söndag 30 november 2008

1978

I skuggan av punken och långt från upploppen i Brixton bidade Rolling Stones sin tid i New York och lyckades 1978 göra en rejäl comeback med albumet Some Girls. Det var i samband med det jag på allvar - och i strid med punkens ideal - började gilla denna gamla rockdinosaurie, som här spelar något så förhatligt som disco utan att skämmas. Ett nytt rock n roll -ideal började formas inom mig:

3 kommentarer:

tenderbeat sa...

Det bästa Stones gjorde var mellan 69-75. De gjorde historiska mästerverk som:
Let it bleed
Exile on main street
Goats head soup
Its only rocknroll.
Tyvärr är Some girls 78, en av deras storsäljare men ack så ojämn och överskattad. Beast of burden och Some girls och Miss you är fina, i övrigt mycket skit som Whip comes down o annan smörja.
Emotional rescue fr 81 är isåfall bättre, men som sagt det bästa innan 1975...Popnörden har talat och så är det!

Anonym sa...

Storsäljare o storsäljare... RS har väl alltid sålt i miljoner vad de än gjort. Har i dag lyssnat igenom hela deras 60-talsproduktion. Fantastiska låtar men en sak som aldrig har slagit mig är deras enormt stöddiga attityd mot kvinnor i texter, redan 1965. Jag tror att Bianca Jagger någon gång uttryckte det som "De där är en maskin som lägger lik vid sidan och bara tuggar på". Framförallt kvinnor, knarkförsäljare och annat löst patrask.

Läs Ron Woods självbiografi, fantastisk kille!

Jag älskar Stones och håller med Herr Tenderbeat ang. kvaliteten men underskatta inte Brian Jones-Stones på 60_talet. De var hårdare än alla andra, och där lades grunden till vad det blev.

Sedan kan man också säga att vad man än tycker om dessa farbröder så är det en svårslagen katalog av låtar Richards/Jagger har lyckats slunga ur sig under åren. Svårt att toppa... /BP

tenderbeat sa...

BP: vad jag menade med storsäljare är att Some girls sålt mest av alla deras album, vilket jag som du märkte irriterat mig på eftersom den är överskattad och ojämn. Exile on....är för evigt ett svårtoppat mästerverk.