berätta: De hade fått in en person som har begått ett allvarligt brott och som sitter häktad och han var som en kopia av mig. Hon sa att det var otäckt att träffa honom, han var extremt lik mig, hade samma gester och utstrålning - frisyr och utseende!
Hon har nu pratat en hel del med honom och idag hade hon under en bråkdels sekund fått för sig att det var mig hon pratade med.
"Det är obehagligt vad lik han är", sa hon. "Han till och med tittar på mig på samma sätt som du gör då jag pratar med dig."

Jag försökte givetvis få henne att avslöja hans identititet, så att jag ska kunna arrangera ett möte, men det omöjliggör naturligtvis sekretessen.

Det är under åren många som har berättat att jag har en dubbelgångare. Kan det vara en och samma person eller är det flera?

torsdagen den 23:e oktober 2008

Sju timmar

Känner mig väldigt trött ikväll igen och har ingen ork att skriva något längre inlägg. Måste ligga i sängen före tio för att orka med morgondagen. Sju timmars sömn är minimum för att jag ska vakna upp som en civiliserad människa.
Mobillarmet ringer strax efter sex. Jag vill hinna med att vara en stund på skolan innan eleverna kommer, tänka igenom dagen, svara på mail från föräldrar och ledning, strukturera för lektionerna. I morgon är sista dagen inför höstlovet, (som för oss lärare innebär två lediga dagar i slutet av nästa vecka).

Har nu hittat funktionerna i blogger som gör att ni som läsare kan prenumerera på uppdateringarna från den här sidan. Jag har fått mycket positiv respons på sidan vilket gör mig glad, har man läsare är det kul att skriva. Jag ser framför mig hur jag om ett år har betat av en hel del av min fyrtiofemåriga bana. Nu när jag väl har börjat beskriva lite om barndomen bubblade det upp en rad minnen som jag tänkte berätta om, bla annat hur det var att starta sin skolgång i norra England. Men det får vänta till en annan dag.

onsdagen den 22:e oktober 2008

Magodjuret

Det är inte mycket jag minns av lektionerna från min egen grundskoletid, men en sak gjorde ett outplånligt intryck. Det var när två missionärer kom till Mälarhöjdskolans aula. Jag antar att huvudsyftet med deras besök var att berätta om sitt missionsarbete i ett afrikanskt land. Hela skolan var samlad i den knökfulla aulan.
Det var inte ofta vi fick besök utifrån och eleverna var spända av förväntan. Jag minns att min klasslärare höll ett vakande och strängt öga på klassen som satt på en bänkrad. Fröken Oldinger var en kvinna man hyste djupaste respekt för. Hon tillhörde den typ av lärare som inte existerar idag, som varje morgon spelade en psalm på tramporgel. Givetvis förväntades vi barn att sjunga med.
Jag minns inte mycket av vad missionärerna sa, men en sak kommer jag aldrig att glömma. Det var när kvinnan (missionärerna var ett pensionerat par) tog fram en burk med ett knytnävsstort skaldjur i som såg ut ungefär som en krabba.
Det var en slags magkräfta, berättade hon, en kräfta som levt inne i hennes magsäck i Afrika. Den hade missionären fått efter att en infödingsflicka gått in i missionärparets hus en dag och olovligen lånat hennes tandborste; flickan hade burit på någon slags smitta som lett till att den där kräftan börjat växa i missionärens mage. Missionären hade fått flygas hem till Sverige för en operation som var alltför avancerad för att utföra i Kongo, eller var de nu befann sig.
I Sverige hade de öppnat magsäcken och tagit ut parasiten, som alltså var stor som en knytnäve.
Vi fick gå fram och titta nära på burken, och jag minns att odjuret var vitt som brosk och hade klor. Jag blev kallsvettig då jag såg den.

