tisdag 25 november 2008

Punken för mig. Del 1

Som fjortonåring hade  jag långt hår, jeansjacka med ett halvhjärtat "Dodge" skrivet på ryggen , men jag kände mig aldrig riktigt hemma i raggarkulturen. Den verkar ha frodats i hela riket 1976.  jag hade känt en viss rotlöshet. Jag vara bara säker på en sak, och det var att inte bli som mina föräldrar eller någon av de andra präktiga grannarna i området. Det har tagit mig ett femtioårigt liv att förstå varför jag inte ville det.

Raggarna ägnade sig i och för sig åt vissa intressanta saker som  att ställa till bråk, gapa och skrika, dra över brudar i baksätet på bilen och att dricka mellanöl. Men 50 - talsmusiken  med Barber Ann, och sådan skit, det var inte att tänka på. Jag var heller inte lagd åt att meka; motorer som måste vinschas ur bilarna med kättingar, cylindrar skulle justeras och borras, oljefilter bytas, plåt tämjas, svarvas, svetsas och slås ut och sprutlackas. Raggarhumorn gjorde mig generad. Jag förstod  mig - till skillnad från vissa kompisar - som  hade fått börja hänga med i bilarna på fredags och lördagskvällarna - inte alls på den. så i valet mellan att bli raggare och vanlig präktig Svensson, var det nollställt, och jag var rotlös. Kunde inte förlika mig med något av det.

Men räddningen var nära nu,  närmre än jag då förstod. En dag var jag som vanligt hemma hos Kompisen Janne,  (Vila i frid)  och lyssnade på "Tio i topp" och fick höra "God Save the Queen" och jag uppfylldes omedelbart av dess oerhörda sprängkraft. Det var något helt nytt och fantastiskt, en slags enkel råhet, med ett solklart budskap:  Gör uppror, riv ner! Men framför allt, "VAR DIG SJÄLV, DU FÅR VARA DET". Av ungefär samma anledning, tror jag, kom punken att förändra livet för så många tonåringar. "Sex Pistols" det var också ett udda namn, kanske för att det saknar bestämningen "The" framför. Från denna stund förbleknade alla mina idoler, Alice Cooper, Black Sabbath, Kiss, Sweet, Status, Slade,  och Marc Bolan. Det skulle komma att gå många år till jag fäste dem en tanke igen.



Sex Pistols var startskottet. I En våldsam takt lärde jag mig allt om punken; hur en punkare skulle vara klädd och bete sig; punken inkorporerades fullständigt i mitt liv. Jag började ha sönderslitna  kläder, kunde ha ett par bruna trasiga gabardinbyxor enkelt ihopsatta med säkerhetsnålar, jag stack många hål genom öronen, och antog alla attribut, en avog attityd mot det mesta. Som punkare började jag också visa en öppen avsky mot raggare, hippies, kapitalister - och - kommunister och proggare! Revolt mot allt tidigare beprövat!

Det tog närmare ett halvår innan jag vågade klippa av mig det långa håret, men när det var gjort var gjort var jag liksom renad, eller riktig. Man får inte glömma att det var långt hår som gällde, och de betraktades med misstänksamhet, så till vida man inte var flint, något som väl väldigt få var i innan 20.
Jag tog mig in till stadens skivaffärer "Seriehuset" har jag för mig att det hette och låg på Koksgatan. Jag spenderade allt jag hade på singlar: Pistols, Ramones, Johnny Moped, Clash, Damned, Big Balls and The Great White Idiot, Sham 69, VC2 Roxy London!
Med familjen flyttade jag mot min vilja upp till Umeå, samtidigt som det började hänga punkare inne vid Gallerian! Det var bedrövligt, och jag skulle snart inse att Umeå var en raggarstad.
Under sommaren 1977 var jag tvingad att åka på konfirmationsläger men en dag där hörde jag Magnus Uggla och "Varning på stan". Magnus Uggla sades var  modepunkare. Men budskapet på skivan passade mig; ge ett finger åt allt!







