torsdag 27 november 2008

Ian Dury

Det kom mycket bra musik 76/77. Borta var glammet och det vackra, söta. Rockpubliken vände Sweet, Kiss och David Cassidy ryggen. Det pompösa och pråliga vädrades också ut, bort med ELO, Camel! De stora arenabanden kändes hopplöst ute, Stones, och Bowie och de flesta andra tappade kraftigt i marknadsandelar.Hårdrocken verkade dock leva vidare i sin egen värld.
Punken var på många sätt outsidernas revanch i en tid av ekonomisk och mental kris i England. Man skulle inte kunna spela och man behövde inte vara sexsymbol.Det var fult att vara duktig! Nu fick det skadade och råa en chans till sina fem minuter i solen. Frågan är om denne poliodrabbade krympling skulle ha haft samma genomslag 1974? Musiken är inte punk utan ett slags funk, men stilistiskt passar det ändå väldigt bra i epoken.
Jag lyssnade mycket på Ian Dury vid tiden för Falsk Andedräkt. Han fick stå för den lite lugnare andningen tillsammans med


med Stranglers Golden Brown":

1 kommentar:

Anonym sa...

Såg Ian Dury & the Blockheads på Grönan,typ -78
efter att blivit förbjuden att se Bob Marley helgen innan
av min Aupairfamilj i Södertälje. Jag tror det gjorde susen för mig!

Anna.E