För ett år sedan träffade jag några gamla klasskamrater som jag inte hade sett på nästan trettio år. Jag frågade om de mindes missionärernas besök. Jodå, de mindes och vi diskuterade lite om vad det kan ha rört sig om för parasit.

tisdagen den 21:e oktober 2008

Obruten kedja

Idag har varit en tuff dag. Utvecklingssamtalen väntar med all världens pappersexercis, skriva utlåtanden, omdömen om 76 elever varav 45 i fem olika ämnen. Jag hade tänkt strunta i att skriva här ikväll, men kom så på att kedjan måste vara obruten; ett inlägg om dagen under resten av min levnad. Om jag inte fattar ett beslut om något annat, vilket jag kanske gör imorgon.

måndagen den 20:e oktober 2008

Meditationsprojektet i våras

I våras satte jag igång med meditation igen. Det är ett intresse jag haft länge. Redan 1991 gick jag en kurs och lärde mig TM, trancendental meditation. Jag betalade då 2000 kr (som kanske motsvarar 4-5000 kr idag) och höll sedan på med det i ungefär ett halvår innan jag tröttnade och slutade. Tekniken går ut på att man upprepar ett hemligt mantra som lär föra en ner på en djupare, ordlös medvetandenivå. På denna nivå finns kreativiteten och det undermedvetna. Man bearbetar gamla konflikter och blir samtidigt mer kreativ.
Jag hade som vanligt blivit inspirerad av en bok. Den här talade om TM:s fantastiska effekter. Jag gick på ett gratisföredrag och fick där se en video med kändisar som berättade om sin meditation. Annicka Dopping gjorde ett djupt intryck på mig den gången, och jag bestämde mig för att ta av min fattiga vårdbiträdeslön och betala in den då ganska stora summan.

I början ägnade jag meditationen 20 minutrar varje morgon och eftermiddag. Jag väntade på att saker skulle hända. Kursledaren sa att mitt liv bara skulle bli bättre ju längre jag höll på. Men ett halvår var minimum för att märka av något verkligt. Jag väntade, snart skulle det väl börja hända saker; min kreativitet skulle öka, min kropp och sinne skulle bli friskare, mitt liv skulle förändras. Jag kanske skulle bli framgångsrik.

Tiden gick. Meditationen började kännas motig då jag bodde i New York under några månader. Det var tråkigt att sitta där, kroppen kändes stel och mantrat slutade fungera. Jag kände mig inte lugnare av meditationen, kom inte ner på några djupare medvetandenivåer längre, som jag gjort i början. Jag höll ut några månader innan jag slutade, och så har det varit sedan dess.
Tills i våras. Då kände jag plötsligt behovet att börja utvecklas som person igen. Jag hade nu läst om nya fantastiska rön. Man blir en både kreativare och bättre människa av meditation. Ny vetenskaplig forskning understödjer detta.
Jag tog återigen kontakt med TM, gick och kontrollerade om mitt mantra fungerade med en meditationslärare. Jo det fungerade. Jag började återigen med regelbunden meditation två gånger om dagen, och anmälde mig också till en meditationskurs i Värmland. Den var inte TM, men metoden likande i mångt och mycket TM. I en veckas tid medtierade jag 6-7 timmar om dagen. Utanför fönstret pågick sommaren i ett bedövande vackert landskap, inne på våra rum satt kursdelatagarna försjunkna i vår trans.

Det var till en början fruktansvärt jobbigt. Jag hade ont i kroppen och varje meditationspass kändes rent av obehagligt med huvudvärk, ledvärk. Efter ett par dagar hade jag dock kommit in i rutinerna rent kroppsligt. Men nu började jag känna mig nere. Ja, faktiskt deprimerad. På kvällarna varvades kursen med information om meditation, på eftermiddagarna samtalsgrupp där vi pratade om vad som kommit upp under mediationen. Depressiva känslor var vanligt fick jag lära mig, man kommer i djupare kontakt med sitt innersta och dess olösta konflikter. Det var alltid någon som grät och flera av deltagarna återupplevde plågsamma minnen ur sin barndom. En dag under meditationen hörde jag själv en verklig röst inne i huvudet som ropade mitt namn.
I kursbroschyren stod det att kursen skulle ge en ny energi, ett glädjetillskott. Men jag, liksom flera andra kände oss helt bedrövade, som om vi hade hamnat i en livskris under veckan.
Det tog ett par dagar för mig att åter komma i balans, att börja fungera socialt igen. Jag hade gjort en djupdykning ner i något jag säkert behövde jobba med.