Virus och jag på Hagagården 1977. Någon månad innan jag stubbar och färgar håret gult, rött, grönt eller svart och hänger på mig hundhalsbandet.


Fortsättning följer...

10 kommentarer:

Anonym sa...

Väntar med spänning på del 2! Vilka minnen man får ; )Mia

Göran Thyni sa...

jo, jag ser också fram mot del 2. Kanske jag själv och det kortlivade bandet Nestor Båts kaosartade debut att figurera?

Martin sa...

Och hela historien om Anders Ångest
/Martin

tenderbeat sa...

som gammal punkare hade jag koll på all musik. men du är överlägsen: Johnny Moped och Big balls har jag än idag aldrig hört talas om. Tills nu alltså...Där mötte jag min överman:)

Tomas Carneheim sa...

Johnny Moped är mest känd för sin medverkan på de två Roxy London-plattorna, och Big Balls var en tysk grupp som från början var hippies men som såg att det gick att göra sig en slant på att sätta in lite säkerhetsnålar i läderjackorna och öronen och gjorde ett par punkplattor som var ganska dåliga, men som ändå sålde som smör bara för att det fanns ett stort sug efter punkmusik. Plastic Bertrand var en annan sån där tveksam typ, liksom egentligen också Magnus Uggla som ju bara var modepunk. Vem vet hur det hade gått för Uggla om inte punken hade kommit då 76, 77.

Andra tveksamma band om de ska räknas som punk var Ultravox, Stranglers som ju var ganska duktiga musiker redan innan. Men många red ju på vågen, inte minst Television, Patti Smith och Iggy Pop (världens första punkare)

Anonym sa...

Ojoj,
jag har ett liknande minne från Mimertiden. Min best man var Alice Cooper och så hörde jag sex Pistols på roliga timmen av Micke Frånberg, som jag hatade vid den tiden, så jag kunde ju inte erkänna min respekt för dom pgr av det. Men Jesus, jag dog.

Anonym sa...

Television, Patti Smith och kanske framförallt Ramones håller ju inte riktigt med om resonemanget. De hävdar ju alltid att punken uppfanns i New York av just dom och sedan plockades över till England där den fick ett helt annat genomslag och sedan skeppades tillbaka till USA. /Broder duktig

Tomas Carneheim sa...

Jo,Bror duktig. Det där resonemanget kan väl i och för sig stämma, men jag tycker isåfall att det var då punken hade modifierats av britterna som den blev intressant. Ramones gjorde ju iochförsig några bra plattor i början, spelade snabbt och enkelt, och isåfall kan man ju börja prata om punkens födelse kring tiden för Velvet Underground, Mc 5 och the Stooges.

Förutom Ramones och Television tycker jag inte USA har lyckats skapa något vettigt alls i punkväg. Svulstig Collegepunk gjord av skateboardande medelklassbarn har aldrig bitit på mig.

Anonym sa...

Ja, mitt resonemang var mer att det är deras story och att jag inte tror att de skulle säga att de "red på vågen". Så framställs det i "Please Kill Me" av Legs McNeil. Där framstår också Pistols (som jag egentligen tycker är ett vanligt Rock&Roll-band) som grabbar som kom över till staterna och såg upp till såna som Iggy, Ramones, PSG osv. I synnerhet Sid Vicious.

BTW Plastic Bertrand har väl ingenting med punk att göra, eller? /BD

Tomas Carneheim sa...

Jo det stämmer säkert som du säger, BD. Håller också med om att Sex Pistols var mer av ett rocknrollband. Nytt i deras fall var väl sättet att föra fram sång på, samt att utan krångel klippa av låtar

Men jag hoppas att du ändå kan hålla med mig om att Platic flirtar lite med punkens attribut här:

http://www.youtube.com/watch?v=YvszObk7ulw