tisdag 28 oktober 2008

Låt den rätte komma in

Jag var och såg "Låt den rätte komma in" ikväll, en film det ryktats mycket om länge och nu var det äntligen dags. Med tanke på att boken är så oerhört bra har jag någonstans räknat med att jag skulle kunna bli besviken på filmen. Det är sällan bra bok blir bra film. Men det händer ju ibland trots allt. Ta t.ex. Kubriks "The Shining", som är baserad på Stephen Kings bok med samma namn, eller Gudfadern -filmerna. Eller varför inte "Apocalyps Now", som bygger på Joseph Conrads "Mörkrets hjärta". Där står filmerna helt självständiga från sin urkund.

Därför blev jag glatt överaskad då DN, Svd, Aftonbladet, ja i stort sett hela kritikerkåren stod enad inför Låt den rätte komma in". Den har fått otroliga 4.2 i snitt enligt sf.se. Vi fyra som var och såg filmen var alltså fyllda av förväntningar, tre av oss hade läst boken med största behållning.

Det som var bäst var att man fick sig en liten tidsresa tillbaka till 80-talet. Handlingen utspelar sig i Blackeberg och jag tyckte mycket om fotot, nästan lite Sven Nykvistskt. Det var mycket blåtoner i ett snöigt och vitt Stockholm, vilket betyder att filmen måste ha spelats in förra vintern då det var lite snö.

I övrigt föll allting. Skådespelet och replikerna kändes krystade, lite som en barnfilm enligt min dotter, och stora viktiga delar som bygger upp spänningen i boken var bortstrukna. Inte en enda gång blev man skrämd, och de specialeffekter (i den mån att det går att tala om sådana) som erbjöds, kändes väldigt svenska.

Under långa perioder blev filmen långtråkig, detta att jämföra med boken man inte för ett ögonblick vill lägga ifrån sig. Då föreställningen var slut, var vi eniga: som helhet var filmen värd någonstans mellan två komma fem av fem som översta betyg. Först tänkte jag att vi som hade boken i färskt minne inte var några egentliga rättvisa bedömare, men när också Tobbe, min svärson, som inte läst boken, spontant tyckte att den var riktigt seg, undrar jag vad den enade svenska kritikerkår såg i filmen som motiverar 4.2 i snitt.

Jag tror att svaret ligger i att boken blivit hypad, och att filmen också blir det eftersom det är John Ajvide som skrivit manus, och Tomas Alfredsson som står för regin. Ingen kritiker vågar göra sig impopulär och säga sin ärliga åsikt i ett sådant sammanhang.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Låter som ännu ett svenskt misslyckande, tyvärr.

Vi läser boken i skolan just nu för att sedan se filmen och jämföra dem. :)

Visst läste vi den i 9an också?

// Simon Estevall

Tomas Carneheim sa...

Hej, Simon, kul att återse dig såhär. Jo, vi läste den i nian.
Jag vet inte om man kan kalla den ett svenskt misslyckande :-D Den har visst fått strålande recensioner utomlands också, vilket kanske är anledningen till att de svenska kritikerna känner sig tvungna att vräka på med beröm.
Ett tips till dig är att se den med neutrala ögon och utan förväntningar. Lycka till med studierna!

tenderbeat sa...

Jag såg ett avsnitt ur filmen som var ruggigt i nåt kulturprogram. En äldre man vill hjälpa en pojke till sjukhuset men istället biter pojken gubben i halsen tills han dör. Men jag har alltså INTE läst boken och det kanske aldrig går att se en film neutralt om man läst boken innan? Minns vad jag tyckte om filmen Jack efter att ha älskat boken. Ett dilemma. Lustigt att svensk media hyllar den så kraftigt och du sågar den. Jag måste se den...:)

Tomas Carneheim sa...

Tenderbeat!

Haldoffs Jack står sig ganska bra vid en jämförelse med "Låt den rätte".
En bättre bild får du om du först läser Lundells "Sömnen" och sen går och ser filmen "Sömnen" där Mats Ronander spelar Tommy Kosmo, Lundels alterego.

tenderbeat sa...

måste säga att både Sömnen och Jack är två skräpfilmer, men böcker var bra.