Den senaste gången jag mediterade var alltså ett avslutande tretimmarspass den 23 juli på kursgården i Värmland. Men nu börjar jag känna mig sugen på att börja igen.

söndagen den 19:e oktober 2008

De kritiska söndagstimmarna

Jag har alltid haft svårt för söndagar, speciellt mellan två på eftermiddagen och till dess att jag somnar på kvällen. Under dessa timmar känner jag, nästan oavsett vad jag gör, ett diffust obehag, som aldrig annars infinner sig under veckan. Biofilmen lyckas inte riktigt engagera mig, och träffen med den gamle vännen på ett café blir inte så avslappnad som den skulle vara om det var tex lördag.

Jag har utan att finna en lösning försökt förstå vad det där obehaget egentligen handlar om, var det kommer ifrån. Ibland är det förstås uppenbart varför jag mått dåligt, då jag t.ex. har varit uppe alltför sent och dessutom fått i mig för mycket vin. Men varför återkommer den här känslan oavsett om jag studerar eller jobbar? Även på semestrar smyger den sig in.

På senare år har jag blivit alltmer övertygad om att det handlar om födelse och död, den eviga processen som styr hela Universum. För att kunna känna genuin glädje måste jag också gå igenom smärta och leda, och den verkar ha bestämt sig för att infinna sig på söndagar. Men även den teorin krackelerar då jag tänker på att alla människor inte alls omfattas av den här " födelse - död" -logiken. De älskar varje timme av söndagarna lika mycket som de älskar alla andra timmar i veckan.

" Då äter vi söndagsmiddag med familjen och det är sååå mysigt!" kvittrade en kollega nyligen en måndagmorgon.

Nej, nu är det dags att avsluta de kritska söndagstimmarna. Klockan är elva.

lördagen den 18:e oktober 2008

En tickande bomb för Jimmy Bernfeldth

Ett tag hade även jag ett Facebook-konto registrerat i mitt namn. Det var innan debatten om det 13-sidiga avtalet, som innebär att Facebook äger allt material jag publicerar på sidan.

Jag tyckte som de flesta andra att Facebook var ett kul forum där jag kunde lägga upp bilder, få kontakt med gamla vänner och bekanta genom att göra en sökning på deras namn, och plötsligt få veta vad som hade hänt sedan vi sågs sist. En dag minns jag speciellt, det var när Jimmy Bernfeldth som jag tappat kontakten med efter gymnasiet plötsligt ville adda mig som Facebook-vän. Jimmy var sig ganska lik på profilbilden, bortsett från att han nu inte hade något hår på huvudet; det var samma, lite trotsiga blick nu som då. Det visade sig att han vikarierade som reporter på en lokalradiostation och bodde i en norrländsk stad.
Jag och Jimmy utväxlade några konversationer där vi berättade brottstycken ur våra liv i Facebooks privata brevlåda. Jimmy hade fått två barn, men var åtskild från båda mödrarna som bodde i olika städer. Hans privatliv hade varit trassligt, den panikångest han hade haft redan under gymnasiet hade lett till att han under sina tidiga tjugoår och strax efter trettio, under några vändor varit långtidssjukskriven och hamnat på psyket. Nu mådde han dock bra. Det var kul att få kontakt med Jimmy. Vi bestämde oss för att gå och ta ett par öl då han kom till Stockholm nästa gång.

Några dagar efter Jimmys och min senaste konversation läste jag nyheterna på webbben; det Europeiska rådet för datasäkerhet varnade nu för att lämna känslig information om sig själv på Facebook. Hade man undertecknat deras användaravtal på 13 sidor hade man automatiskt skrivit under på att Facebook ägde vad man lagt upp på sidan, bilder text - allt! I artikeln spekulerades det i vad avtalet som Facebook tvingade sina användare att skriva under skulle kunna innebära i praktiken; ja bland mycket annat att Facebook skulle kunna sälja användarnas informationen externt till en eventuell blivande arbetsgivare.
Jag skrev ett upprört meddelande till Jimmy och berättade om detta, men han hade förstås redan hört nyheten tillika försökt avsluta sitt medlemskap men inte lyckats. Det enda alternativet var att avaktivera kontot, men det innebar inte att det han skrivit var borta. Den informationen tillhörde för alltid Facebook.

