måndag 3 november 2008

Avlidna amerikaner i svenska munnar, del 1.


En kallelse i brunt kuvert droppade ned i brevlådan idag: det är snart dags att kontrollera bentillväxten hos mina donerade implantat. Det gör jag numer inte oftare än någon gång vartannat år. Värre var det då eländet började och jag var tvungen att gå på smärtsamma behandlingar varannan månad.
Jag tillhör nämligen den grupp olyckligt lottade människor i Sverige - och världen- som har sjukdomen Juvenil Paradontit, som översatt till svenska betyder ungdomstandlossning. Det är en sjukdom som inte har något med att tänderna i sig är svaga eller dåliga. Nej, det beror på att benet i käkarna bit för bit vittrar sönder av infektioner orsakade av Anaeroba bakterier, som endast kan växa i syrefattiga miljöer.

Min långa resa mot transplantering av mänskligt material från USA tog sin början för fem år sedan då min dåvarande flickvän klagade över att jag plötsligt hade börjat lukta infektion ur munnen. Finns det något jag tycker är obehagligt så är det dålig andedräkt, så jag kontaktade omedelbart min tandläkare för en kontroll. Jag hade inte varit hos Yvonne på något år och fick en chock över hennes besked: jag hade en ganska långt gången tandlossning på ett flertal tänder varav tre av dem var, för utseendet viktiga hörntänder i överkäken.
"Tänderna sitter så löst att det går att vicka på dem ", sa tandläkaren bekymrat.
Hon hade alltid bannat mig för att jag inte dagligen använde tandstickor. Nu kom konsekvensen.
Jag kände efter och det hon sa stämde faktiskt. Jag som alltid varit så mån om mina vita tänder fick givetvis panik. Den här sjukdomen har alltså ingenting med hur tänderna ser ut.
"Finns det någon som helst chans att rädda dem" undrade jag. '
" Jag ska skicka dig till en specialist", sa hon. "Men den ena kindtanden är det nog kört för, tyvärr."
Redan några dagar senare var jag slussad vidare till Kliniken för Dentala Implantat (bara namnet säger en hel del om vad som kanske väntade) ute i Nacka. Nu var det allvar, tänkte jag.
Specialisttandläkaren gav mig efter en kort undersökning domen: kindtanden måste avlägsnas snarast för att benet kring näraliggande tänder inte skulle brytas ned. De andra tänderna skulle han försöka rädda, men utgången var oviss. Jag fick en jourtid att gå och dra ut kindtanden samtidigt som tandläkaren introducerade mig i mellanrumsborstar tjocka som en femårings pekfinger. Det ser ut som flaskborstar, tänkte jag. Borstarna skulle hjälpa till att släppa syre in tandköttet och få igång blodflödet. Syret angriper de Anaeroba bakterierna så att kroppens egen läkningsprocess kan ta vid.

Det blödde och sved kopiöst då jag varje kväll genomgick denna tortyrprocedur. Samtidigt satte någon slags överlevnadinstinkt igång - jag skulle göra allt för att rädda tänderna!

På kvällar var jag fullt upptagen med att söka information på internet. Jag blev specialist både på jacketkronor, dentala implantat och titanskruvar, fördelar och nackdelar med olika metoder om det värsta skulle ske, att jag skulle tvingas dra ut tänderna!

Jag hade ännu inte kommit i kontakt med kunskapen om det som skulle komma att hjälpa mig; donation av mänskligt benmaterial.

(Fortsättning följer)

Inga kommentarer: