söndag 14 december 2008

1982-1985

Framgångarna med Anders Ångest hade lett till ett sug efter mer framgång och rampljus. Andy Warhols "Fem minuterar" var inte tillräckliga. 1981 flyttade jag tillbaka till Stockholm och började arbeta inom restaurangnäringen. Jag försökte få de andra i Ångest att följa med. Men ingen var än så länge villig att bryta upp från Umeå. Jag ville att vi skulle följa band som Diestincts och Brända Barns exempel och etablera oss hos en större publik i huvudstaden. Men det krävde naturligtvis att vi flyttade.

Sid Vicious död fick luften att gå ur punken. Sids sjaskiga öde, exploaterad in i döden av den ondskefulle och hale Malcom Mc Laren, som i filmen "Who killed Bambie" öppet skryter om hur han utnyttjade speciellt Sid för sin egen komersiella vinning, framkallade avsmak hos mig och andra. Jag slutade kalla mig punkare, tog mer eller mindre avstånd ifrån den rörelse, som ändå börjat utvecklas till rumsrent mode. Musikaliskt fick jag upp ögonen för Iggy Pop, Psychadelic Furs, Television, Ultravox (med John Foxx) och U2 (Långt innan de blev pompösa)mfl.
Putte 1982

I Stockholm var det svårt att etablera kontakt med andra som spelade. Jag och Putte, från The Sämst, delade den lilla ettan på Skånegatan och gjorde några försök att spela med folk från Stockholm. Men det ville sig varken personkemiskt eller musikaliskt. Vi kände ett slags främlingsskap inför folk i storstaden. Tre år i Umeå hade gjort mig till norrlänning rent mentalt. Putte flyttade ganska snart tillbaka till Umeå och återupptod sitt engagemang i The Sämst som tagit över Anders Ångests position som Umeås intressantaste "nya vågen" - band. Putte fick nu uppleva sina minuterar i rampljuset.
Jag trivdes inget vidare i Stockholm och nyttjade fullt ut de "hemresor" som arbetsförmedlingen erbjöd de som lämnade Umeå för arbete i Stockholm. Varannan fredag åkte jag ut till Bromma och ett plan till hemstaden för att återvända ner till det stressiga köksbiträdesjobbet på söndagkvällarna.

Farbror Punks blogg berättar att Anders Ångest verkade mellan 1979-1982. Att det varade så länge berodde på mina täta hemkomster till Umeå. Senare, hösten 1982 tom våren 1983 kastade även jag in handduken och flyttade hem igen. Under denna tid startade jag projektet Dolly Hudson and The Heroes bestående av medlemarna Anders Bäckström "Bäckis" på trummor, Simon Lundgren, bas, Putte Björkman, gitarr, Malin Holm (som var min flickvän) på orgel och jag själv på sång. Jag minns en av låtarna " Jag vill ha kött ikväll". Den var bra, men bandet hade ingen kemi. 1983 flyttade Putte och jag tillbaka till Stockholm igen. Den här gången gjorde också Jan-Balzar oss sällskap.

Jan Balzar i SL-stass
Låtar hade jag aldrig slutat skriva och 1983-84 var det ännu fler som flyttade ned, bla Amilion, Urban Wikström, från Bara Blues. I Stockholm startade Amilion, jag och Putte bandet Farbror Lem med trumslagaren Paul Kruger. Detta band fastnade dock i replokalen och kom aldrig ut till någon publik. Det skulle dröja till 1985 innan det var dags för ett scenframträdande igen. Det var när Putte och jag startade Spiegel.


Om kvällarna började vi hänga på rockklubben Ritz och se den här typen av band:


och vem kunde stå emot Gun Club?



3 kommentarer:

tenderbeat sa...

Härligt inslag med Commando M Pigg. Jisses vilken gitarrist Peter Puders var. Man förstår att Imperiet, Lundell, Thåström ville ha med honom, vilken hjälte! När jag såg Commando i NYC 1988, gick jag fram till Puders efteråt. Det enda han orkade säga var: "Va faen, en svenskjävel t.o.m i NY".

Anonym sa...

5 minuter? Har alltid trott att det var 15 minuter.

Tomas Carneheim sa...

femton var det,jag ber om ursäkt för fadäsen