Fylld av oro och vrede raderade Jimmy sitt konto, och jag följde hans exempel en vecka senare.

Facebook är som reklamen säger, ett kul socialt redskap (även om man tröttnar ganska snabbt). Men det gäller att hålla sig till att skriva om sådant man kan tycka är ok att en kommande arbetsgivare läser.

Om utvecklingen går åt det hållet att informationen kommer att säljas externt, är Facebook en tickande bomb, inte bara för Jimmy Bernfeldth utan för väldigt många människor över hela världen som varit naiva och godtrogna nog att skriva om sina personliga problem.

Fotnot: Jimmy Bernfeldht heter egentligen något annat.

fredagen den 17:e oktober 2008

Celiberity rehab

Ikväll är det Celeberity rehab, en dokumentärsåpa på MTV där man får följa sju kändisars kamp genom drogrehabilitering. Mot en, kanske varierande stor summa dollar, genomgår kändisarna behandling och vänder ut och in på sina liv inför miljontals tv-tittare över hela världen. Många av dem har inte synts i rampljuset på år: en skådespelare som hade en ganska framträdande roll i Grease 1978, Sylvester Stalones danska hustru från början av nittiotalet. Man får en känsla av att det här kanske är ett sista försök att i det här livet nå ut till en publik.
Deltagarna gråter, går igenom abstinensfaser som tar sig såväl fysiska som psykiska uttryck, och jag kan inte låta bli att fascineras över mänsklighetens kreativitet vad det gäller att skapa underhållning av allt. Programmet är spännande!

Det är naturligtvis exploatering på högsta nivå, det mest privata blir offentlighet. Det är väl egentligen bara toalettbesök som inte filmas. I kvällens avsnitt kommer kändisarnas släktingar på besök och sitter framför kamerorna och berättar om hur svikna de har blivit av dem som stått dem närmast. Barn till dem som rehabilteras, som knappast själva kan förutse konsekvenserna av medverkan i programen får uttala sig medan föräldrarna gråter. Förmodligen kommer mycket få av dem som deltar i Celeberity rehab att klara av att sluta med droger. De känns väldigt sjuka, väldigt beroende.

Jag funderar på hur mycket extremare tv-underhållning kan bli. Hur långt har vi nått om tio år, och var går egentligen gränsen för vad som går att sända inför breda massor?

