tisdag 4 november 2008

Avlidna amerikaner i svenska munnar, del 2






Trots att man drog ut tanden och hejdade infektionshärden i nederkäken fortgick den bennedbrytande processen. Flaskborstarna öppnade inte upp tillräckligt för kroppens egen läkeprocess att komma igång. Operation av infektionshärdarna vid framtänderna såg nu ut att vara nästa steg och i takt med att sjukdomen framsskred blev jag alltmer inläst på diverse metoder om implantat, dyra behandlingar, som skulle kosta runt hundratusen. Jacketkronor, där man sätter in löständer på en metallbrygga var inte att tänka på. Jag ville ha ett utseende där ingen skulle kunna se min belägenhet och var därför hänvisad till diverse titanskruvsmodeller. Det går ut på att man avlägsnar tänderna och sedan borrar in metallskenor i benet som man kan fästa nya tänder i. Det här är en metod som blivit alltmer populär, men i Sverige är det bara pensionärer som får det bekostat av staten.

Men, för att kunna operera in titansskruv måste man vara helt fri från infektioner, annars kommer man på sikt att tappa även titanskruvsinläggen.

En tidsplan sattes upp för min operation. Tandläkaren hade ännu inte helt givit upp hoppet om mina riktiga tänder, och jag remitterades till "Sveriges kanske skickligaste specialist på paradontit", Gunnar, som höll till på Södermalm, i mina hemtrakter. Redan efter första besöket avfärdade Gunnar mina tankar på Implantat. Jag skulle inte behöva det, menade han, det fanns en annan möjlighet. Den gick ut på att jag skulle bli en av de första i Sverige som lät operera in donerat benmaterial från amerikanska givare som var avlidna. Han hade fått tag på detta donerade material och kunde nu erbjuda mig denna operation som allt som allt skulle kosta 30 000 kr. Han förklarade för mig hur det fungerade: jag fick ben som var pulveriserat, inopererat i käkbenet. Detta benpulver skulle skicka signaler till min kropp att börja producera eget friskt ben. Det fanns ingen risk för att bli smittad av någon sjukdom, däremot en liten möjlighet att min kropp skulle stöta bort materialet. Men då skulle vi göra ett nytt försök med annat ben lite senare och det skulle jag inte behöva betala.

Gunnar hade arbetat med den här tekniken i USA och nu tagit den över hit till Sverige.



Givetvis var jag beredd att göra detta. Gunnar gratulerade mig till mitt val och en tid bokades in.


Under operationen skrapades infektionen bort ur tandbenet, samtidigt som nytt beninplantat lades in. För att implantatet inte skulle stötas ut syddes kuddar in under tandköttet. Dessa kuddar absorberades sedan av kroppen under några veckors tid. Operationen tog fem timmar och jag var vaken hela tiden, men maximalt bedövad och neddrogad av Stesolid.



Det tog några dagar innan jag kunde äta ordentligt och jag fick gå på penicillin och vara sjukskriven i en vecka. Jag var mörbultad såväl psykiskt som fysiskt och ville inte visa mig utomhus. Efter några dagar framträdde blåmärken i hela ansiktet och det såg ut som jag hade fått storstryk. Men det var det värt. Redan ett par veckor efter operationen hade tänderna som var i riskzonen slutat att sitta löst. Och för varje kontroll jag går på visar det sig att benmassan fortsätter att stabiliseras. Tandläkaren sa redan efter ett halvår, att, om jag nu sköter tänderna med tandtråd varje dag kommer jag att få behålla tänderna under resten av livet. Tack vare några godhjärtade avlidna amerikaner som donerat käkben, och den fantastiska tandkirurgi som existerar i våra dagar.





Denna bild togs några timmar efter operationen och visar hur jag svällde upp kring mun- och käkparti.

1 kommentar:

Anonym sa...

usch, vad äckligt det låter. Sånt där förknippar man ju bara med gamla männskor.

/Kari