onsdag 26 november 2008

Punken för mig. Del 2.

Agent Jan Balzar, Latrinråttorna



De första månaderna i Umeå var omtumlande och jag hamnade i en del bråk med Ted Nugent -älskande hårdrockare på Mimerskolan, som skulle "Slå skiten ur punkdjäveln". Det hände också att man skrek efter mig från raggarbilar, och jagade efter en bit. Men eftersom jag cyklade var jag svårfångad. Jag hade mitt långa hår kvar, men skyltade öppet med att jag var punkare genom att ha badges, säkerhetsnålar, kedjor och hänglås i läderjackan. På baksidan av jeansvästen hade jag satt ett stort kryss över Dodge och Sweet och skrivit till Sex Pistols, Ramones, Clash, Damned, symbolik som det gått inflation i, men som alltså var riktigt sprängstoff då. Vem ryggar tillbaka då man ser en punkare med tuppkam idag? Ingen. Det är lika odramatiskt som att se en person med en krycka. Men att se en punkare då var ungefär lika skrämmande som att idag möta en Hells Angels medlem med en k-pist på sin söndagspromenad.

Glädjande nog gillade många punk, men ingen tycktes ha samma dragning till att, som jag, öppet "gå ut" som punkare. Jag försökte hela tiden hitta likasinnade att starta band med, men det verkade svårt. Det skulle dröja ytterligare ett år innan jag åtminstone hittade några som var sugna på att spela lite punk. Bandet hette Nestor Båt och bestod av Göran Thyni på bas, Henrik Alkbrink, gitarr, Erik Weissglas, trummor och jag själv på sång. Vi gjorde en katastrofal spelning (mitt första scenframträdande) på ett skolevenemang och jag hamnade i bråk med skolans rektor. Jag minns inte riktigt vad vi hade för låtar, men vi var ett provokativt inslag, vilket ju var meningen. Jag minns inte riktigt varför vi inte fortsatte, men tror att det handlade om vilken musikalisk inriktning vi skulle ha i fortsättningen.




(Dubbelklicka för att läsa artikeln)



Jag var kompromisslös i musikfrågan. Det var punk som gällde och jag startade istället Falsk Andedräkt, ett band med snabba treackordslåtar och texter som fann sin inspiration i Sex Pistols lyrik. Falsk Andedräkt uppmärksammades ganska mycket i den lokala pressen. Erik Weissglas och jag själv var kvar från konstellationen med Nestor Båt, men nu hade också Ulrika Ökvist, bas (som var punkare och tillika min flickvän) samt Erik Steen, trummor tillkommit.



Jag spottade ur mig låtar under den här tiden, kreativiteten flödade, och jag ville utveckla mig som gitarrist. Så jag startade också sidopojektet Latrinråttorna, med ett par nyblivna punkare från Teg: Per Åsander,trummor "Sventa" på bas, samt Sverker Everdahl (Agent Jan Balzar) på sång. Falsk Andedräkts och Latrinråttornas spelningar brukade vara turbulenta. Handgemäng med hårdrockare och halvraggare var regel.


Latrinråttorna hade hits som "Jobba på Max" "RoseMarie" och "Gabardinsvin". Jan Balzar slutade som sångare och Jan Rådén tog hans plats som sångare för en tid, men gruppen gjorde inga fler spelningar.


Falsk andedräkt gjorde en bejublad ungdomsgårdsturné innan gruppen upplöstes 1979. Men det hade varit en händelserik tid, och punken började stärka sitt grepp om Umeå. I min enrummare pågick en ständig aktivitet, med hårfärgning och klippning av de nyrekryterade punkarna, håltagning i öron, produktion av badges med gamla nazistförbrytare på från en bok, som någon hade snott på biblioteket. På nätterna började vissa klottra anarkistiska budskap och bandnamn ute på stan. Arme´n höll på att ta form. I min vision var vi snart 500 äkta punks på gatorna i Umeå redo att göra uppror som man gjort i Brixton.




Putte Björkman har fått sig en välbehövlig makeover, både klippning och hårfärgning i Sid Vicious - stil.


Fortsättning följer...


Ps. Om någon har bilder från den här tiden får ni gärna ta kontakt med mig.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Underbar bild på Sverker : ) Har du någon kontakt med honom?

Anonym sa...

Angående Nestor Båt minns jag inte heller någon låt utom Bamse-signaturen som Henrik spelade för en häpen publik när sånganläggning pajat.

/Thyni