torsdagen den 16:e oktober 2008

Pojken med guldbyxornas tid

Torsdagar är min tuffaste dag schemamässigt. Det är många undervisningsminuterar. Just nu har jag tre olika skrivprojekt igång samtidigt vilket kräver stort engagemang. Har träning i dialogskrivande och synonymer de första lektionerna i svenska, och sedan två långpass om välfärdssamhället och kommunen.
Som lärare springer jag runt dagarna i ända, det finns alltid någon man ska prata med på rasterna, elever, kollegor eller föräldrar.
Vid lunch funderar jag på hur jag ska orka hela eftermiddagen. Jag kommer idag på att jag ju kanske kan visa någon av de gamla inspelade barnprogrammen som min dotter tittade på som liten.
De sista 45 minuterarna av ett 80-minuterspass i samhällskunskap utlovar jag film om eleverna gör vissa uppgifter först. De sväljer betet och arbetar intensivt i fyrtio minuter, men när filmen jag tänkt ut presenteras blir det protester. ”Pojken med Guldbyxorna!”, tv-serien från 70-talet, som är baserad på Max Lundgrens roman med samma namn. Jag har väl förstått att det inte är deras förstahandsval, men ändå. Några elever har redan sett den och säger att den är tråkig, vilket får klassen att bli ännu mer negativt inställd.
”Då kör vi på med mer samhällskunskap då”, säger jag lätt och ska just börja skriva hänvisningar till nya sidor på Whiteboarden, när eleverna ger sig:
”Nej vi vill se Pojken med guldbyxorna!”
I det här läget är mer samhällskunskap otänkbart.
Det dröjer inte länge förrän de är försjunkna i den spännande tidlösa berättelsen om den idealistiske pojken Mats, som hittar ett par gamla byxor på en vind, vilka visar sig kunna leverera en oändlig mängd, först papperstior, och sedan hundralappar, från framfickan, med vilkas hjälp Mats bestämmer sig för att förbättra tillvaron för världens fattiga barn.
Helt i humansocialistisk anda.
Det är en underbar skildring och jag drömmer mig tillbaka till det naiva 70-tal som jag själv var tonåring i, långt innan Internets, globaliseringens, avregleringen av valutamarknadens tidevarv.
Då tanken på miljöförstöring i allmänhetens medvetande var koncentrerad till ”Håll Sverige rent” -tanken, att vi inte skulle kasta mellanölsburkar och annat skräp i naturen. Då Öst och Väst ännu var åtskiljda av en fysisk och mental mur. Då Kalla Kriget rådde och agenter med långa rockar, solglasögon och cigarett i mun spionerade bakom en tidning och lämnade över krypterade papperslappar med information till främmande länders underrättelsetjänster.

Då världen ännu var någorlunda outforskad – och orörd.

onsdagen den 15:e oktober 2008

Plötslig spädbarnsdöd

Det är mycket tankar kring att bli förälder igen, orosperioderna kommer givetvis att avlösa varandra, men det första åren kommer för min del att präglas av tankar på det extremt obehagliga fenomenet "plötslig spädbarnsdöd". En gammal flickvän till mig som födde en son för drygt tjugo år sedan lider fortfarande av sviterna efter att hennes son dog av plötslig spädbarnsdöd. Barnet sov med föräldrarna och vaknade inte igen, en ohygglig livstidskatastrof.

Forskningen har nu kommit fram till en rad faktorer som kan ligga bakom plötslig spädbarnsdöd. Det viktigaste lär vara att man aldrig låter barnet ligga och sova på magen; ryggläge är det som ska gälla. Ryggläget bidrar dock till att risken för plattskalle ökar, en fara man får leva med, och som kan undvikas om man ofta kliver upp på natten och ändrar den lilla skallens läge på kudden. Det är också av största vikt att man aldrig bäddar ner barnet i en säng, inget omslutande täcke som får barnet att känna att det är tillbaka i moderlivet igen där blodet syresattes från navelsträngen.

Rökningens negativa påverkan har också visat sig enorm. Det är givetvis av största vikt att mamman inte röker, eftersom nikotinet i amningsmjölk kan ha en andningshämmande inverkan på barnet. Så långt är jag med. Men det som förvånar mig är att blott en persons rökanderdräkt kan få ett barn som sover att plötsligt ge upp andningen.

Barnen måste ha dött som flugor av plötslig spädbarnsdöd på 70-80-talet. Då var det relativt vanligt att se mammor på kaffér och barer, rökandes med en kopp kaffe eller ett glas vin samtidigt som de bröstammade sina små.

Tiderna förändras.

tisdagen den 14:e oktober 2008

२००० तलेट्स देल 2

Det är roligt att gensvaret på mitt inlägg om problemet med hundar har blivit så stort. Jag har fått flera privata e-mail under dagen med kommentarer, samt en del åsikter direkt här på sidan. Tydligen är det ett ämne som engagerar många. Det har ju diskuterats hit och dit på högsta politiska nivå kring kamphundarnas varande eller icke-varande, utan att någon lösning på problemet har kunnat komma till stånd. Frågan är både komplex och känslig. Kan det vara så att många politiker också är kamphundsägare, och att det därför inte händer så mycket i lagstiftningen?
Jag har ännu inte fått någon kommentar från Svenska Kennelklubben som jag bifogat en länk till gårdagens inlägg "2000- talets hundar".

