söndag 23 november 2008

Dödshuset


Heléne och jag var på en del husvisningar då jag just flyttat till Fårö. Det var mest för att lära oss känna olika delar av Gotland. Man får ju alltid veta en del intressant om man åker runt och tittar på gamla hus. Ganska snart förstod vi att det är billigare med villor än med små omoderna torp. Det talar för att många älskar att vara på Gotland under sommaren men inte på vintern. Ibland kan man också få upplysningar som man kanske inte velat ha alls. Den här hade jag ändå varit tacksam att få om jag hade varit allvarligt intresserad av det hus som det nu gällde.

En förmiddag befann vi oss någon mil söder om Slite, som jag har skrivit om i tidigare inlägg. Objektet låg i ett område för sommargäster och var relativt dyrt, 700 000 kr för ett hus på sextio kvadrat. Det är inte långt till vatten och ett känt raukområde. Huset hade från början varit torp men hade succesivt byggts ut till permanentboende med alla tänkbara bekvämligheter. Det vi främst fastnade för på Hemnets bilder var takhöjden och en utealtan. Övervåningarna var utrivna i en stor del av den gamla delen av huset så att det var fritt och luftigt, kanske fyra fem meter till taket.
Vi hade kommit lite för tidigt. Visningen skulle börja elva och nu var klockan kanske tjugo i, så vi gick in på tomten och strosade runt lite där, tog varsit nedfallet äpple från gräsmattan. Äpplena var perfekta, lagom syrliga, och jag sa något i stil med att det här stället skulle man kunna köpa bara för äpplenas skull.
Inga rörelser eller ljud hade antytt att någon var i huset, men plötsligt öppnades ytterdörren. Ut kom en kvinna i sextioårsåldern, blek och mager i träningsoverallsbyxor. I munnen hade hon en nytänd cigarett. Hon hade inte sett oss då vi kom fram emot henne från sidan, och ryckte skrämt till vid anblicken av oss. Jag släppte reflexmässigt äpplet på marken.
"Ursäkta att vi går omkring här på tomten. "
" Det gör inget", sa hon. " Ni är väl här för att titta på huset?"
" Jo, vi är lite tidiga, är det ni som är ägaren?"
" Nej, det är min dotter som säljer."
" Jaha, hon flyttar till större då", fyllde jag i hopp om lite värdefull information, som att huset hade fuktskador eller något annat.
" Nej, det kan man inte säga, hon och mannen och barnet bor faktiskt i en husvagn just nu, utanför Visby."
"Husvagn! Är de på väg från ön?"
" Nej, inte alls."

Och så började hon berätta. Dottern och hennes man hade flyttat hit för tre fyra år sedan. De hade ett barn sedan tidigare, som nu gick i grundskolan. Båda hade jobb i Slite. För fyra år sedan hade dottern blivit gravid för andra gången, men barnet hade dött efter några dagars levnad. Ett helt friskt barn. Hjärtat hade lagt av. Nu under våren hade dottern fött tvillingar, som också de hade dött strax efter födseln, även de friska. Hjärtana hade bara slutat slå.
Heléne och jag tittade på varandra och sa någonting om att vi beklagade sorgen och att vi kunde förstå att det måste vara mycket smärtsamt att bo kvar i huset.
" Det handlar inte bara om minnen."
" Inte?"
" Nej."
Kvinnan böjde sig för att släcka cigaretten på grusgången och stoppade sedan fimpen i cigarettasken. Med avsky började hon berätta om sin dotterson, om hur han mobbades i skolan utan att lärarna klarade av att stoppa det. Han kom hem blåslagen var och varannan dag.
" Han kan inte gå tillbaka till den skolan igen. Har ni barn eller har har ni tänkt skaffa barn?" Hon tittade på Heléne, som just skulle formulera något till svar, men frågan var retorisk och kvinnan fortsatte:
"Min dotter tror att det här huset är förbannat."


"Förbannat?"
" Ja, att det är husets fel att det har gått som det har gått."
Hon betraktade oss plågat och jag upplevde det som en lättnad då en bil plötsligt dök upp. Det visade sig vara den kostymklädde mäklaren. Han parkerade utanför trästaketet och kvinnans ansiktsuttryck sprack upp lite. Strax kom han fram till oss.
" Ja, här var nyckeln!"
Kvinnan räckte honom den, nickade mot oss och gick sedan ut på den lilla vägen. Strax startade hennes bil och försvann. Några minuter senare var gårdsplanen full av spekulanter och visningen kunde börja. Vi gick med obehag in i huset, såg köket, hallen, de fina sovrummen på ovanvåningen, toalett, dusch och tvättmaskin. Det var ett väldigt fint hus precis som annonsen visat på Hemnet. Jag hade förmodligen kunnat trivas där om jag inte hade hört om familjens öde. Det stora luftiga vardagsrummet med fri takhöjd var som en liten kyrksal med vitkalkade väggar, sparsamt möblerat med soffa och fotölj runt ett gammalt träbord. I ena hörnet av rummet var ett vitrinskåp. Heléne kom fram till mig och nickade mot mig:
" Du måste titta, det är som ett altare!"
Jag gick fram till vitrinskåpet och ryckte tillbaka av synen. Där stod flera inramade foton av familjen. Speciellt ett av korten var direkt obehagligt. Bilden var tagen inne på bb. Det jag förmodar var pappan (jag undrar vem som tog bilden) sitter och stirrar in i kameran med en outsäglig sorg i blicken. Mamman i vit sjukhusskjorta verkar apatisk och på var arm har hon ett dött barn. Bredvid denna fasansfulla bild var en annan exponering som visade närbilder på tvillingarna med halvslutna livlösa ögon.
Jag slog genast undan blicken och var på väg ur vardagsrummet då jag snabbt tittade upp på väggen med några broderade bonader. Då såg jag bredvid tygarbetena tre ganska stora bilder av de döda barnen med tillhörande dödsannonser - som alltså var broderade! Jag snabbt få luft och utanför huset hittade jag Heléne. Vi gick gick till bilen, utan att meddela mäklaren som stod inbegripen i ett samtal med andra spekulanter. De fanns flera barn som var med sina föräldrar på visningen. Vi åkte därifrån med en känsla av: har vi verkligen varit med om det här?















Fotnot: bilderna har ingenting med det verkliga huset eller ägarna att göra , utan är endast tänkt som illustration.

Inga kommentarer: