tisdag 25 november 2008

Punken för mig. Del 1

I början av 1977 var jag en fjortonårig hårdrockare med långt hår, jeansjacka som jag på ryggen målat ett halvhjärtat "Dodge"på - vid sidan av namn som Alice Cooper, Sweet, Status, Yes och Black Sabbath. Bilmärkesnamnet satt där  för att det skulle vara så i Mälarhöjden. Raggarkulturen frodades i hela riket, men jag hade känt ett främlingsskap. Jag var inte speciellt intresserad av bilar och bara säker på en enda sal sak; och det var att inte bli som mina föräldrar och uppleva det helt meningslösa svenssonlivet.

Raggarna hade i alla fall lite kul med  sin mellanölskultur. De  gapade och förolämpade från bilfönstren och "dra över brudar baksätet". Femtiotalsmusiken hade jag  dock svårt för, Elvisidealen.  Jag var heller inte lagd åt att meka; motorer måste vinschas ur bilarna med kättingar, cylindrar skulle justeras och borras, oljefilter bytas, plåt tämjas, svarvas, svetsas och slås ut och  lackas. Raggarhumorn gjorde mig generad. Jag förstod  mig - till skillnad från vissa kompisar - som  hade fått börja hänga med i bilarna på fredags och lördagskvällarna - inte alls på den. Så i valet mellan att bli raggare och vanlig präktig Svensson, var det nollställt. Jag var rotlös. 

Räddningen var dock närmre än jag förstått. En dag var jag som vanligt hemma hos kompisen Janne,  (Vila i frid)  och lyssnade på "Tio i topp". Janne hade sagt att det låg en väldigt bra låt med på listan, och så kom den. Jag fick höra "God Save the Queen". Effekten var omedelbar och stark.  och jag uppfylldes omedelbart av dess oerhörda sprängkraft. Det var något helt nytt och fantastiskt, en enkel rakhet, med ett hoppfullt budskap:  Gör uppror, riv ner! Men framför allt, "VAR DIG SJÄLV". Av ungefär samma anledning, tror jag, kom punken att förändra livet för så många tonåringar. "Sex Pistols" det var också ett udda namn, kanske för att det saknar bestämningen "The" framför. Från denna stund förbleknade alla mina idoler, Alice Cooper, Black Sabbath, Kiss, Sweet, Status, Slade,  och Marc Bolan. Det skulle komma att gå många år till jag ägnade dessa artister en tanke igen.



Sex Pistols var startskottet. I En våldsam takt lärde jag mig allt om punken och hur en rättrogen punk skulle vara klädd och bete sig. Attributen inkorporerades bit för bit.  Jag började ha sönderslitna kläder,  hade en period av blankslitna gabardinbyxor från  loppmarknader, enkelt ihopsatta med säkerhetsnålar, jag stack hål i öronen, och antog alla attribut, en avog attityd mot det mesta.

Det tog närmare ett halvår innan jag vågade klippa av mig det långa håret, men när det var gjort var gjort var det liksom det sista steget i reningsbadet. Man får inte glömma att det var långt hår som gällde; kortsnaggade betraktades med misstänksamhet av hela samhället, så till vida man inte var flint, något som väl väldigt få var i innan 20.
Jag tog mig in till Seriehuset på Koksgatan, spenderade allt jag hade på singlar: Pistols, Ramones, Johnny Moped, Clash, Damned, Big Balls and The Great White Idiot, Sham 69, VC2 Roxy London!
Med familjen flyttade jag mot min vilja upp till Umeå, samtidigt som det började hänga punkare inne vid Gallerian! Det var bedrövligt, och jag skulle snart inse att också Umeå var en raggarstad.
Under sommaren 1977  hörde jag Magnus Ugglas  "Varning på stan".  Uggla sades var  modepunkare. Men musiken var fantastisk; ge ett finger åt allt!







Virus och jag på Hagagården 1977. Någon månad innan jag stubbar och färgar håret gult, rött, grönt eller svart och hänger på mig hundhalsbandet.


Fortsättning följer...

10 kommentarer:

Anonym sa...

Väntar med spänning på del 2! Vilka minnen man får ; )Mia

Göran Thyni sa...

jo, jag ser också fram mot del 2. Kanske jag själv och det kortlivade bandet Nestor Båts kaosartade debut att figurera?

Martin sa...

Och hela historien om Anders Ångest
/Martin

tenderbeat sa...

som gammal punkare hade jag koll på all musik. men du är överlägsen: Johnny Moped och Big balls har jag än idag aldrig hört talas om. Tills nu alltså...Där mötte jag min överman:)

Tomas Carneheim sa...

Johnny Moped är mest känd för sin medverkan på de två Roxy London-plattorna, och Big Balls var en tysk grupp som från början var hippies men som såg att det gick att göra sig en slant på att sätta in lite säkerhetsnålar i läderjackorna och öronen och gjorde ett par punkplattor som var ganska dåliga, men som ändå sålde som smör bara för att det fanns ett stort sug efter punkmusik. Plastic Bertrand var en annan sån där tveksam typ, liksom egentligen också Magnus Uggla som ju bara var modepunk. Vem vet hur det hade gått för Uggla om inte punken hade kommit då 76, 77.

Andra tveksamma band om de ska räknas som punk var Ultravox, Stranglers som ju var ganska duktiga musiker redan innan. Men många red ju på vågen, inte minst Television, Patti Smith och Iggy Pop (världens första punkare)

Anonym sa...

Ojoj,
jag har ett liknande minne från Mimertiden. Min best man var Alice Cooper och så hörde jag sex Pistols på roliga timmen av Micke Frånberg, som jag hatade vid den tiden, så jag kunde ju inte erkänna min respekt för dom pgr av det. Men Jesus, jag dog.

Anonym sa...

Television, Patti Smith och kanske framförallt Ramones håller ju inte riktigt med om resonemanget. De hävdar ju alltid att punken uppfanns i New York av just dom och sedan plockades över till England där den fick ett helt annat genomslag och sedan skeppades tillbaka till USA. /Broder duktig

Tomas Carneheim sa...

Jo,Bror duktig. Det där resonemanget kan väl i och för sig stämma, men jag tycker isåfall att det var då punken hade modifierats av britterna som den blev intressant. Ramones gjorde ju iochförsig några bra plattor i början, spelade snabbt och enkelt, och isåfall kan man ju börja prata om punkens födelse kring tiden för Velvet Underground, Mc 5 och the Stooges.

Förutom Ramones och Television tycker jag inte USA har lyckats skapa något vettigt alls i punkväg. Svulstig Collegepunk gjord av skateboardande medelklassbarn har aldrig bitit på mig.

Anonym sa...

Ja, mitt resonemang var mer att det är deras story och att jag inte tror att de skulle säga att de "red på vågen". Så framställs det i "Please Kill Me" av Legs McNeil. Där framstår också Pistols (som jag egentligen tycker är ett vanligt Rock&Roll-band) som grabbar som kom över till staterna och såg upp till såna som Iggy, Ramones, PSG osv. I synnerhet Sid Vicious.

BTW Plastic Bertrand har väl ingenting med punk att göra, eller? /BD

Tomas Carneheim sa...

Jo det stämmer säkert som du säger, BD. Håller också med om att Sex Pistols var mer av ett rocknrollband. Nytt i deras fall var väl sättet att föra fram sång på, samt att utan krångel klippa av låtar

Men jag hoppas att du ändå kan hålla med mig om att Platic flirtar lite med punkens attribut här:

http://www.youtube.com/watch?v=YvszObk7ulw