En klok person på jobbet sa idag, att det vore mer angenämt att möta en vild varg på gatan än en av de här nya populära bestarna. Jag kan bara hålla med.

måndagen den 13:e oktober 2008

2000-talets hundar

Hundar ges ett allt större socialt utrymme i Sverige. Nya hunddagis slår upp portarna för hussar och mattar , par skaffar hund istället för barn, och mataffärernas avdelningar för husdjur expanderar.

Man ser numer hundar överallt, men varför är det så, att de hundsorter som verkar öka allra mest är de man under nittiotalet förknippade med kriminella grupper? Jag tänker på Mastiff, Rotweiler, Staffordshire terrier. Hundar med det signifikanta bulliga ansiktet, enorma käkar och muskulösa kroppar, vars enda egentliga syfte är att sprida terror, skräck och död. Kamphundar.

Rapporter om incidenter där dessa nya sorters hundar är inblandade duggar tätt. Och det är inte helt ovanligt att det också rapporteras om att människor dödas och allvarligt skadas. Det är inget som helst problem för en sådan här jycke att bita av en barnarm.

Nu slog det mig idag, det konstiga i att människor väljer att skaffa dessa raser som - åtminstone här på Söder - är långt vanligare än Golden Retrivers och pudlar. Vad säger detta om klimatet i samhället? Jag försöker givetvis förstå det hela ur ett samhällspsykologiskt perspektiv.

Ok att par väljer att skaffa hund istället för barn, det kan jag förstå, den nära analkande miljökollapsen, en ekonomi som pekar nedåt, ungdomskriminalitet och våld...

Men varför skaffar folk sig mördarhundar?

En kväll för inte länge sedan då jag var på väg genom porten från gatan hör jag ett springande ljud och upptäcker till min fasa att en beige "Staff", med nitat halsband är på väg mot mig okopplad. Jag kastar upp porten, men hinner se upp i backen. Hundägarna , ett par i trettiofemårsåldern språkar lugnt med varandra. De verkar inte bry sig om att människor får fly hals över huvud för att undkomma deras hund. Jag trycker igen porten och står där med bultande hjärta, ser efter en stund föräldrarna lugnt passera, följande sin älskade telning nedför gatan.

Jag tror jag ska ringa Hundägarnas Riksförbund imorgon och se hur de ser på den här utvecklingen.

söndagen den 12:e oktober 2008

Hösten

Det är just nu min favoritårstid, tidig höst. Frånvaron av insekter. Alla färgerna på löven, fukten, den knappt förnimbara lukten av föruttnelse. Känns den överhuvudtaget? Om en vecka kommer det gula, brandgula, röda ligga brunt på gatorna och så förblir det ända till i vår om det nu är som jag tror - det blir ingen mer riktig vinter i Stockholm, permafrostfälten är på gång nu och utsläppen av koldioxid går inte längre att kontrollera. Nuet är det som gäller, de närmsta 24 timmarna...

En promenad på morgonen, blött på bilarnas vindrutor. Men ännu ingen frost. Jag passerar Fjällgatans kulturbostäder där jag tor att Göran Tunström och Slas bodde en gång i tiden. Tittar ut över muren vid Katarinahissen, Stockholm är en så liten stad. Ren, rik och solid, i Europas utkant.

Grönan sover på andra sidan vattnet just innanför Vasadjupet, clowner och tombolahjul får vila för säsongen.

lördagen den 11:e oktober 2008

Portugal-Sverige

Jag har tyvärr aldrig kunnat bli riktigt intresserad av fotboll i vuxen ålder. Jag inbillar mig att det legat mig i fatet både socialt och ekonomiskt. Alla män utom jag verkar vara intresserade av VM- kvalsmatchen ikväll. Jag träffade nyss en granne ute på gatan. Han var och snabbrastade sin hund i "pausen".
" Pausen?" undrade jag trögt.
"Tittar du inte på matchen?" sa han förvånad.
" Är det match? Vilka spelar?"
" Jamen, det är ju VM-kval: Portugal- Sverige!",
" Jaha...Nej, fotboll har jag ingen större koll på", sa jag, och vi stod tysta på väg upp i hissen.
Längre blev alltså inte konversationen. Jag tänker på alla samtal och nya kontakter med människor som kunnat fördjupas om jag varit en gnutta mer intresserad av fotboll. Jag kanske hade haft ett helt annat, innehållsrikare liv.

