måndag 27 oktober 2008

Bostadskarriär del 2 av 5

Under året på Älvsborgsgatan hade jag diverse ströjobb, varvade med studier på KomVux vid Gullmarsplan. Jag behövde läsa in ett tredje år i historia för att kunna söka till Litteraturvetenskap på Universitetet. Jag hade ett vedervärdigt arbete som packeteringsbiträde på Martin Ohlsson men fick framåt våren en visstidsanställning på Skogskyrkogården. Där ligger min släkt , både på mors och fars sida begravda.

Några av mina nya arbetskamrater blev Totte, sedermera trumslagare i Spiegel och Henrik Hemsk från Grisen skriker. Det skulle visa sig att vi hade många gemensamma intressen även på fritiden.

Under våren 1985 började huset på Skånegatan vara färdigsanerat och jag gick och tittade på den etta jag hade blivit erbjuden. Det här var under de stora ROT-avdragens år, då staten erbjöd förmånliga lån/gåvor till de fastighetsägare som totalrenoverade sina fastigheter. Allt för att hålla snurr på blandekonomin och ha folk i sysselsättning. Hus som egentligen inte behövde saneras sanerades och man utplånade den gamla charmen för att Ikea och andra inredningsproducenter skulle få sälja sina varor. Arbetslösheten skulle ner till noll procent, det fick kosta vad det ville. Huset på Skånegatan var nu sålt till Forsells Fastigheter AB och den trevliga etta jag tidigare hade bott i var nu omgjord till en trea eller fyra. Huset var helt omgjort och hade mist sin forna charm. De gamla, fina höga köksskåpen med spegeldörrar hade brutalt slitits ut och kastats i container och ersatta av vita billiga Ikeaskåp. Gaspisarna var bytta till elektriska. Den gamla stendiskbänken var borta, utbytt till en 80-talsbänk med bruna plastknoppar. Taken i vissa lägenheter var sänkta (för att spara energi eller för att det var modernt med låg takhöjd ) så att vissa lägeneheter kändes som skokartonger. Jag blev beklämd då jag fick reda på att hyran på en 30 kvadratmeter stor lägenhet nu var 1900kr , drygt tre gånger de 600 jag betalat tidigare!

På den här tiden fanns det regler för det mesta, och staten ville ha sitt finger med i allt, tex hur hatthyllan var planerad i en hall till att alla LO-medlemmar skulle tvingas skrivas in i det Socialdemokratiska partiet. Eftersom jag var ensamstående menade regelsystemet att det var en etta och inget större som gällde för mig, trots att det fanns tomma tvåor i huset. Så jag ringde till en hjälpsam handläggare på den statliga bostadsförmedlingen och sa att jag numer hade en flickvän som jag planerade att flytta ihop med. Jag och denna flickvän fick boka en tid för att komma upp skriva på papper. I verkligheten hade jag ingen flickvän men fick till slut tag på en en ung kvinna, Lisa, som kunde spela rollen och vi gick upp till bostadsförmedlingen och legitimerade oss. Därefter kunde vi gå till Forsells AB för underskrift av själva kontraktet.
Jag hade tagit mitt andra kliv i bostadskarriären och bytt upp mig till en tvåa. Hyran var 2300 kr, alltså bara 400 kr dyrare än ettan, samtidigt som lägenheten var dubbelt så stor.

6 kommentarer:

tenderbeat sa...

Vore kul att höra lite mer om jobbet på Martin Olsson....Varför var det vedervärdigt?

Tomas Carneheim sa...

Min första, hittills opublicerade roman "Präglad" avhandlar hela den här epoken. Jag kom in i jobbet som 21-årig blivande poet och rockstjärna, lite svårmodig och fin i kanten. Jag hade basker och lång svart rock och såg med förrakt på de obildade truckförarna som åkte runt i mathangaren och skrek könsord och klottrade på toalettväggarna. Det här var på den tiden det fortfarande fanns ganska gott om riktiga raggare i Sverige, och nästan alla jag träffade på Marin Ohlsson var vid den här tiden starkt motorintresserade. De gillade inte direkt mig. Jag var väldigt ensam och väldigt utfryst, och blev till slut också fysiskt utmanövrerad.Jag hoppas att jag någon gång ska få energi nog att slutföra den romanen. Jag tror bestämt att du har läst den, Tenderbeat ;-D

den 29 oktober 2008 10:19

Anonym sa...

Fast vi hade ganska kul där uppe på Älvsborgsgatan, trots den långa vägen ner till Auswichduscharna som man var tvungen att besöka efter att en nerpissad granne besuttit din säng... 80-talet!

Tomas Carneheim sa...

jo, han som kom in och behövde låna telefonen och inte var helt nykter...som hade varit kompis med den fd hyresgästen i min lägenhet.Jojo, men det var inte lika roligt just då. Var inte du till och med inneboende hos mig då, bp?

tenderbeat sa...

ja vi konstnärer har alltid ett förakt för outbildade truckförare, instämmer:) Det går inte att dölja...

Tomas Carneheim sa...

Nej, jag har inget sådant förakt, däremot hade de ett väldigt ont öga till mig, och jag kände mig extremt annorlunda. Idag har jag större tolerans med den där sortens beteende. Inser att det bygger på rädsla för det okända.