Jag inbillar mig att lärare som är intresserade av fotboll har det lättare med tonårspojkar. I princip alla killar i tonåren är ju intresserade av fotboll, inte ens jag var något undantag från den regeln. Jag höll först på Djurgårn och sedan Bajen och spelade under en period mer eller mindre varje dag, så mycket att jag till och med började träna med Mälarhöjdens idrottsklubb.

Hade jag varit lite insatt hade jag säkert många gånger kunnat närma mig stökiga elever genom att raljera kring fotboll, köra lite gemenskapande tråkningar om elevens val av tex AIK som favoritlag, samtidigt som jag hävdade att att bajen är mycket bättre. Jag hade kunnat slänga fram några namn på fotbollsspelare, nyförvärv till klubbar i Italienska ligan. Jag hade kunnat dra hem några pluspoäng. Att ställa frågan: Har du hört att Lars Norens dagboksanteckningar , som gavs ut på Bonniers är på 1460 sidor smäller inte lika högt. Det är bara att inse.

Men, man kan inte få allt. Tror jag ska lägga mig och läsa lite Norén innan jag blir alltför trött.

fredagen den 10:e oktober 2008

Fredagskväll Söder

Fredagskväll, lite ruggigt ute. En regnblank Erstagata. Lattemammorna har nu dragit sig tillbaka och gått hem för att pyssla med sina bebisar i designade våningar. Resturanger och barer i kvarteren kring vårt trendiga och hippt bohemiska "Sofo" fylls av partyfolket, av drinkare och helgfirare. Så annorlunda här var för 20 år sedan: nittio procent av krogarna fanns inte, de exlusiva inredningbutikerna hade inte haft en chans att etablera sig, och Nytorgsparken var mest ett tillhåll för män som hade gjort alkoholen till främsta livsprojekt. Jag vet egentligen inte vad som var bäst, nu eller då.

Själv är jag proppmätt efter en bastant spagettimiddag på Därmed Pasta, och riggar upp med konfekt framför tv-flimret, för att mota ett eventuellt blodsockerfall i grind.

torsdagen den 9:e oktober 2008

Årets nobelpristagare

Le Clézio är årets Nobelpristagare i litteratur. Jag vet inte vem han är och läser lite om honom:

Fransman, född 1940, debuterade på sextiotalet, har ett fyrtiotal böcker bakom sig. I en sammanfattning om hans författarskap ser litteraturkritikern Ulrika Milles " Le Clézio som ett postkolonialt medvetande från det priviligierade västlandets mitt". Genombrottsromanen
"Öken " som bla är en skildring av "Europa sett med de oönskade invandrarnas ögon" verkar intressant om än svår att få tag på. Förlaget var inrymt i en enrumslägenhet på söder, och nu skulle förläggare beställa böcker vilket skulle ta ett antal veckor. Le Clezio är inte känd hos den stora allmänheten.

Det är skönt att Nobelpriset finns som institution och uppmärksammar författare som annars aldrig skulle kunna nå någon bred läsekrets i vår tid av "bröd och skådespel".

onsdagen den 8:e oktober 2008

Profylaxkursen ikväll

Det var intressant att vara på profylaxkurs ikväll, och få träna sig inför den stundande nedkomsten, som är beräknad till 23 november. Vi var ca 15 par i den mysigt inredda föreläsningssalen, levande ljus vajade stillsamt i designade ljusstakar, och man kunde förse sig med färsk frukt ur välfyllda skålar mellan andningsövningar och föreläsningspass.

Något som slog mig var hur annorlunda min varseblivning av en profylaxkurs hade blivit på tjugo år. Det var nämligen så lång tid sedan min första dotter föddes. Jag minns att jag då kände mig som en obekväm främling bland alla andra par, som jag avskydde eftersom de såg så tråkigt vuxna och präktiga ut. Själv skulle jag bli rockstjärna, inte någon fånig mespappa med barnspyor på velourbyxor. Då det var dags för den förlossningen hade jag knappt något minne av kursen jag gått, så obekväm hade jag känt mig i rollen som blivande far.

Nu ikväll kunde jag dock ta till mig budskapet, blev bara lite störd över att jag åldersmässigt skulle kunna ha varit förälder till de flesta av de andra blivande föräldrarna.

Men Heléne, den blivande mamman, tröstade mig på vägen hem och sa att jag säkert skulle kunnat vara förälder till de flesta av paren på kursen, ur åldersynpunkt, men att det inte syntes utseendemässigt, vilket gjorde mig lite lugnare.

tisdagen den 7:e oktober 2008

Skolmaten

Enligt nya forskarrön från laboratorier har skolmaten i Sverige sämre näringsvärde än kattmat. Detta förvånar och upprör många idag. Själv tycker jag inte att det är så konstigt, katter har inte samma möjlighet som oss människor att välja onyttigheter som är goda, eller så har de en mer naturlig känsla för vad deras kroppar behöver. Hade vi människor haft den egenskapen undvek vi väl att stoppa i oss skräpmat som hamburgare, pizzor, tacos osv, som står överst på barn av idags önskelistor på mat, och som inte är ovanlig på skolmatsedlar runt om i landet. Fett, salt sött och snabba kolhydrater är godast, medan tex grönsaker och rotfrukter är äckligt.
Jag får nästan dagligen av mina elever höra att maten är just "äcklig". Den ser inte aptitlig ut, den smakar illa etc. Därför finns bla "matrådet", ett skolorgan där eleverna en gång i månaden får vara med och påverka, framföra klagomål, ha önskevecka på mat etc. Skolledningen är i allra högsta grad lyhörd inför matrådet.

Själv äter jag varje dag i skolmatsalen men har svårt att förstå deras kritik, med dignande salladsbord och alternativa rätter. Det är mycket sällan det smakar illa. Inför deras kommentarer kan jag bara att kontra med, att jämfört med min skoltid hade de tyckt att den mat skolorna serverar idag är himmelskt god.

Men ur näringssynpunkt och med tanke på den växande övervikten bland barn, vore det kanske dags att damma av och åter börja servera gamla rätter som pölsa och blodpudding, isterband och lappskojs igen, så hamnade näringsnivån säkert på minst den som anses som fullgod för katter.

måndagen den 6:e oktober 2008

Olle Ljungström

Idag hoppade mitt hjärta till ordentligt då en kompis ringde och undrade om jag också hört nyheten om att Olle Ljungström, Sveriges kanske mest begåvade rockstjärna hade gått ur tiden. Han hade läst en nekrolog i Aftonbladet. Jag körde bil då samtalet kom och var tvungen att koncentrera mig i högtrafiken och var fick lägga på tämligen fort.

Trots att jag tänkte att det här kan inte stämma, då skulle det ha stått på löpsedlarna, kunde jag inte släppa det. Kanske har det ändå inte ett sådant nyhetsvärde att man går ut tex i radio? Hela vägen hem hade jag en känsla av det tomrum som skulle innfinna sig om Olle verkligen var död, om en av de få som står för kvalitet (jämför honom nästan med Cornelis) skulle försvinna. Det har ju ryktats en hel del om att hans diabetes är av en mycket allvarlig sort.

Väl hemkommen startade jag upp datorn och sökte på den artikel min vän refererat till:

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/kronikorer/fredrikvirtanen/article3467293.ab

och vore det inte för några rader om att Olle faktiskt lever (något min vän tydligen inte sett) så hade jag också tolkat det som om han var död. Virtanens text är som en lång hyllningsnekrolog över Olles liv och gärning i imperfekt, vilket jag just nu funderar lite om syftet kring.

En fantastisk version av Kaffe och en cigarett hittar ni här: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewProfile&friendID=110834500